I-landsproblem

Detta ianspråktagande av myndighetsresurser ger begreppet i-landsproblem en helt ny innebörd.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article5667994.ab

Tyck tyst

En åklagare har hamnat i blåsväder med anledning av att han uttryckt en åsikt. S.k. debatt har uppstått, någorlunda sammanfattad av Mårten Schultz. På väg till dagens förrättning i hovrätten funderade jag lätt över uttalandet i fråga. Jag kom fram till att jag inte såg det förmenta problemet. Det måste stå både åklagare och bagare fritt att ha vilka personliga åsikter om olika brott (och straff) som helst. Jag har en relativt djupt rotad allergi mot åsiktsförbud. Det uppstår något sorts demokratiskt underskott när vissa av oss anses böra inte ha vissa åsikter. För vem skulle avgöra vilka av oss som få – respektive inte får – inneha vilka åsikter? Är det Madeleine Leijonhufvud eller Jimmie Åkesson som i så fall skall vara rikets åsiktstribunal? Nej tack. Alla och en var måste få ha vilka åsikter som helst, hur stolliga de än må framstå för andra.

Vad som dock inte känns okey i min värld är att en rättens tjänare låter sina personliga åsikter påverka utförande av sitt uppdrag. Om åklagaren låter bli att åtala enkom styrt av egna åsikter, är det örlog på g. Likaledes vore det, menar jag, illa om en åklagare urskillningslöst åtalade precis allt för att det doftade något som gick på tvärs med åklagarens personliga åsikter. Objektivitet och koll på uppdraget, gäller. Detsamma är det ju för exempelvis försvararen. Skulle försvararen härbärgera åsikten att hennes klient är ett kräk som borde låsas in med engångslås, kan hon ju näppeligen anföra den åsikten för domstolen. Hennes uppdrag är istället att värna för att den tilltalade för en rättvis rättegång, oaktat personliga åsikter.

Håller man bara koll på personliga åsikter, kontra sitt uppdrag som rättens tjänare, menar jag att samma tjänare må inneha vilka åsikter som helst. Den dag man nyttjar sin roll för att bedriva åsiktskampanj, eller bara inte förmår att håla dessa isär, är man däremot illa ute. Alltså; låt herr åklagaren tycka vad han vill så länge det inte komprometterar hans sätt att sköta sitt uppdrag på. Åsiktspoliseri hör inte hemma i ett förment upplyst samhälle.

Perfect

”Kom och lyssna här, pappa” sade sonen för en tid sedan. Och med en glimt i ögat lät han mig avlyssna Perfect med Simple Plan. Det blev inte bara ett steg in i den musikvärld som sonen lever i, utan även en funderare. Det var som att sonen ställde samma fråga som sångaren; outtalad ställd, men ändå. Något svar har jag dock inte givit sonen, ännu.

Det där med att ha ”planer” för sina barn, har inte riktigt satt sig hos mig. Kanske är jag allt för färgad av de där scenerna från Kalle Anka Cup på 1970-talet när föräldrar spöade upp sina barn för att de inte vann skidtävlingen. Dom bilderna sitter väldigt fast hos mig. Något säger mig att det var mera föräldrarnas vilja att ungarna skulle delta, än ungarnas egna. Och det är på något vis den inställningen som kommit att vara att ha ”planer” för sina barn.

Så att ha en ”plan” för sina barn har på något sätt kommit att bli att förneka barnens egen person till förmån för föräldrarnas. Det känns inte rätt i min värld. För mig handlar det i stället om att göra det som går för att barnen skall få ett gott liv, bli lyckliga och förhoppningsvis dela med sig av sin egen godhet och lycka till andra. Det är min ”plan”.

Kundrelationer

Kan det vara så illa att det är på utdöende att vårda sina kundrelationer? Häromdagen besökte jag den stora amerikanska hamburgerkedjan. Jag kan redan nu inse att någon läsare kanske skakar på huvudet och undrar hur jag kunde förvänta mig någon sorts service å just det stället. Och visst, lejonparten av de som hasar sig genom sina dagar där synes ha – för att citera Harfström igen – ”servicenivå som en playstationskadad nioåring”. Och även om mina förväntningar på den s.k. servicen på just det stället varit dalande under längre tid, var ändock häromdagens händelse noterbar.

Bakom disken stod en blondin, vars ålder får gissas vara sådan att hon i bästa fall varit behörig att handla på systembolaget en dryg halvtimme eller så. Hon hade en ordväxling med en kund, inte helt klart om vad. Redan här framträder något som är typiskt för just Den Gula Bokstaven. När kunder framför synpunkter, käftar personalen emot. På ställen som förstår service, sker inte sånt. Även om det mest kan röra sig om tomt fjäsk, är ändock tonläget det att kunden har rätt (även när kunden inte har rätt). Men på Donken (och under stundom även på OnOff, GAME och på några ställen till), där käftar man emot kunderna. Och denna nyss nattorra blondin gjorde detta till en konst. Hela diskussionen avslutades med att hon kallade kunden för ”jävla kärring”. Moget, i vart fall för sagda blondin.

Resultatet av den palaver som utspelade sig mellan den blonda näbbgäddan och den stackars kunden, var att övrig resterande kundkrets valde den andra kassan. Det var onekligen lite lustigt att se hur tillströmmande kunde valde att ställa sig i en avsevärt längre kö, enkom för att undslippa risken att bli lika illa behandlade som blondinens kund. Kund förresten; på detta ställe förefaller vi betalande vara som hos lokaltrafiken – inte kunder utan i stället störningsmoment mellan rasterna.

Ve och fasa att vår vackra värld en dag skall ledas av denna blondin och hennes gelikar.

Sommarplåga

Min underrubrik här i min digitala hemvist känns på något vis lätt kommen på skam. Jag har blivit sämre på att gnälla tror jag, jämfört med vad jag har varit (det har faktiskt gått så långt att jag har lånat ut min domän surgubbe.nu till en förment bättre behövande). I akt och mening att nå upprättelse kring detta, tar jag till orda om ett av mina favoritgnällobjekt igen; TV4.

Under sommaren har sagda kanals morgonsändning befolkats av en återkommande vikarie som i mina ögon lämpligen benämns just sommarplåga, och då i ordet mest negativa bemärkelse. Lite sådär som några miljöfundamentalister nu kör i en tevereklam. Ett adekvat utbytesord skulle kunna vara ”katastrof”.

Men så i morse skingrades plågornas dimmor när Jenny Östergren åter fanns där på min morgonskärm. Jenny är bra, tycker jag. Jag ställer sålunda mitt hopp till att hennes katastrofala stand-in nu har återförvisats till fackliga seminarier och MBL-förhandlingar för att aldrig mer synas i min ruta.

Jo, jag vet. Det finns femtioelva andra kanaler och dessutom en knapp med vilken hela apparaten kan stängas av (jag kan därtill höra min begåvade vän Herr Harfström syrligt påpeka att ju även P1 finns). Men vad skulle jag gnälla på då?