Irreguljärt agerande

I veckan spelade jag rollen av affärsresenär på det svenska inrikesflyget. Återresan till hemmaregionen bjöd på en avvikelse från normala resor av detta slag. Längst bak i planet satt nämligen fyra män i 23-årsåldern, spritdoftande och högljudda iklädda shorts, solglasögon och stråhatt. Herrarna var näppeligen ens födda när Lasse Åberg för evigt definierade den svenska charterresenären, men likväl föll de mangrant in sällskapsresemallen. Onekligen föreföll de något malplacerade bland oss kostymnissar…

Svärfar

Ovan begrepp har kommit att skapa viss oreda i mitt tänkande under senare tid. Jag råkar nämligen innehar befattningen i fråga, men saknar helt insikt om hur jag skall utföra uppdraget och föra mig i detsamma.

Möjligen är min förvirring en blandning av svårbemästrad stolthet och något fumlig omtanke. Kanske handlar det om ytterligare en del av den där lite besvärliga frigörelseprocessen mellan barn och föräldrar. Kanske är mina lätta våndor bara ännu en del av lärandet att min inblandning i barnens liv blir mindre och mindre och en väg till instinkten att bry sig om, inte behöver manifestas genom att lägga sig i. Men denna lärdomens resa är inte helt lätt, det skall erkännas. Och möjligen blir det, som Ugglan så träffande skaldar, värre…

Pommesfritesincidenten

Redan som liten parvel fick jag lära mig att har man sagt A, så får man vara så god och även säga B. Och eftersom jag tidigare råkade nämna existensen av den s.k. pommesfritesincidenten, får jag väl ta skeden i vacker hand och redogöra för densamma. Erkännas skall att detta är bland det pinsammaste jag (hittills) råkat ställa till med. Och det var väl någonstans i närheten av denna pinsamhet som jag insåg min egen likhet mer karaktären Gösta Angerud i Sällskapsresan… Ingen smickrande insikt, kan jag intyga.

Tillsammans med en god vän uppsökte jag körigenominrättningen på McDonalds i Upplands Väsby. Jag körde och den gode vännen satt på passagerarsidan. I den lindrigt fungerande talmackapären förkunnade jag vår beställning, uppenbarligen utan att riktigt registrera den beställning som jag därigenom förmedlade åt den gode vännen. Väl framme vid den första luckan gjorde jag oss skuldfria och vi rullade sakta till den följande luckan där måltiden levererades oss i sedvanliga pappåsar. Därefter gled vi sakta till en närbelägen plats där vi avsåg att inta det inhandlade.

Uppackning skedde och jag noterade surt att den gode vännens pommesfrites saknades. Omedelbart slog min egna upplaga av Gösta Angerud till och med tjutande däck körde jag ånyo förbi både talmackapären och den första luckan. Väl framme i leveranslucka höll jag en högljudd och sannolikt merendels nedvärderande monolog med innebörden att det framstod som mindre begripligt att det skulle vara så enastående svårt att stoppa ner rätt saker – alltså den beställda pommesfriten – i påsen. Vokabulären torde varit något mindre välpolerad. Likt en skrämd hund levererade personen i luckan mig en pommesfrites och jag försvann runt hörnet med likaledes tjutande däck. Min gode vän hade inte beretts möjlighet att få en syl i vädret under min urladdning. När vi väl var åter på vår uppställningsplats upplyste han mig försynt om att han faktiskt inte hade beställt någon pommesfrites….

Det tog flera månader innan jag vågade besöka just den hamburgerrestaurangen igen.

Stolt

I onsdags tjänstgjorde jag som stolt pappa när min son förgyllde skolavslutningen genom att riva av en låt med två av sina klasskamrater. Det lät riktigt bra, kunde jag konstatera med en pösig pose och ett brett leende. Källan till stoltheten är den blonde figuren vid mikrofonen…

Bra teve

I veckan som gick fick jag uppleva något så ovanligt som bra teve. I statstelevisionens kommunalgråa soffa satt två monument; K-G Bergström, i rollen som intervjuare, och Jerry Williams (rätteligen Erik Fernström), i rollen som intervjuad.

Två grå eminenser som för länge sedan passerat den tid när de hade något att bevisa för den betraktande omvärlden. Och samtidigt som de båda i det avseende var lika, var de till sin karaktär också enastående olika. Inte bara av det skälet att den ene alltjämt kallar sig kommunist och den andra varit moderat kommunalpolitiker. Språk, jargong och allmän framtoning var tämligen väsensskilda dessa två mellan. Ur detta framstod dock ett se- och hörvärt samtal och därmed också något så ovanligt som bra teve.

5 7 0 5

För kanske en vecka sedan började fragment av en textrad ta plats i mitt huvud. Jag kände igen den, men kunde inte placera den. Visst var det en del av en refräng, men vad tusan hette låten och vilka var det gom gjorde den? Några dagar gick, men jag blev inte riktigt av med textraden. Visst sporadiskt googlande löste inte heller mitt nyvunna predikament.

Det gick någon dag till och ett par ord till ur strofen letade sig ut ur glömskans dimma och upp i mitt medvetande, men jag kunde alltjämt inte komma på vad låten eller framföraren hette. Så igår kväll kom jag till att det ju borde gå att lösa detta, för att göra mig av med detta grubblande. Dessa ytterligare ord räckte och strax satt jag där med youtube på min skärm och det där lätt fåniga nostalgileendet över min trut.

Låtskrället är 30 år och det har säkert gått i alla fall 25 år sedan jag hörde det senast. Men nu kommer minnena tillbaka. Jag hade LPen och just den här låten hann gå ack så många gånger på min skivspelare. Var LPen blev av har jag inte minsta aning om, men det är som sagt många år sedan som jag senast avnjöt detta verk.

Ännu en gång har jag insett att nostalgin har ett fast grepp om mig och att det är en av den moderna tidens gåvor att det går att hitta dessa gamla, nära på helt bortglömda, stycken av den egna dåtiden. Och sådär alldeles bortglömd kanske varken låt eller grupp är, eftersom dessa förekommer, inte bara på youtube, utan även på både iTunes och Spotify – till min oförställda glädje.