Tänd ett ljus

I morgon lördag kl 20:30 ska jag lyssna på Tridad, tända alla lampor, se till att både tvättmaskin, diskmaskin och alla andra mackapärer är igång, kanske låta bilen gå på tomgång och som grädden på moset slänga några gamla batterier i soppåsen. Det kommer att kännas bra.

Att tyda spåren

Den som ser spåren, borde också kunna dra vissa slutsatser. Och om spåren alltjämt syns, men den som ser dessa inte lyckas dra några slutsatser, kan man ju fundera över om det är spårens fel, eller inte.

Idag blev en (ung) tjej påkörd av roslagsbanan, i min hemkommun. Det hela inträffade på en s.k. obevakad övergång (på vilken för övrigt en person omkom för kanske ett år sedan; aven han ung). Jag anar redan s.k. lokal debatt och flammande insändare i lokaltidningen inom kort där ”arg skattebetalare” agiterar för bommar och signaler och utser tåget till syndabock.

Vad i hela friden är det som gör att (tydligen främst unga) människor blir överraskade över att det kommer att tåg på spåret? Jag kunde förstå förvåningen om tåget kom åkande på vägen. Spår = risk för tåg = observation. Hur svårt kan det vara?

Tjugosexårsdagen

Under stundom är förändringar och mer eller mindre avgörande händelser lite svåra att detektera när de sker. Ibland kan det vara lättare att i backspegeln avgöra när en vändning tog sin början eller när en epok tog slut. Men att sätta tummen på att just denna dag idag är en sådan vändpunkt, är ofta svårare. Visst, vissa dagar ter sig speciella även just då när de sker. Kanske är det så att dessa början och slut mer är en frukt av den egna historieskrivningen och resultatet att försöka systematisera sitt liv? Lägg därtill att när historieskrivningen väl sker så har minnet varit där och bearbetat bilderna av skeendet, så att det vi minns möjligen avviker från det som faktiskt var.

Den 21 mars 1983 var en sådan dag som förvisso var klart noterbar när den skedde, men som i min personliga historieskrivning har kommit att få en framskjuten plats. Jag var en långhårig ung man, halvannan månad från att fylla 21, som för första gången beträdde Kungliga Svea Livgardes domäner. Lumpen. Det hela slutade den 4 november samma år, och har därefter kommit att bli en ofta återkommande repris i min alldeles interna version av minnenas television.

Ett enskilt plockat ax av händelser från tiden som livgardist är ett av mina mer framträdande kulinariska missgrepp. Insikten därav är att det inte funkar med ketchup på jordgubbar.

Manöver!

De duktigas diktatur

Ju fler bloggar jag läser, desto mer av en husgud blir Theodore Sturgeon. Därför är det desto angenämare att snubbla över något från de där tio procenten. Mitt senaste fynd i detta tioprocentsland är Calle Fridén. Det var hos honom jag hittade det som fick utgöra rubriken till detta inlägg.

Uppfattningen att skolan i Major Björklunds land tenderar att bli de duktigas diktatur kan jag förvisso dela. Dock anar jag att herr Fridén trampar något i det pedagogiska klaveret när han faller in i tanken att de s.k. friskolorna vore Major Björklunds lydigaste frontsoldater. Mina båda barn går nämligen båda i s.k. friskola, och därtill i samma s.k. friskola. Jämför jag med den kommunala skola de gick i tidigare, noterar jag att Major Björklunds fotsoldater alla blev kvar i den kommunala fållan. Den s.k. friskola som mina barn går i är nämligen särdeles mycket bättre på att möta individerna som går där; på den kommunala exercisplanen skulle alla gå åt samma håll i samma tempo – och helst iklädda lika kläder med lika iPods med lika musik i…

Alltjämt minns jag stämningar i min egen grundskola från det lätt vilsna 1970-talet. Där var också konformiteten en ledstjärna. Mitt enda försök att vara mainstream bestod i att under en tid ha en såndär glansig mörkblå Moncler-jacka som var vit på kragens insida. Stratos-jackan lyckades jag dock undvika. Men det var inte jag och för det mesta sällade jag mig själv istället till de lätt marginaliserade nördarna; kanske skulle jag med dagens nomenklatura fått en knippe bokstäver jag med. Fast det är klart, numera skall ju allt kunna säga i förkortningar – MSN, DVD, BRB, LOL, DAMP, BWO, EMD…

Vad var då poängen denna gång? Om jag visste det hade den nog redan framgått. Kanske är den att vi inte skall förakta de duktiga, men inte heller oss andra. Just själva ordet ”duktig” skapar dock ett visst behov av antihistaminer hos mig. Oklart varför, men duktig i min ordbok är nog de där tjejerna som alltid satt längst fram, kunde svaren på lärarens alla frågor och alltid hade alla rätt på alla prov (gissa var jag satt, hur många frågor jag kunde svara på och hur många rätt jag brukade ha på proven…). Hur som helst så tror jag det är klokt att undvika de duktigas diktatur. Vi andra måste ju också få en chans – med eller utan bokstäver.

Inte smutsig

Usch. Jag har ju surgubbat mig tidigare över det där med dialektlavinen i svensk teve. Den fortsätter; både lavinen och irritationen. Trots att det heter ”inte smutsig” bräker reportern ”ente smytsig”. Usch.

300

Nu har jag lyckats med att få ihop 300 inlägg på denna min s.k. blogg. Efter att ha skummat igenom några av dessa inlägg igen så kan jag konstatera att det inte är alldeles otydligt hur mitt humör har gått upp och ner under de tre år som det tog mig att få ihop dessa inlägg. Ett och annat litet ljus i det annars rådande intellektuella mörkret kanske finns. Men mest är det nog fråga om det som jag själv också anfört i presentationen; Här finns ingen glamour, bara mitt privata gnäll och några försök att vara både klok och lustig. Försök.

En sak som slår mig när jag skummar igenom mina digitala spår är hur olika mycket jag har ”investerat” i olika inlägg. Vissa ämnen är vävda av ganska starka känslor, även om det kanske inte är så synligt för andra läsare än för mig, medan andra är ack så flyktiga och utan någon större själ. För mig blir det också ibland ganska tydligt att vissa inlägg har skapats efter en hel del funderande, medans andra liksom bara runnit genom fingrarna ut över tangentbordet. En blandning, med andra ord.

I mitt opublicerade arkiv finns därtill drygt 40 oavslutade texter, som aldrig kommit – och sannolikt heller aldrig kommer – att se det digitala dagsljuset. Hur många som dessutom blivit utsatta för deleteknappens framfart, har jag ingen koll på.

För det mesta har skrivandet varit kul och dessutom haft någon sorts terapeutisk effekt. När surgubben ventileras ut virtuellt så blir han som är kvar här irl liksom lite mindre sur… Så, jag tragglar nog på ett tag till.

Det finns hopp

Idag, när jag traskade iväg till dagens lunch, kunde jag ana ett embryo till en utvecklingsbar tendens till vår i luften. Och på eftermiddagen vandrade årets första fluga över ett av fönstren på mitt kontor. Det finns hopp om vår, trots allt.

FLV

Agnes borde vunnit. Nu får väl Sverige kvala igen nästa år.

För övrigt var väl själva programmet ett riktigt lågvattenmärke i svensk teve. Det hela fick ju Benny Hill att framstå som högkulturellt och innovativt – och han har ju varit död i snart 17 år (sedan innan Molly Sandén föddes).

Vatten över huvudet

Förra helgen köpte jag ett musikgörarprogram. Nu trodde jag väl inte att det skulle innebära ett omedelbart karriärbyte, men att det i alla fall skulle kunna bli ett bidrag till nästa års melodifestival lite snabbt och lätt, kändes som en ganska modest målsättning. Men icke. Tydligt uppenbarade sig både mina musikaliska och tekniska tillkortakommanden. Möjligen får jag väl hålla mig till melodifestvalen år 2011…

Tröst sökte jag i Spotify och genom att lyssna på en ny musikalisk bekantskap; Lisa Marie Presley. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Hon är faktiskt något mer än bara sin pappas dotter.

Mera Jill

Det var omöjligt att låta bli. Lyssna (titta) och njut.