En majoritet av minoriteter

Lätt suckandes åt ännu ett minoritetsresonemang i statens morgontelevision slog det mig i morse att vi alla är med i den stora majoriteten av minoriteter. Alla är vi med i någon minoritet och tillsammans är vi i dessa olika minoriteter, en överväldigande majoritet. Själv är jag med i flera. Mest exklusiv (i vart fall sett till antalet, skulle jag gissa) är ”överviktiga och tunnhåriga förstagenerationsakademiker”. Så varför tjata vidare om alla dessa minoriteter? Varför inte bara nöja sig med att kopiera fyrans slogan att vi alla är lika, och olika.

Sara äger, del 2

Hon är bara så bra och cool.

Vardagsvisdom

Under stundom träder de där små betydelsefulla klokheterna fram i vardagen. I måndags tillbringade jag aftonen tillsammans med några nära och kära och under konversationen fällde en av de medverkande ett uttalande som enligt min mening lämpligen sorteras in under vardagsvisdom. Man får bli gammal, man får bli ful, men man får fan inte bli bitter.

Klokt. Ibland kan jag oja mig över exempelvis trassel med att se allt sämre. Men sen inser jag att det är så som det är och att min ögonläkare faktiskt hade en poäng när hon sa att glasögonen numera är en del av mig. Lite av detta fångades även i måndagens visdom. Det är mycket som vi inte kan påverka, men istället för att uppehålla sig med att beklaga sig över detta, får man göra väl med det man har (eller inte har).

Preskription

Då går drevet mot preskription igen. Denna gång gäller det preskriptionen avseende verkställighet av ett utdömt straff. Andra gånger gäller det preskriptionen såvitt gäller åtal för ett brott; nyligen uppmärksammat i det avseende är mordet på glädjeflickan Catrine da Costa. Och om 490 dagar preskriberas palmemordet – Hans Holmérs svårslagna magplask.

Enligt Mårten Schultz behöver tydligen någon stå upp för preskriptionen som princip. Så här är jag.

I min värld är preskription av godo. Rimligen inträder någonstans den tidpunkt att det är dags att låta bygones be bygones. Poängen med lagföring tynar rimligen bort med tiden; samma tid som läker de flesta sår. Att lägga ner (påstått begränsade) resurser på att utreda ett 40 år gammalt snatteri torde inte många anse vara rimligt. Annorlunda är det dock gissningsvis angående ett fem år gammalt mord. Gärningens kraktär, och den tid som förflutit, blir därmed av betydelse för att komma fram till hur lång tiden för preskriptions inträdande bör vara. Bl.a. kan det kanske finnas anledning att fundera en stund över nyttan med att släpa misstänka till domstol på bår, för orätter begångna för mer än 60 år sedan. Någon gång är det alltså dags att lägga det som hänt bakom sig.

Media brukar ju tillgripa samma infallsvinkel på detta varje gång det skall drevas i saken; den som har förmågan att hålla sig undan klarar sig. Objektivt sett månne det synsättet har en liten poäng. Viktigt är dock att hålla i minnet, menar jag, att det är staten som ensam har skyldigheten att utreda brottsmisstankar mot enskilda medborgare. Rätten att slippa självinkriminera sig, eller att behöva vara skyldig att bidra till brottsutredning mot sig själv, är fundamental (förutom i skattesammanhang där den, efter lite viftande med det politiska trollspöet, satts ur spel). Därmed är det, och skall även vara, den enskilde fritt att låta bli att medverka i utredningen mot sig själv. Det är alltså staten (polis och åklagare) som skall göra jobbet att försöka få dig lagförd – inte du. I detta ligger att det inte är din skyldighet att springa in till närmaste polisstation för att bikta dig, utan statens jobb att hitta dig.

Ställningstagandet är väl dock främst av rättsfilosofisk natur. Skall individens ansvar för dennes gärningar någonsin släckas ut, eller inte. Jag har avgivit min uppfattning och troligen finns det andra.

Duett

Av någon anledning tycker jag att det är lite kul med oväntade och lite otippade kombinationer. Bl.a. så är oväntade duetter lite roligt. Häromdagen slog det mig att det av någon anledning vore kul att höra den här låten med Molly Sandén och Amy Diamond (månne med någon liten justering i texten avseende årtalet). Fast det kanske inte vore roligt egentligen, utan bara i min lilla osorterade värld.

Smocka

På Regeringsgatan gick ett gäng ungdomar. Kanske mitt i tonåren, eller så. En av tjejerna höll sin arm kring en killes hals. Inte alls kärleksfullt, utan som ett brottargrepp, eller så. Det var hennes vänstra arm som låg bakom killen nacke och hon höll honom i vad som föreföll vara ett fast grepp. Gänget pladdrade om Brtiney och konserten ikväll. Tjejen smockade en ihoprullad tidning i huvudet på killen. Kanske inte hårt, men hennes käkar såg sammanbitna ut och hennes ansikte var utan leende och utan glimt i ögat. Var hon elak eller bara olycklig? Gänget passerade mig och försvann mot sina okända mål.

Varför?

Nyligen ställde en person frågan till mig, varför jag ”bloggar”. Döm om min förvåning när jag insåg att jag inte kunde formulera ett någorlunda begåvat svar på den förment enkla frågan. Finns det kanske inte något svar, någon anledning? Det hela fick mig i vart fall att reflektera över just detta spörsmål.

Skrivit har jag gjort länge. I tonåren försökte jag skriva låttexter, och några blev det väl. En kom faktiskt med på en skiva en gång, fast då var ju förvisso tonåren redan passerade. Men lejonparten hamnade i skrivbordslådan och de flesta har nog skingrats för vinden vid det här laget. Jag vill minnas att några ligger i en kartong på vinden. Frågan är ju dock om det verkligen bör läsas ånyo. Något säger mig att de inte kommer att klara rodnadsprovet.

Noveller har jag givit mig på också och som så många andra har jag flera gånger tänkt mig att skriva en bok. Nu har det ju aldrig kommit dithän, och möjligen är detta ”bloggande” en höstsol för den författare jag aldrig blev. Kanske är detta förhållandevis fria sätt att publicera sig, snubblande nära den där skrivbordslådan som det mesta hamnade i förut. Fast jag publicerar ju inte helt ohämmat allt jag skrivit, förvisso. Månne är det då fråga om något sorts mellanläge mellan skrivbordslåda/papperskorg och den där mera grandiosa publiceringen som aldrig blev.

En annan anledning till skrivandet är mitt gillande av språket. Att ord i rätt följd kan uttrycka så mycket, är enastående fascinerande. Att notera hur en menings innehåll radikalt kan förändras genom förment små grepp som förflyttande av komman och byte av ord, lockar. Men också hur ett tänkvärt budskap ibland kan leta sig fram genom ett förment torftigt språk, är likaledes det fascinerande.

Nåväl. Även om jag alltså inte har något alldeles bra svar på varför, så fortsätter jag nog med det här ett tag till.

Sara äger

Robert Plant kan faktiskt slänga sig i väggen. Sara Löfgren gör det bättre. Allt var faktiskt inte bättre förr.

Resan är långt från målet

SJ. Jag smakar på förkortningen och sliter med att komma på den mest chikanerande utskrivningen av den, som jag förmår. Sovjets Järnvägar. Samhalls Järnvägar. Hur jag sliter med spörsmålet finner jag ingen formulering som rätt fångar upplevelsen jag hade igår.

Av skäl som nu ter sig svårförståeliga bestämde jag mig för att genomföra gårdagens tjänsteresa till – och dessvärre även från – Sundsvall med tåg. Prognosen är för dagen att det kommer att dröja ansenlig tid innan jag begår just detta misstag en gång till.

Tåget skulle avgå från Sundsvall kl18:11 och vara framme på Arlanda 21:09. Att komma hem strax före kl 22:00 en arbetsdag framstod inte alls som oöverkomligt. Men ack. Efter att ha kommit med desinformerande påståenden om att tåget skulle avgå 18:50, lämnade vi Sundsvalls perrong klockan 19:25. Redan här hade min acceptans för avvikelser från förväntningarna nått junilistenivåer. Resan hade pågått i kanske tio minuter när ett ohörbart meddelande förkunnades i vagnens högtalarsystem. Efter ytterligare någon minut gjorde desinformatören ett nytt och något mer tjänligt försök att höras, när han väl fått tyst på sin egen mobiltelefon som skränade någon sorts kampsång, överröstande dess ägare. Desinformatören lät förkunna att vår glädje skulle komma att bli kort. I Söderhamn skulle vi nämligen motas av tåget och ut i regnat för att i stället knös in i dieselstinkande bussar, som skulle skumpa oss till Gävle där vi ånyo skulle föras ut i regnet för att anträda ett annat tåg, som skulle föra oss sista biten. Orsaken till detta förblev något dunkel, men det hade med något sorts tekniskt fel att göra.

Eftersom vi redan var kraftigt försenade bättrades läget på genom att vi vid upprepade tillfällen fick stanna mitt på spåret och vänta på mötande tåg. Av någon anledning kändes det som att vi drog ständiga nitlotter i lotteriet om vilken tåg som skulle få köra först. Inte vid något tillfälle passerade vi nämligen ett stillastående tåg. Tvärt om var det alltså vi som regelmässigt stod still och blev förbikörda.

Stalins Järnvägars hemsida upplyste dock om att örlogen berodde på att en kontaktledning hade gått av någonstans mellan Söderhamn och Gävle. Hemsidan upplyste även om att ingen tänkte göra minsta ansträngning åt saken förrän kommande dag. I stället för att laga felet blixupphandlade SJ en trave bussar för att forsla oss genom regnet.

Väl intryckta i bussen tog vi oss genom regnet i något som merendels påminde om samba. Chauffören föreföll uppleva påtaglig oro över att ratten skulle rosta fast, så han vred den oupphörligen ömsom åt höger, ömsom åt vänster. Väl omskakade, men föga rörda, anlände vi så Gävle. Efter att chauffören öppnat bussens dörrar valde han att raskt släppa upp bussens koppling utan att först lägga i friläge. De som redan hunnit resa sig förpassades med ett resolut ryck åter ner i säten eller på golv.

Med något svaga ben vadade vi upp till plattformen där ett helt nedsläckt tågsätt stod uppställt. Eftersom regnet öste ner hade tåget lämpligen placerats längst bort på ena plattformen där det garanterat saknades tak. Väl inne i det mörka och kalla tåget snavade vi oss fram till våra platser. Föraren hade påtagliga bekymmer med att få maskineriet att snurra. Vid i alla fall tre tillfällen tändes all belysning och klockor upp, kompressorer började surra och andra maskiner hackade igång. Detta för att efter bara några få sekunder förbyta hela tåget till totalt mörker igen. Slutligen hittade dock han längst fram alla sladdar och kontakter och straxt före kl 23:00 rullade vi ut från Gävles vattenbegjutna perrong.

Döm om min förvåning att återstoden av resan gick utan större missöden. Ett par minuter efter midnatt var vi således – tre timmar försenade – framme vid Arlanda. Och för denna upplevelse fick jag dessutom betala…