730 dagar till preskription

Om sisådär 730 dagar inträder preskription för ett av rikets mer uppmärksammade brott; mordet på dåvarande statsministern Olof Palme. Någonstans där ute kanske det sitter någon och inväntar den dagen för att då träda fram och göra sig en slant i den därpå följande mediacirkusen. I så fall har jag ett tips. Ring Liza Marklund, så blir den sanna historien ännu bättre…

Oförtjänt

I dagens nyhetsflora rann ordet ”nätpedofil” förbi (igen). Jag gillar inte uttrycket. Eftersom vi lever i en ond värld skall jag väl börja med att påpeka att jag inte stöder övergrepp. Vissa personer – i synnerhet en – väljer nämligen att missförstå.

Just det, ”nätpedofil”. Jag kan inte påminna mig att jag läst om ”Teliapedofilen” bara för att denne ringde via Telia. Inte heller har jag läst om ”SL-pedofilen” för att denne åkte buss till brottet. Inte heller har jag läst om ”fackpedofilen” bara för att denne var med i facket. Ni kanske hajjar. Varför skall Nätet få en alldeles oförtjänt släng av sleven, när övriga verkar klara sig? Det stör mig.

Mera om fildelning

Detta ämne har jag, om än något motvilligt, snuddat vid tidigare. Men med anledning av den s.k. piratebay-rättegången kan jag inte hålla fingrarna ifrån ämnet ännu en gång. Lika bra att påpeka det direkt. Jag tänkte inte resonera om juridiken kring detta.

Om Spartacus inte hade manat till strid mot slaveriet, hade då det europeiska slaveriet alltjämt bestått? Sannolikt inte, skulle jag tro. Men Spartacus är lite intressant eftersom han bidrog till att motarbeta något som numera inte finns; som numera är förlegat. Ordspråket att om stenåldersbarnen hade gjort som deras föräldrar sade, så hade vi alltjämt levt på stenåldern, är även det intressant. Nelson Mandelas kamp mot apartheid gjorde att han spärrades in i fängelse av regimen, för att sedan själv bli en del av den nya makten. Anders Fugelstad sjöng på 1970-talet att allting som går framåt är ju rätt, och bra på något sätt. Sådär, nu har jag skapat lite inramning till det jag avser anföra i saken.

Nöjeskapitalets försök att förhindra nöjeskonsumenternas tillgänglighet torde vara dömda att misslyckas. På kort sikt kan säkert de s.k. fildelarna utsättas för diverse repression från staten och kapitalet (oj, det där lät mer revolutionärt än det var avsett). Men på längre sikt talar nog det mesta för att dessa ”pionjärer” kommer att betraktas som något annat än gangsters. Historiens dom över de som brutit ny mark, brukar vara en helt annan än samtidens; eller i vart fall den del av samtiden som vill förhindra förändring. Fråga Nelson Mandela.

Det som förundrar mig något är varför inte nöjeskapitalet tar sig ann att finna nya vägar och antar den nya tidens utmaningar, utan i stället väljer att försöka bevara något som redan synes ha havererat. Som att piska den häst som redan är död, i stället för att rida den som lever. Någon må tycka att övergången till högertrafik 1967 var en styggelse. Men den som alltjämt kör vidare på vänster sida av vägen torde snart inse att det är en dålig lösning. Den som krampaktigt håller sig fast i relingen på den sjunkande skutan har sämre möjligheter att även i morgon rida på vågorna, än den som känner vart vinden blåser, anpassar sig och ser lösningar och möjligheter. Det där med att gilla läget synes inte ha spritt sig till nöjesindustrin.

Min förmenta poäng med detta vadande i metaforträsket är alltså den att den s.k. fildelningen (alltså den tekniska utvecklingens inverkan på underhållningskonsumtionen) förmodligen inte går att stoppa. I stället för att ägna tid och kraft åt att försöka stoppa det oundvikliga som sker, tror jag att nöjesindustrin i stället borde leva i tiden och hitta nya vägar att sälja sina produkter.

Dödsidan

Nu har jag rullat runt det där ordet i mitt huvud ett tag, utan att våga ta det i min mun. Nu har jag ju i och för sig inte tagit det i min mun, men att låta det gå genom fingrarna, via tangentbordet och ut å denna min digitala hemvist till dagens ljus, är väl liksom illa nog, typ.

Var jag hörde detta begrepp först, minns jag faktiskt inte. Och första gången jag hörde det så skadade jag nog av mig det fortare än illa kvickt. Hur det nu var så arbetade det sig sakta in i mitt medvetande – och nu sitter det trofast där.

Enligt SCB är medellivslängden här i Konungariket Sverige för oss män sisådär 79 år. Redan min lätt låghalta grundskolematematik räcker således gott för att räkna ut att jag – sedan ett flertal år – har levt halva mitt liv. Jag befinner mig således sedan typ sex år på dödsidan av livet. Mindre än hälften kvar. I den oundvikliga utförsbacken. Med framtiden bakom mig…

Denna insikt skapar, märkligt nog, både en viss frustration samtidigt som den skapar ett visst lugn. Det känns ju som att den blandningen inte vore möjlig – men det är den.

Detta var en särdeles negativ inställning, hör jag någon säga. Jag invänder. Insikten om den egna förgängligheten leder, som jag ser det, till i vart fall två goda ting. Det ena är att jag numera inser att ägna min tid på jorden åt det som jag uppskattar eller tycker är kul. Det andra – och troligen långt viktigare – att jag numera inser att inte ägna min tid på jorden åt det som jag inte uppskattar eller tycker är kul. Lite som Pernilla Andersson fångar det i Johnny Cash och Nina P; ”och om jag hade lite, att kasta pärlor framför svin, skulle jag nog ringa upp och ta en stirid”. Eller som en klok man uttryckte saken; det gäller att sortera. Sortera bort det ovikta, och fram det viktiga.

För att då sätta in denna min s.k. blogg i detta sammanhang så skriver jag vad vill, hur jag vill och när jag vill det. Det senast sagda är det viktigaste. Jag ser andra s.k. bloggare som likt påtrampade kaviartuber vräker ur sig mängder av text med mycket täta mellanrum. Det är inte jag. Jag har lyckats frigöra mig från den där tanken som slog mig ibland, att nu måste jag skriva nåt i bloggen. Icke mer. Nu skriver jag när jag känner att jag har något att skriva, och känner inte efter om jag har något att skriva när jag får för mig att jag uppdaterat för sällan. Så, nästa uppdatering sker på något sätt, någonstans, någon gång (den som snappar denna förmenta lustifikation, får en guldstjärna)…

Alltså; varför ägna sin återstående energi åt fel saker? Må vara att bedömningen av vad som är rätt saker, respektive fel saker, är subjektiv. Men det är väl också just det som är själva poängen, att bedömningen är subjektiv. Annars vore det ju liksom inte min bedömning över – och sortering av – just det oviktiga, kontra det viktiga.

I ljuset av det nu sagda blir det ju faktiskt lite av en paradox att denna min digitala hemvist har fått namnet, osorterat.se. Är lärdomen kanske att det skall sorteras lite lagom? Men det ska väl inte vara allt för enkelt, inbillar jag mig. Planen är i vilket fall att fylla de återstående dagarna med det goda, och att sopa undan det andra.

Love Hurts

Rubriken är inte bara en insikt som många av oss erhållit, den hårda vägen. Det är även en låt. En bra låt. En låt som finns i ganska många versioner. En av de bättre, i mina öron, kommer i slutet.

Många är de som – med varierande grad av framgång – gått lös på att fånga de känslor som kärleken ger. Jag skall bespara dig ytterligare ett sådant försök. Men det måste i alla fall vara någonting stort med detta, om man betänker alla som gjort sig omaket att försöka. Personligen gillar jag när mycket kan fångas i det lilla. Dessa två ord fångar ju ganska mycket. Två små ord som innehåller något som kan fylla både timmar och dagar i våra liv. Och det där att fånga det stora och presentera det i det lilla, det är något som imponerar på mig. Snitsigt.

Även jag har under stundom fått erfara att titeln inte är helt utan sanning. Det har säkert du också. Så föga tjänar det att lägga ut texten om just det, just här, just nu. Tur är i alla fall att den inte bara gör ont… Nog om just det.

Mitt första möte med låten var Nazareths version från sisådär 1974. Och det är den versionen som jag liksom allra mest förknippar med låten. Efter lite virrande på YouTube inser jag att det finns ganska många versioner; några som jag svagt känner igen och några som jag aldrig hört förut. Och som jag skrev i förra inlägget; en bra låt tål ganska mycket… En av de för mig tidigare okända versionerna är denna med den numera relativt erfarna glammrockerskan Joan Jett.

En bra låt

Musik. Den omger mig för det mesta. Inte så att jag liksom är nåt freak, men den finns ofta där. Om än bara i bakgrunden. Numera är ju tillgängligheten också en annan, än förr. Genom iTunes, Spotify, några mindre legala lösningar, och en del andra finns numera det mesta bara några klick bort.

Ett fenomen som jag noterat när det gäller musik, är att vissa låtar är bättre än andra. Oj, vilken insikt… En dålig låt går inte att rädda med det bästa arrangemang. Men en riktigt bra låt är det svårt att misshandla; den tar sig hyfsat rakryggad genom den sämsta version. Jag har tidigare nämnt Eagles tidlösa hit Desperado som en sådan som klarat allt (utom Ulf Lundells lustmord i svensk översättning). Bedömningen är förståss i allt väsentligt subjektiv.

En till sådan låt om verkar kunna ta sig både helskinnad och rakryggad genom allsköns arrangemang är Kiss dänga I Was Made For Loving You.

Två relativt moderna knådningar på stycket är (den numera fyrtioåriga skönheten) Mejas och Joakim Nätterqvists (utan svärd) version i Dobidoo,

och de guldkavajade gentlemännen i Bengt Hennings (klippet har en inledande transportstäcka på ca två minuter).

Hoppas nu bara att Ulf Lundell håller sina fingrar borta från denna låt…

Veckans fniss

Senaste dagarna har jag fnissat när jag beskådat nyheterna på televisionen. Orsaken till min munterhet är historien om de skånska konstaplarna som uttryckte sig nedsättande om kulturberikarna i Rosengård. Jag har alltså inte fnissat åt det som sagts, utan på det sätt som polis och åklagare valt att hantera det hela vilket sett till att det hela rullas upp i televisionen. Som jag ser det är hela hanteringen någon sorts promenad uppför dumhetstrappan; ju högre desto dummare – typ.

Första steget på trappan är just de konstaplar som fäller de nu uppmärksammade uttalandena medan dessa spelas in (vilket ligger snubblande nära (andra) brottslingar spelar in sina brott). Nästa steg på trappan är de utredande poliserna som låter detta material ingå i en förundersökning (eller var det månne så att utredarna här såg sin chans att ge fotfolket en känga?). Tredje och sista steget innehas av den åklagare som åberopar detta som bevisning i domstol (eller var månne åklagaren av samma uppfattning som utredarna?) och därmed ser till att hela historien når offentlighetens ljus.

Det mest självbevarande borde väl rimligen ha varit att – om nu olyckan varit framme och detta hamnat på band – att inte flaxa med det i offentligheten? Det torde inte krävas allt för omfattande begåvning för att inse att detta är mediagodis. Och det som får mig att fnissa är just den, i mina ögon, korkade hanteringen av informationen, att föra den ut i offentligheten. Lite kul är det ju också att se Rikspolischefen sitta i morgonsofforna i televisionen och likt en ledsen hund försöka borsta av smutsen från den polisiära fanan.

Om jag har nån uppfattning om det som sades? Alla säger vi under stundom saker som är mer färgade av stundens ingivelse, än av eftertanke. Det har jag också gjort, och kommer säkert att göra. Min uppfattning om det sagda är nog bara att de låter mer som skåningar, än som poliser.