Redan 1980 inträdde preskription för de brott som jag nu möjligen kommer att erkänna, i vart fall medverkan till.
Våren 1978 tedde sig som slutet på eländet och början på det ljuva livet. Att detta inte var annat än en ren illusion, som jag resolut skulle tas ur med tiden, det är en helt annan historia. Eller är det verkligen det? Kanske är just det poängen i denna historia? Denna historia handlar hur som helst om den där adolescenta anstrykningen av hybris som lätt drabbar oss, där i det som vi sedan inser var början av livet.
Såhär i det medelålders ljuset, ter det sig nära på naivt, det där som då våren 1978 föreföll utgöra de oändliga möjligheternas annalkande tid. Tjena. Men den insikten låg då alltså ännu långt bort i det som just då föreföll vara framtiden.
Jag och mina grundskolekamrater slutade nian just 1978. Liksom många, säkert både före och efter oss, trodde vi alltså att detta var en världshändelse. I denna vår tro framtog det som självklart att händelsen måste manifesteras på något sätt. Det mest beständiga vi kunde komma på, var något som jag i nuvarande näring inser inte var något annat än vad som rätteligen hör hemma i brottsbalkens 12 kapitels första paragraf. Därutöver med ett tillägg i sagda balks åttonde kapitels andra paragraf. Allt detta är dock, sedan snart 29 år, preskriberat.
Vårt försök att uppnå oändligheten där i 1970-talets slut, bestod i att pickla en burk väldigt gul markeringssprej från något bygge och därefter – i skydd av mörkret en natt – spreja vårt manifest tvärs över skolgårdens asfalts. Manifestet var inte bara knallgult, det var kort, koncist och samlade vår tro om både oss själva och den mötande framtiden på ett ganska bra sätt. Själva manifestet kom självfallet från Queen; därav detta inläggs titel. En del har hänt sedan dess, men också intet. Även nutidens fjuniga yngel tycks bära på samma omnipotens.
Nåväl. Det knallgula ”WE ARE THE CHAMPIONS” tynade sakta bort redan under den efterföljande höstterminen och sakta – men ack så säkert – mötte även vi framtidens karga verklighet. Men kvar i minnet finns i alla fall de där gula bokstäverna kvar; och även något litet av den där känslan av framtidstro.
Den som råkar ha läst några av mina förvirrade inlägg här på min s.k. blogg har säkert redan noterat att jag har utrustats med en lätt nostalgisk ådra som ibland gör sig påmind. Idag fick denna ådra sig en god portion näring till livs.
Med anledning av något som kanske mest kan beskrivas som tillfälligheternas spel, kom jag att sammanträffa med gamla arbetskamrater som jag inte sett på sisådär 16 år. Bortsett från deras självklara påpekande att jag sedan dess arbetat upp en icke obetydlig näringsreserv, var mötet en synnerligen angenäm upplevelse. Mötet bestod i den där märkliga mixen av genomgång av minnen från förr, i relation till var vi alla befinner oss i nutid. Jag kan föreställa mig att det är lätt hänt att fastna i det där som var då. Noteras kan att mycket hänt, men också att det finns en nutid som på olika sätt är präglad av det som en gång varit.
Samtidigt som denna händelse på något sätt får mig att för en stund bli 16 år yngre, så ger den en ack så påtaglig påminnelse om att år har passerat. Det fanns gott om andra personer i lokalen som inte var där när det begav sig, och som i mina ögon föreföll ack så unga, trots att många av dom var lika gamla nu som vi var då en gång i det förra årtusendet.
Tack Johan och Bengt för att ni gjorde denna dag värd att minnas.
Precis som väntat renderade fredagens tingsrättsdom i det s.k. Pirate Bay-målet i uppståndelse. Denna uppståndelse har sekundärt med domens innehåll att göra. Det hade blivit uppståndelse alldeles oavsett hur tingsrätten dömt. Men nu blev det alltså de s.k. piraterna som fick på flabben i tingsrätten, och nöjeskapitalet som gick segrande ur den striden.
Som jag anfört tidigare så har jag lite svårt att förstå nöjeskapitalets repressiva inställning till den marknad de agerar på. Ur ett affärsmässigt perspektiv är dock kanske deras anslag inte helt obegåvat. Nöjeskapitalet tycks att fått tingsrättens öra för hypotesen att varje nerladdning skall jämställas med en utebliven försäljning av ett exemplar av verket i fråga. Och att nu (på pappret) få betalt för de försäljningar som de slipper åstadkomma och ta eget ansvar för, är ju en briljant idé. Intäkt utan besväret och kostnaderna för själva produktionen, är en smart affärsidé. Något säger mig dessutom att de nu utdömda miljonerna kommer att stanna hos nöjeskapitalet, och knappast sippra vidare ner till de egentliga upphovsmännen; dessa egentliga upphovsmän som i debatten brukar få spela rollen av de egentliga förlorarna, kommer i så fall de facto att bli de egentliga förlorarna.
Men domen – vars 107 sidor jag ännu inte har läst – kommer tvivels utan att överklagas. Och hur detta kommer att se ut när det slutligen finns en dom som vunnit laga kraft, återstår att se. Jag gissar dock två saker; dels att ingen högre instans vågar döma till de s.k. piraternas fördel med anledning av risken att Sverige då skulle ses som en fristad för någon sorts upphovsrättsvildavästern (det är ju dock naturligtvis inte så de högre instanserna kommer att formulera sig), och dels att den s.k. fildelningen kommer att fortsätta.
Självfallet inser jag att det i vårt vackra land är lika politiskt inkorrekt att ifrågasätta jämställdhet, som det vore för en god muslim att fnissa åt de där Muhammed-teckningarna. Icke förty avser jag att tänka själv och inte låta mig hållas i överhöghetens tankefålla.
Den undran som drabbade mig var nämligen vilken reell nytta som den ack så politiskt korrekta jämställdheten, faktiskt innebär? Är dagens barn mer harmoniska och framgångsbenägna bara för att de handhafts mer av sina fäder, än vad tidigare generationer är/har? Om nu jämställdheten – som ju bevisligen sprider sig över landet, även om ivrarna envetet hävdar att det går för sakta – vore så bra, skulle då inte allt fler yngre må bättre, vara mindre arbetslösa, mindre missmodiga inför den s.k. framtiden och så vidare? Skulle inte ungdomspsykiatrin vara arbetslös och beroendecentrum folktomt? Själv anar jag att jämställdhetsivern bara är ett gigantisk politiskt experiment där individer med lätthet offras på principernas heliga altare.
Ivrarna knuffar gärna fram pappor som med glänsande ögon förkunnar hur mycket de fått genom att vara hemmapappor. Visst. Men barnen då? Vem frågan dom? Vad finns det för medicinska, psykologiska eller psykiatriska stöd för att detta är bra för barnen?
Härom morgonen var det reportage i morgontelevisionen från Skansen. Där har kompetensen kommit fram till att det inte var så bra att rycka de ack så söta björnungarna från mamman när de var allt för små. Men människobarnen skyfflas gladeligen bort från sina ömmande mödrar i den politiska korrekthetens anda.
Som vanligt finns ju risken att jag missuppfattat allt och inte ser skogen för alla träd. Men jag väljer för dagen att avnjuta denna min (förmenta) okunskap ackompanjerad av den 25-åriga americanidolblondinen Carrie Underwood när hon ger nytt liv åt salig hädangångna Tammy Wynettes epos Stand By Your Man…
Publicerat av Nicklas 
Publicerat av Nicklas 
Publicerat av Nicklas 