Nicklas Rydbergs osorterade tankar

Bjästa dansar och ler 31 mars 2010

Händelser i byn Bjästa har rönt viss medial uppmärksamhet. Historien har vissa likheter med ett annat uppmärksammat fall från en annan by, nämligen det från Nås (där en man slog en domkraft i huvet på annan man och byborna hyllade gärningsmannen). Likheterna består i att folket i respektive by har svårt att respektera hur domstolar har dömt i brottmålen, och som en konsekvens av det tagit sig någon sorts egen rätt för att försöka åstadkomma sin ”egen rättvisa” (domstol tillverkar ju inte rättvisa, men det får vi ta en annan gång). I båda fallen har byborna tagit gärningsmannens parti och på ett eller annat handfast sätt agerat mot brottsoffret.

Med anledning av bl.a. dessa båda händelser kommer jag osökt att tänka på den där märkliga figuren som jag snuddat vid tidigare; det allmänna rättsmedvetandet. Det allmänna rättsmedvetandet i Bjästa och Nås tycks ju vara något helt annat än vad domstol kommit fram till (jag skall omgående erkänna att jag inte läst endera av Bjästa-domarna utan är hjälplöst utlämnad till mediarapportering därom). I Bjästa och i Nås (där jag faktiskt läst båda domarna) synes således det allmänna rättsmedvetandet vara något annat än domstols dom över saken. När det allmänna rättsmedvetandet ges medialt utrymme handlar det vanligen om att domstol inte skulle ha dömt tillräckligt strängt i förhållande till detta s.k. allmänna medvetande om vad som vore rätt. Ur det perspektivet företer Bjästa och Nås en olikhet. I dessa båda fall anslås i stället tonen att domstol inte alls borde ha dömt gärningsmännen.

Att det för det mesta finns någon, eller några, som är missnöjda med domstols dom, är i sig varken ovanligt eller märkligt. Och så kanske det dessutom bör vara för att i någon mån föra rättsutvecklingen framåt. Vad jag dock har lite svårt att ta till mig är dessa vigelantiska tilltag, med smak av Vilda Västern, som exemplifierats i Bjästa och Nås. Ger vi oss in på den vägen är väl snart Zeb Macahan statsminister…

Jag har glömt 28 mars 2010

Det mesta som har hänt, har jag glömt
Det mesta jag mindes en gång, är försvunnet
Blott skärvor har minnet mitt gömt
I övrigt, av tomhet mitt minne är spunnet

Sevärt 22 mars 2010

Klippet finns kvar på SVT Play några dagar till. Klart sevärt. Här får vi en smak av vad livet kan göra med oss människor.

Välkommen till Ångestgatan 21 mars 2010

Igår åkte jag en sväng. Jag hade ett mål, och när det var avklarat blev det lite planlöst snurrande i en obekant förort, strax söder som staden. Plötsligt var jag på en väldigt rak väg, på vars ena sida väldigt nybyggda radhus var stramt uppradade. Det var så nytt att första inflyttning gissningsvis hade varit förra helgen, men inte mycket längre bort.

Husen var nya. Bilarna var också nya. I alla hus bodde barnfamiljer. Utanför minst vartannat hus stod det barnvagnar. Vid de andra stod bleka föräldrapar på sin höjd obetydligt över de 30, men sina telningar i famn. Byggplast, staket och andra påminnelser om att detta nyss var en byggarbetsplats, ömsom låg och ömsom stod kvar. Vägen framför husen var ännu utan asfalt och hade tydliga spår efter den vinter som varit. I köken skymtade stålborstade hushållsmaskiner på rad och i övriga delar av husen var inredningen oklanderlig och möblerna skinande nya i dessa pars förmodligen första egna gemensamma hem.

Allt var nytt och fint, men ingen glädje syntes. Ingen log. Alla verkade fullt upptagna med att leva Mallen, den där Mallen där familjelyckan sprudlar, alldeles oavsett hur hårt sammanbitna tänderna är och alldeles oavsett hur familjens medlemmar egentligen mår. Idyll på kommando, typ. Jag fick för mig att allra helst ville dessa förment lyckliga människor bara springa tvärs över gatan, ut på ängen mittemot och skrika ut sin frustration över förväntningar, amorteringar, föräldrapenningar och alla förbannade måsten som Mallen bjuder.

Med att svagt illamående rullade jag bort från Ångestgatan och hem till min egna, ack så behagliga, lilla verklighet.

När framtiden redan har varit 20 mars 2010

När jag slutade grundskolan 1978 så trodde jag att 1980-talet var framtiden. Nu inser jag att så inte är fallet.

Kindergarten Cop 14 mars 2010

Svensk polis kan inte jaga bovar längre, eftersom bovjaganet krockar med konstaplarnas hämtningar på dagis. Och då är tydligen det självklara valet att låta bovjagandet stryka på foten. Efter att för säkerhets skull ha kontrollerat att det inte är den 1 april ännu – vilket det alltså inte är – undrade jag hur detta är möjligt. Varför väljer man avsiktligen att söka ett arbete som man redan vet att man inte kommer att kunna utföra? Varför byter man inte jobb när man inte längre kommer att kunna utföra det? Och varför rekryteras inte personal som kan utföra arbete de skall utföra? Eller varför flyttar man inte på den personal som inte längre kan utföra arbete de skall utföra? Har verksamhetens mål slutligen offrats på anställningstrygghetens heliga altare? Med lite tur så är alltihopa en nyhetsanka. Men har vi sådan tur?

Molly dansar och ler, del 3 13 mars 2010

Noteras kan att jag är kluven inför det faktum att ”svenska folket” röstade ut Molly ur Let’s Dance igår. Samtidigt som jag är glad att jag nu kan låta bli att se eländet, så ville jag ju att all framgång skulle gå till Molly. I min bok är Molly en mycket stor artist och jag hoppas ju förståss att hon får en lång och framgångsrik karriär, som jag kan följa och glädjas åt.

Vad som dock förundrar mig är hur ”svenska folket” röstar. Fast det är klart, jämfört med Melodifestivalen framträder månne ett visst mönster. I Melodifestivalsammanhang har ju ”svenska folket” fler än en gång skickat obskyra bidrag till den stora finalen, vilka med nöd och näppe renderat i fler poäng än Uzbekistans bidrag och gång efter annan förpassat Sverige till den ena kvalomgången efter den andra. Ånyo kommer jag osökt att tänka på det där uttalandet från Stikkan Anderson, om att folk inte är så dumma som man kan tro – dom är dummare. Och i höst är det val…

What ever. Molly äger, och det lär krävas mycket för att förmå mig att andra den uppfattningen. Sen får ”svenska folket” rösta hur dom vill.

Sökord 12 mars 2010

Sedan jag flyttade min s.k. blogg till WordPress har jag onekligen haft viss glädje av de statistikfunktioner som WordPress erbjuder. Bl.a. får jag veta vilka sökord som mina besökare skrivit in på Google, för att sedermera hamna här i min osorterad tankevärld.

Och det är två sökord som är klart mest vanligt förekommande. Ja, inte ord om man skall vara petig, utan snarare sökbgrepp. Dessa är ”det allmänna rättsmedvetandet” och ”Sascha Zacharias”. Skillnaden mellan dessa båda, och alla andra, är lite som skillnaden mellan Sovjet och alla andra hockeynationer då för länge sedan när det begav sig; nämligen stor.

Varför just dessa båda sökord träder fram framför alla övriga, har jag ingen aning om. Att Sascha ligger så bra till förvånar mig också något, eftersom jag – månne felaktigt – uppfattat henne som en inte särskilt känd person (längre). Men sökbar är hon ändock… Det allmänna rättsmedvetandet är ju i och för sig en intressant figur – om det nu faktiskt existerar. Så intresset därför känns kanske något mer väntat.

Ibland har jag lockats av att göra ett litet test och skriva ett inlägg med ord som jag tror skulle rendera i många träffar i denna sökordshistorik. Jag har hittills besinnat mig från dylikt.

Överraskad 9 mars 2010

I söndags fick det där planlösa zappandet mig att hamna på ett program som tillhör en genre som jag vanligen dissar. Av någon oklar anledning gav jag det en chans, och blev positivt överraskad. Mycket positivt överraskad.

Genren i fråga är, i min bok, socialporr. Den där typen av program där andras olycka skall göras till underhållning och geschäft. Och alldeles i synnerhet när det sker i någon av de kommersiella kanalerna, lämnar det en besk smak efter sig. Att trycka in människoöden mellan kattmatsreklamen funkar sällan. Även denna gång stack reklamen i ögat.

Hursomhelst så stannade jag alltså vid ett program i denna gengre som jag ogillar. En 22-årig kvinna sökte sitt Lettiska ursprung i TV4-programmet Spårlöst. Och jag blev förvånad. Jag blev påtagligt gripen av hennes resa och sittandes där i min soffa på söndagseftermiddagen kunde jag notera en tår på min kind. Det händer inte ofta. Vad det var som gjorde just detta så starkt, är svårt att med säkerhet säga. Men jag tror att det handlade mycket om hennes attityd. Hon var allmänt laid-back och liksom äkta. Svårförklarat, men kraftfullt och fångande var det. Nej, inte det – hon.

Fångad av hennes resa kunde jag inte låta bli att framföra min egen lilla upplevelse av det inträffade. Efter lite virtuellt sökande fann jag henne där ute i den digitala evigheten och sände henne ett kort meddelande. Till min stora förvåning fick jag ett svar. Ett kort svar; men ett svar. Och för ett kort och flyktigt ögonblick kände jag på något konstigt vis någon sorts delaktighet. Månne banalt, men icke förty. Allt detta samlat gjorde söndagen till en snudd på omtumlande dag.

Det är dock tveksamt om jag kommer att betitta några fler av denna serie program. Det gäller att sluta när man ligger på topp, och denna upplevelse lär knappast gå att toppa.

Söndagsrealism 7 mars 2010

Lördagens klarblå himmel är försvunnen och Crucified Barbara bortröstade ur Melodifestivalen. Och som om inte det räckte så är det idag tredje gången som min pappa inte är närvarande på sin (f.d.) födelsedag. Steget från lördagens skimmer och till söndagens sträva realism var mindre än jag trodde.