Vid några tillfällen under senare tid har jag noterat att flera bra låtar från min spellista helt sonika har försvunnit. Och när jag söker igen så är det mycket riktigt så att låtarna – och ibland nästan artisterna – inte finns länge. Alltså, nu menar jag ju inte att låtarna, eller artisterna, har försvunnit från jordens yta och övergått till någon sorts kulturell antimateria. Vad det synes röra sig om är att Spotify avfärdat stycke och/eller exekutör från sitt system.

Frågan blir då, varför? Jag gissar att Mr Green är inblandad. Så, varför kan inte Spotify behålla – eller involvera – bra artister och låtar? Eller ännu intressantare; hur skall Spotify överleva om allt fler bra låtar och artister vinkar tjänsten farväl?

För egen del så hoppas jag att det är en tillfällig formsvacka och att kvalitet och utbud snabbt restaureras och säkras för framtiden.

Idag är det en månad till julafton. Kvardröjande läsare kanske minns att jag tidigare redogjort för att julen, under allt för många år av min tid på jorden, varit bland det jävligaste jag visste. Men i god tid inför förra julen kom jag så till insikten att det inte längre var optimal hushållning med livets (begränsade) resurser att bränna energi på att envetet tycka illa om detta återkommande fenomen. Därtill beroende på något som hände för länge sedan. Så. Med denna lilla insikt ändrade jag sonika inställning till julen och det kändes bra.

Därför känns det också bra att det snart är dags igen. På söndag är det första advent och då ska årets julskyltning i mitt lilla residens fram igen. Det ska bli najs.

Beträffande julen har jag också snappat upp lite tänkvärt från mina rara barn och deras umgänge. Då har jag kunnat notera att den efterföljande generationen – i vart fall den del som jag kommer i kontakt med – resonerar om att fira jul med kompisar, och inte med familj. Det låter förvisso som någon sorts traditionsbrott. Men å andra sidan; om stenåldersbarnen hade gjort som sina föräldrar så hade vi alltjämt levt på stenåldern…

I början av min karriär som singelförälder var det där med ”barnvecka” ett relativt fast begrepp. Antingen var barnen hos mig, eller så var dom hos sin mamma. På denna tid hade ju därtill umgänget med barnen mer karaktären av ”tillsyn” än det har idag. Idag skulle jag beskriva det som ”umgänge”. Det är en klar förbättring, i min bok.

Men med tiden har även begreppet ”barnvecka” som sådant kommit att bli allt mer fakultativt. Ungdomarna väljer allt mer själva om de skall tillbringa sin dag hos mamma eller pappa. Även det är något positivt, som jag ser det. Förenklat uppfattar jag det som att de väljer plats av vilja och inte som ett resultat av inordnandet i ett av andra skapat logistiskt mönster.

Förvisso förekommer alltjämt en sorts grundstruktur, men den ter sig alltså allt mer vara av övergående karaktär. Jag undrar vad nästa steg på denna resa blir.

Det är ju särdeles politiskt korrekt att återanvända, så jag nyttjar väl förra årets lapp på min ytterdörr även i år…

Mårten Schultz gör en drive by förbi rättsfiguren plea bargain. Det är korrekt att denna rättsfigur inte finns i den svenska straffprocessen. Men icke förty så förekommer varianter av denna rättsfigur även i Sverige. Då syftar jag inte främst på den varianten att medtilltalad får ”rabatt” för att hon ”golar ner” sina målskamrater. Jag tänker främst den varianten att åklagaren och den tilltalade ingår en uppgörelse vilket leder till att saken inte kommer under domstols prövning. Detta förekommer faktiskt även i Sverige (jag har själv varit med om det) fast rättsfiguren inte finns. Någon kallade det för ”informell plea bargain” och det kanske är en ganska begåvad etikettering av fenomenet.

För mig som huvudsakligen ägnar arbetstiden åt tvistemål, där en återkommande komponent är förlikningar och uppgörelser, ter det sig rent processuellt lite märkligt att det formellt är omöjligt att ingå uppgörelser även i brottmål.

Ur ett mer rättspolitiskt perspektiv är det kanske mindre märkligt; den misstänktes skuld skall ju prövas av domstol och inlåter vi oss i uppgörelsernas värld så blir det ju inte någon sådan prövning. Risk skulle därmed finnas att den som erkänner sig skyldig inom ramen för en uppgörelse bara för att åklagaren spelar sin roll övertygande, skulle ha frikänts av en domstol om saken prövades. I vissa andra fall ter det sig tvärtom även ur det rättspolitiska perspektivet lite märkligt att denna mer effektiva variant till handläggning inte finns; i vart fall ur effektivitets- och kostnadsperspektivet. Ta Anders Eklund som ett konkret exempel. Är det självklart att orätt hade blivit följden om Anders Eklund och åklagaren hade ingått en uppgörelse med följden livstids fängelse. Det ter sig ju väsentligen otänkbart att Anders Eklund skulle ha kunnat dömas till någon annan påföljd än just livstids fängelse. Därmed hade staten sparat säkert några miljoner genom att öppna för en uppgörelse i stället för att tröska målet genom domstol och anhöriga hade sluppit en uppslitande domstolsprocess.

Det går således att se saken från, minst, två håll. Själv är jag kluven till rättsfiguren, men i vart fall inte beredd att helt avfärda den.

Det är tur att rättvisans kvarnar får extra tillskott på medel så att den allvarliga brottsligheten i riket även framgent kan nedkämpas.

Huruvida Björn Rosengren hade rätt vet jag naturligtvis inte, men jag kunde notera vid gårdagens besök i vårt västliga grannland att spritpriserna i den skattebefriade butiken på flygplatsen var högre än för motsvarande produkter här hemma på systembolaget. Så ur ett APK-perspektiv vore det alltså bättre att åka österut.

Jag vet inte vad mina rara arvingar skulle komma på för nedlåtande epitet på denna musikstil, men i egenskap av blivande fossil tar jag mig rätten att tycka att denna spillra från 70-talet inte var så tokig ändå.

Glammrocken – kom tillbaka, allt är förlåtet…

Efter att ha övervunnit viss motvilja betittade jag igår filmen ”Män som hatar kvinnor”, för ändamålet inhandlad på DVD. Det har väl funnits två skäl till att jag haft denna motvilja mot att se just denna film. Dels någon sorts allmän motvalsighet att inte se det som ”alla andra” ser; just denna film lära vara särdeles välsedd av svensk publik. Dels har denna min motvilja baserats på tron att det helt enkelt inte vore möjligt att göra boken rättvisa på film.

Och min farhåga besannades. Det gick inte att göra film av boken. Men det brukar det ju nästan aldrig gå att göra; film av en bok. En fråga som stannar kvar i mitt huvud efter att filmen tagit slut är hur mycket jag faktiskt skulle ha begripit av storyn om jag inte först hade tillgodogjort mig boken. Gissningsvis inte mycket.

Men som jag ser det så är det ändock en bra film. Eftersom det inte går att mäta en film efter dess förlaga boken, bör filmen i stället bedömas på sina egna meriter. Och då klarar den sig bra. Noomi Rapace är förvånansvärt lite fel som Lisbeth Salander. Glädjande var också att Sven-Bertil Taube inte var helt oäven som Henrik Vanger, trots att jag personligen ser någon helt annan som den rätte Henrik Vanger.

Det samlade intrycket var så gott att jag nog redan har bestämt mig för att även inhandla de andra två filmerna när de kommer på DVD.

Tidigare omnämnd hamburgersylta tar ånyo upp plats här. På teveskärmarna rullar de reklam mm. Bl.a. informeras om att jag kan ge en gåva till ett vällovligt ändamål. Detta sker genom att jag skickar ett sms till ett angivet nummer och anger ett angivet ord. Genom denna manöver skänker jag, enligt informationen, 50 kronor till sagda ändamål. Jag upplever dock förvirring när det på skärmen anförs att ”50 kronor dras från din telefonräkning”. Rimligen menar de väl att de lägger på 50 kronor på min telefonräkning, eller är denna gåva ett sätt att komma billigare undan nästa gång telefonbolaget vill ha mina pengar?