Kanske var det inte bättre förr?

Att arkivera i mappen ”kill you darlings” äro denna tvekan inför min så ofta använda tes att det var bättre förr.

Liksom många andra medelålders kvarlevor hänger jag mig då och då – för att inte säga snudd på ofta – åt att skrocka att det var bättre förr. Och i mångt och mycket är det säkert så också. Men ibland rycks jag ur denna min tes och inser, som det anförs i reklamen, att det – i vart fall i vissa avseenden – blir bättre.

1984 såg Susanne Kerner – mer känd som Nena – ut såhär.

Sisådär 20 år senare, såg hon – flankerad av Kim Wilde – ut såhär.

Tjugohundratalets Nena är både snygga och coolare än 1980-talets. Nutidens Nena är jag – förvisso med lätt blossande kinder, men ändå – redo att möta, anyplace, anywhere, anytime…

GOD JUL

Med min nyvunnet positiva inställning till förestående högtid, tillönskar jag alla min läsare en riktigt god jul.

Fildelning

Visst rabalder kring fildelning har det varit länge. Någon sorts crescendo därvidlag har kunnat noteras med anledning av pågående lagstiftningsprocess. Jag brukar försöka undvika kvasidebatter, men kan denna gång tydligen inte låta bli.

Det finns fyra saker som jag undrar lite över, när det gäller det som debatteras kring denna fildelning.

För det första kan det vara värt att notera att underhållningsindustrin synes vara särdeles förändringsobenägen. Oaktat vilken uppfattning man må ha om fenomenet fildelning så kan vi konstatera att det förekommer. Att vrida klockan tillbaka brukar vanligen vara svårt och jag misstänker att det är så även i detta fall. Att åstadkomma att fildelningen upphör torde vara lika lätt som att förhindra begagnatmarknaden för bilar. Därför kan jag bli något förundrad över att underhållningsindustrin inte antar denna förändring och söker nya vägar framåt, utan i stället krampaktigt håller sig till det som en gång var.

För det andra undrar jag lite över varför argumentet att underhållarna måste kunna leva på sitt jobb, synes ha fått långt större politisk tyngd än att montörerna på Volvo skall kunna leva på sitt. Dessutom är det ju inte de enskilda underhållarna – med några ganska få undantag – som omsätter de stora beloppen, utan underhållningsindustrin. Att inte var och en kan leva på att bara göra precis vad var och en vill, är väl inte något problem? Eller som en god vän uttryckte saken; att inte trivas på jobbet är ett medelklassproblem, det hela handlar om att ”hora för hyran”.

För det tredje låter det på förespråkarna för fildelning som varje begränsning i denna vore värre än Ådalen 1931. Jag har svårt att uppleva det som att jag är intagen på Camp Delta i Guantanamo, bara för att jag betalar nio kronor för en låt till min iTunes. Det semantiska brottandet om fildelning är stöld eller inte, är mest en lek med ord. Vill jag ha något så mycket att jag är beredd att betala för det så gör jag det, och annars låter jag väl bli det? Tron att man skall få allt man vill ha och pekar på, borde ha upphört någonstans i femårsåldern. Livet är fullt av svåra val, så är det ju bara. Ett av dessa val är ju då om jag ska använda veckopengen till snaskegotter, underhållning eller något helt annat.

Och för det fjärde framstår det som lika balanserat att överlåta jakten på fildelare till underhållningsindustrin, som det vore att överlåta bilprovningen till bilindustrin (så länge vi har något sådan kvar).

Jul

Under hela mitt liv har jag haft en lite problemfylld relation till julen. Det var en s.k. förskönande omskrivning. Jag har tyckt illa om julen, riktigt illa. Under stundom kan jag nog säga att jag faktiskt hatat julen. Orsaken till detta ligger numera ett stort antal år tillbaka. Det är dock först nu i år som jag till slut tagit mig i kragen och gjort upp med detta mitt lite besvärliga högtidsbagage. Att jag ogillat julen beror på att mina 13 julaftnar från jag var tre till jag var 15 var en handfast lektion i falskhet. Lite förenklat, och för att lyfta fram det centrala, så gick julafton ut på att man bet sig i tungan, höll god min i elakt spel och spelade att man hade trevligt fast man umgicks med människor som man inte står ut med. Detta kom att bli julens signum för mig.

Men i början av detta år fattade jag mig alltså ett litet beslut. Det var dags att låta bygones be bygones och att bli herre över sitt eget liv; eller i alla fall över sin egen jul. Det jag kom fram till var att det kanske inte var det allra mest begåvade att låta detta nu för så länge sedan inträffade, alltjämt styra mitt lilla liv i så negativa färger. Jag bestämde mig alltså helt sonika för att nästa jul – den som nu står för dörren – skall bli en god sådan. God på riktigt och inte bara sådär god i mungipan med hårt sammanpressade tänder.

Så nu gör jag något som jag inte kan påminna mig att jag någonsin har gjort förut. Jag ser fram emot julen.

Ord som gör skillnad

På intet sätt gör jag anspråk på att ha koll på den s.k. bloggsfären. Jag har dock bevakat och läst ett antal bloggar under senaste åren. Väldigt få av dessa bloggar har dock lyckats bibehålla mitt intresse någon längre tid. Ska jag i lätt nedlåtande ordalag sammanfatta dessa bloggar så består de av ordbajseri utan egentligt innehåll. Jag vet, jag torde under stundom kunna fogas till den skaran jag också. Med risk för att generalisera är mina erfarenheter att unga kvinnor talar shopping och glamour, män i nedre medelålderns skriver sig hesa om FRA och fildelning medan resten försöker vara tänkvärda men i bästa fall blir snusförnuftiga.

Glädjande nog finns det dock undantag. Jo, jag uppfattar dom nog som just undantag (jag lutar mig ånyo på Theodore Sturgeons 90/10-teori). En del skribenter har förmågan att hitta de där orden som gör skillnad; ord som har ett innehåll och som gör att jag som läsare för en stund fortsätter på det tankespår som skribenten lagt ut år mig. Ett tankespår som, under stundom, även öppnar för att leda till en och annan insikt.

Tre av dessa skribenter som jag upplever håller denna nivå, råkar dessutom vara s.k. offentliga personer. Magnus Uggla är rapp, giftig men även klok. Peter Englund blandar akademiens högtänk med livspoänger. Och kanske klockrenast av dom alla; Kim Kärnfalk levererar oneliners som ibland är så träffsäkra att de gör ont. Tänk att bli lika bra som dessa tre. Även om jag tröttnat på den bloggande majoriteten, så kommer jag sannolikt troget följa dessa tre begåvningar.

Undrar förresten när Kim kommer med sin nästa bok, och om den blir lika enastående bra som den första.

Uppvaknande

I morse när jag, ovanligt utvilad och än så länge på ett gott morgonhumör, stapplade ur min säng och in i vardagsrummet, möttes jag av en ny upplevelse. I min soffa – där jag hade tänkt mig att avnjuta mitt morgonkaffe – låg en trave halvklädda tonåringar hjälpligt gömda under ett täcke. Efter att ha tänkt ett mycket ankeborgskt ”kvack”, nödgades jag inta mitt kaffe sittandes vid matbordet i stället. Mitt lätt skeva leende försvann tämligen snabbt från lördagstrynet när jag efter en snabb inräkning insåg att sonen och en flicka saknades i traven, och därmed följaktligen befann sig instänga i hans rum; gud förbjude lika lättklädda som traven i soffan… Ordet ”farfar” ligger alltjämt tämligen illa i min mun så eftermiddagen ägnades delvis åt ett mindre utvecklingssamtal med sonen, vilken mest himlade med ögonen. Men jag är hellre pinsam, än farfar – ännu.

Ingen koll

Från ungdomens svunna dar har jag kvar ett minne över hur jag under stundom suckade mer eller mindre öppet åt gamlingar som inte hade någon koll. Gamlingarna representerades väl kanske allra främst av morsan, som ju då rimligen borde ha varit obetydligt yngre än vad jag är nu. Den dåliga kollen, som jag uppfattade den, visade sig i små banala ting som att mjölkpaket öppnats, inte med den svagt perforerade fliken, utan med den andra operforerade fliken; som att inte ha koll på namnet på dom i plugget; som att inte ha koll på vad som var bra musik. Det fanns självfallet fler exempel, vilka numera kanske sjunkigt så djupt in i glömskans dimma att den tid det tog att skriva dessa rader, inte var tillräcklig för att leta fram dom.

Det var därför inte helt utan ett styng av hopplöshet som jag gången vecka dels satt fel namn på en av sonens klasskamrater, dels öppnade ett tuggummipaket i botten i stället för på den rätta ovansidan och dels uttryckt mig menligt om brölet på radiokanalen The Voice.

Kollens tid synes mig förbi.