Välkommen till Ångestgatan

Igår åkte jag en sväng. Jag hade ett mål, och när det var avklarat blev det lite planlöst snurrande i en obekant förort, strax söder som staden. Plötsligt var jag på en väldigt rak väg, på vars ena sida väldigt nybyggda radhus var stramt uppradade. Det var så nytt att första inflyttning gissningsvis hade varit förra helgen, men inte mycket längre bort.

Husen var nya. Bilarna var också nya. I alla hus bodde barnfamiljer. Utanför minst vartannat hus stod det barnvagnar. Vid de andra stod bleka föräldrapar på sin höjd obetydligt över de 30, men sina telningar i famn. Byggplast, staket och andra påminnelser om att detta nyss var en byggarbetsplats, ömsom låg och ömsom stod kvar. Vägen framför husen var ännu utan asfalt och hade tydliga spår efter den vinter som varit. I köken skymtade stålborstade hushållsmaskiner på rad och i övriga delar av husen var inredningen oklanderlig och möblerna skinande nya i dessa pars förmodligen första egna gemensamma hem.

Allt var nytt och fint, men ingen glädje syntes. Ingen log. Alla verkade fullt upptagna med att leva Mallen, den där Mallen där familjelyckan sprudlar, alldeles oavsett hur hårt sammanbitna tänderna är och alldeles oavsett hur familjens medlemmar egentligen mår. Idyll på kommando, typ. Jag fick för mig att allra helst ville dessa förment lyckliga människor bara springa tvärs över gatan, ut på ängen mittemot och skrika ut sin frustration över förväntningar, amorteringar, föräldrapenningar och alla förbannade måsten som Mallen bjuder.

Med att svagt illamående rullade jag bort från Ångestgatan och hem till min egna, ack så behagliga, lilla verklighet.