Modern pedagogik

I ljuset av Robinsson och alla andra realitysåpor där de medverkande skall förnedras så långt möjligt äro, känns inte denna nya pedagogik som någon större överraskning. Möjligen är jag gammalmodig som tycker att upplägget är fel, och att tanken om lika värde och empati är bättre.

Pinsamt

Mina rara arvingar brukar under stundom etikettera mitt agerande som, pinsamt. Hittills har jag merendels ansett detta vara fråga om rena felbedömningar, eller månne utslag av helt olika referensramar. Det jag gjorde idag ger dock dessvärre visst stöd åt deras hypotes.

För ungefär en månad sedan inhandlade jag en ny dator till firman. Jag har hittills varit synnerligen nöjd med mackapären (inte minst beroende på att den saknar styggelsen Windows Vista). När jag satt på kontoret idag och arbetade ihärdigt fick dock min ärade dator för sig att synnerligen plötsligt slockna. Tilläggas för sakens förståelse skall att det är fråga om en s.k. laptop, vilken jag å kontoret har i en s.k. dockningsstation. Nåväl. Utan minsta noterbar förvarning stendog alltså min nya dator idag. Jag kunde förnimma irritation. Efter att ha prövat alla felsökningsvarianter jag kunde komma på fann jag inte någon annan råd än att kontakta leverantören.

Leverantören och jag har en ungefär 15-årig relation. Vår relation började med att vi en gång för länge sedan var arbetskamrater. Numera är han dock i datorsvängen och har därmed kommit att få nöjet – just idag var det i alla fall ett nöje för honom – att vara min leverantör. Eftersom jag brukar befinna mig i villfarelsen att jag har någorlunda koll på apparater såsom datorer, fanns det ett visst inbyggd motstånd innan jag slutligen ringde min leverantör. Innan jag gjorde det var alltså noga med att gå igenom hela min interna checklista över möjliga fel. Jag kom nämligen att tänka på en gammal vän som i sin ungdoms dagar arbetade som tevereparatör på Östermalm, och hans lätt hånfulla berättelser om äldre damer å stadsdelen i frågan som ringde reparatören som inte sällan stoppade i tevens väggkontakt, som enda åtgärd.

Min leverantör svarade vänligt och jag redogjorde för patientens symtom och mina välstrukturerade försök till avhjälpande. Efter att jag med leverantören i örat gått igenom samma checklista – under vilket jag kanske något raljant stoltserade med att faktiskt redan ha prövat allt han föreslog – frågade han något avmätt om verkligen strömsladden var inkopplad i den s.k. dockningsstationen. Jag fnös förmodligen snudd på obemärkt att jag minsann inte var en sån som missade något så banalt. Vissa fortsatt fruktlösa försök till avhjälpande skedde.

Bara för att verkligen ta udden av hans – i mina öron smått nedlåtande – frågor om strömförsörjningen verkligen var tillförsäkrad, lät jag mina bestämda fingrar känna på nätsladdens anslutning i dockningsstationen. Det renderade självfallet i omedelbar högröd färg i mitt ansikte, och svettningar på min rygg, när jag faktiskt kunde konstatera att sladdhelvetet hade glidit ur kontakten. Där satt jag och kände mig en sån där östermalmsdam som min tevereparatörvän himlat med ögonen åt. Vad som hade hänt var helt sonika att sladdhelvetet hade åkt ur sin anslutning och oundvikligen hade datorns batteri till slut, tagit just slut. Leverantörens dag var i alla fall räddad.

Huruvida detta var mer eller mindre pinsamt än den s.k. pommesfritesincidenten (som jag kanske berättar någon gång) låter jag vara osagt, men det hela var i vart fall synnerligen pinsamt och bästa sättet att terapeutiskt angripa min vanära, måste vara att tvätta denna byk just här.

Stor nyhet

I nyhetsvärlden finns det något som heter flash. En flash är en nyhet som liksom överträffar alla andra. Estonia, tsunamin, mordet på Anna Lind och när Kungen dör, det är typiska flashar. Alltså något som liksom slår det vanliga nyhetsbruset.

I tisdags kom det en sådan flash, nämligen att Barack Hussein Obama svurits in som USA:s 44:e president (fast han bara är den 43:e personen som blir president, men det är en annan historia). Vänta nu. Det har väl varit känt i flera månader att detta skulle ske? Hur i hela fridens namn skulle det då kunna vara en stor nyhet, en flash? Jag hade förstått att det varit en flash om någon kastat skor på honom (också) eller om han inte dök upp eller om han sagt till Cheif Justice John Roberts att ”you can shove this job so far up your ass that you will have to set fire to your nose to light it”. Men när allt gick i princip som planerat har jag svårt att se flashvärdet i det hela.

Stress/tristess

Senaste resan i jobbet fick mig att notera att det verkar finnas två olika tempon på människor på flygplatser och tågstationer. Den ena gruppen är ute i – i bästa fall – sista minuten och far stressade genom hallen med kaffemugg i papp och flaxande bagage. Den andra gruppen halvsitter sedan en längre stund i uttråkad förväntan på sitt anslutande transportmedel. Kontrasterna är tydliga och dessa båda grupper har synbart inget gemensamt. Samtidigt har de mycket gemensamt. De är på väg till eller från och logistikens grepp håller dom hårt, oavsett om dom sprattlar eller håller på att slumra. Att resa, det är minsann en resa…

Silkesvantar

Två personer har fått förmånen att handteras med mediala silkesvantar, och undkomma sedvanligt nedsablande av journalister när deras tillkortakommanden nått dagens ljus.

Dels är ilskminister Sven-Otto Littorin föremål för denna förskönande särbehandling. För något år sedan såg jag en intervju med honom i televisionens nyhetsprogram. Eller intervju kanske var något förskönande. Någon reporter ställde en fråga som irriterade Hans Höghet Littorin, varvid denne snäste av reportern och demonstrativt stegade iväg från intervjun. Vad det hela handlade om minns jag inte. Vad jag dock minns är att jag redan då insåg att om Laila Freivalds hade gjort detsamma – vilket hon ju gjorde när hon sopade igen sin lägenhetsdörr framför mediedrevets nos – skulle hon minsanna fått smaka på lite journalistisk vrede – vilket hon ju fick. Hans Höghet Littorin undkom dock drevet. Så häromdagen gjorde han tydligen någon jämförbart igen när han med buller och bång tågade ut från en riksdagsdebatt. Och även denna gång visar journalisterna sin undfallenhet mot Hans Höghet. Varför har han denna förmån?

Den andra som även åtnjuter denna förmån är sanningssägare Marklund. Ingen av hennes kollegor verkar våga spika upp henne på väggen. Fast detta kanske inte är lika märkligt som det ovan sagda. Att journalister skulle platta till Liza för något hon (kanske) gjort är väl lika troligt som att katolska präster skulle platta till påven. Dessutom är det ju så att när en journalist säger att något är sant så är det ju sant; och detta helt oberoende av om det är sant där ute i verkligheten. Skulle journalisterna syna Lizas (eventuella) bluff, skulle de samtidigt förgripa sig på två fundamentala journalistiska principer – kolla aldrig en bra story (den kan ju visas sig inte stämma) och det som är skrivet/sagt av en journalist blir per definition en sanning.

Men jag har väl förståss missförstått alltihopa som vanligt…

Påspriset

Länge har jag misstänkt att det här med politiskt korrekta produkter som är miljövänliga eller rättvisa eller ekologiska eller något annat som numera skall hyllas, inte är annat än rent geschäft. Igår inbillar jag mig att jag fick vatten på denna min kvarn.

Vid ett besök i en av kommunens ICA-butiker (inte den närmast belägna skit-ICA, utan en annan) fanns det två sorters plastpåsar i kassan att välja mellan. Den ena sorten benämndes ”vanliga påsar” medan de andra benämndes ”nedbrytbara”. Eftersom det politiskt korrekta förståss hade varit att välja en sån där nedbrytbar, tog jag den andra sorten.

Det som ledde mig till upplevelsen att min kvarn erhöll vatten, var det faktum att den traditionella påsen kostade 1,5 kr medan helyllevarianten – som alltså inte alls var av ylle utan av något som påminde starkt om de andra påsarna – kostade det dubbla.

Jag lämnade butiken något stärkt i min tro att det där med miljöfundamentalism mest är en affärsidé.

Liza och sanningen, del 2

Halledudande då… Inte lätt att få smaka egen medicin?

Liza och sanningen

Visst rabalder har uppstått i mediabruset kring frågan om sanningshalten i romaner av Liza Marklund. Min första tanke kring detta är att det framstår som något naivt att tro att en f.d. expressenjournalist oinskränkt håller sig till sanningen (alldeles bortsett från den filosofiska diskussionen om vad som är sanning och vad som inte är det). Det lär tydligen stå på någon av de nu debatterade böckerna att det skulle vara en sann historia som berättas i boken i fråga. Den som väljer att oavkortat tro på den som säger sig berätta sanningen riskerar att bli överraskad, oavsett som det är Bill Clinton (ni kanske minns den nu lätt klassiska repliken ”I did not have sexuall relations with that woman”), Mohammed Said al-Sahaf (Saddam Husseins informationsminister som gick under smeknamnet ”Bagdad Bob”), Liza M eller någon annan man lyssnar till.

Spännande är också att den annars så rättrådige Jan Guillou rycker ut till kollegan Marklunds räddning och förkunnar att det inte alls är så allvarligt att fara med osanning i romaner, ens om man påstår att de är sanna. Författarkollegan Göran Hägg hade dock en i mina ögon något mer nyanserad och klok inställning till spörsmålet. Han menade att det finns en risk att själva saken far illa av att den agiteras med osanningens hjälp. Klok synpunkt, tycker jag.

Huruvida Liza farit med sanning eller osanning saknar jag ju insikt om. Och det är kanske inte det som är det intressantaste med frågeställningen. Intressantare är i stället de reaktioner som framskymtar i debatten och insikten att lite kritiskt lyssnande och läsande alltid är bra.

Never Again

Sisådär 1982 – 1984 fuskade jag till och från som DJ. Detta skedde på Stockholms universitet och på de tillställningar som studentkåren anordnade och som benämndes Squtt. Såhär i det historiska ljuset kan jag inte låta bli att förundras något över hur jag kunde hamna så fel. En DJ skulle ju vara en hipp partynisse och inte bara en surmulen plattvändare. Men misstaget i fråga är ju numera preskriberat och jag kan trots allt minnas att det blev en och annan floorfiller.

Minns gör jag också att varje Squtt under en viss tid avslutades med låten Never Again med Agnetha Fältskog och Tomas Ledin (eller ”I never felt better and Too much Ledin” som Roger Wallis skojjade till det). Diskokulan i taket snurrade extra sakta och rökmaskinen kämpade febrilt. Röken var en oljebaserad smörja som fanns i olika dofter, bl.a. banan och jordgubb. Det funkade ganska bra ihop och stämning brukade bli den som den var avsedd att bli; början på natten för de rara paren som i takt till musiken förlorade sina sinnens förmåga att notera något annat än den partner de höll i.

Röken hade dock den nackdelen att den – på grund av sin oljebas – gjorde dansgolvet halt. Efter att ha bevittnat en och annan ofrivillig backspinn var det bara till att ligga lågt med röken under de mer dansanta låtarna och spara den till finaltryckaren.

Visst, jag har berört just detta en gång tidigare. Men eftersom jag snavade över låten på Youtube kunde jag inte hålla fingrarna borta från en liten repris av ämnet och en förevisning av hur Agnetha och Tomas (det känns som att h:et hamnat i fel namn) såg ut när det begav sig…

Ut i natten

Planlöst surfande härförleden ledde mig ner i nostalgiträsket igen. I skarven mellan 1970- och 1980-talen, och några år framåt, rönte det svenska pojkbandet Noice viss framgång. Viss, kanske var snålt sagt. Noice var faktiskt ganska stora ett tag. Historien om Noice fick dock ett tragiskt slut när två av medlemmarna kvitterade det jordiska genom drogernas utgång. Hur det nu var så gjorde de dock något litet avtryck även hos mig. Låten Ut i natten kom 1980 och jag kan minnas att jag som 18-åring på något sätt kom att fångas av texten. När jag lyssnar på den nu så sitter lite av den där känslan kvar, även om den i ärlighetens namn kanske mest bestod i senpubertal frustration eller något liknande.

Men tiden går, som bekant, och när modern tids barnkammarpops företrädare Peaches går lös på stycket inser jag att lite har hänt. Vad som dock har hänt är att tiden har gått. Ingen av de båda medlemmarna i Peaches var ens födda när Noice hade sin storhetstid. Snarare skulle medlemmarna i Noice kunnat vara föräldrar till de båda. Summan av matematiken är att ansenlig tid har löpt, men att vissa saker alltjämt är sig lika.

Jag surfar lika planlöst vidare och väntar med spänning på nästa upplevelse.