Under ungefär 15 års tid hade jag och min pappa en liten tradition. Denna förment banala tradition gick ut på att när någon av oss reste utanför stockholmsområdet så skickade denne ett sms till andre. Innehållet i detta sms var ”Hej från” följt av namnet på den plats som besöktes. Det hela kan kanske låta trivialt men det kom att få en ganska stor betydelse oss emellan. Under dessa 15 år hann det ju också bli ganska många sms av detta slag.
På juldagen förra året dog min pappa och denna tradition fick sitt slut genom att jag den 21 december förra året skickade ”Hej från Uppsala!”. Sen stod jag alltså där utan min trogne mottagare av dessa sms. När jag under det knappa år som gått har varit på resa har det känns lite konstigt att inte ha någon att skicka dessa sms till. Vid ett par tillfällen har jag faktiskt stått där med mobilen i min hand och kommit på att han inte längre fanns kvar att ta emot dessa små virtuella livstecken.
Förra veckan, när jag stod mitt på det svarta stengolvet på Amsterdams flygplats Schiphol, kom jag dock till en insikt som jag i samma ögonblick blev oerhört förvånad över att jag inte kommit till tidigare eftersom den med ens kändes så enastående självklar. Jag tog upp mobilen ur fickan, knappade ”Hej från Amsterdam!” och skickade det i ett sms till min son. Sen stod jag där i folkhavet en stund och förundrades över hur det kunde komma sig att det tog mig nästan ett helt år att inse att detta var det mest självklara sättet att föra denna tradition vidare.
Okey, söndag är väl traditionellt inte den allra största partydagen. Detta till trots bjuder jag på 2008 år kanske mest fartfyllda lajvframträdande och uppmanar er bröder och systrar att släppa loss.
Det kanske allra mest fascinerande med Magnus Uggla är att man aldrig riktigt vet när han skämtar och när han menar allvar. Som en hyllning till denna mästare har jag gjort den lilla sajten www.fredagsdrinken.se. Håll till godo och trevlig helg.
Att jag inte skrivit något här på min s.k. blogg på några dagar beror denna gång på något helt annat, än min förra paus gjorde. Förra gången hamnade jag i en svärm av lätt existentiella tankar och det höll mig mentalt upptagen med just det. När jag så hade sorterat dessa mina tankar skrev jag vidare. Denna gång berodde pausen på tidsbrist. Mycket jobb gjorde att jag helt enkelt inte fann tiden att komponera några inlägg. Båda dessa små pauser har således i någon mån varit påtvingade. Den senare har dock känts lite skön, har jag insett. I stället för att pressa fram något att skriva har jag i stället kunnat vänta på att något skrivvärt liksom poppat upp av sig självt. Kalla det för stresshantering. Om detta poppande sker om en kvart, i kväll, på söndag eller efter jul, återstår att se.
Lugn, kära läsare. Jag har inte tappat sugen. Mycket jobb gör bara att fritiden gått till annat än till denna s.k. blogg. Håll ut. Snart är mitt gnäll tillbaka på en bildskärm nära dig.
I detta inlägg avser jag uttrycka mig chikanerande om svensk polis. Känsliga läsare varnas.
Konungariket Sverige skyddas, dag som natt, av kvinnor och män i blått. Trodde du ja… Under senare tid att medial uppmärksamhet ägnats sagda myndighet på ett sätt som inte var avsett smickra densamma.
Först ut var polisen i Östersund som var så till den milda grad understimulerad att den ansåg sig behöva lagföra bevisligen helt oskyldiga medborgare. Om inte detta uppfyller rekvisiten för tjänstefel torde brottet i fråga lika väl kunna avlägsnar ut brottsbalken.
Tvåa på bollen var TV4:as Kalla Fakta som med grundskolematematik lyckades få till att en svensk polis klarar av att lösa tre brott per år. Räkneoperationen var enkel. Reportern tog ett års uppklarade (utan att närmare definiera vad som avsågs med uppklarat) brott och delade det helt sonika med antalet konstaplar i riket. Månne en kvällstidningsförenkling i sin mest renodlade form, men ganska underhållande. Att svensk polis högst uppsatte grynräknare inte förmådde spotta ur sig en vettig respons åstadkom något så ovanligt i TV4 som bra teve.
Kronan på verket – för polisväsendet är ju alltjämt ett statligt verk – var väl ändå de hesa konstaplarna i Stockholm som inte skräddes störa den allmänna ordning de till vardags – för poliser vill ju inte jobbar på helgerna – är att satta att upprätthålla. Plötsligt gick länets alla konstaplar man ur huse. Självfallet var inte det inte tjänsterelaterat, utan för att visa sitt missnöje med att de skulle behöva just tjänstgöra. Saken var tydlige den att ett nytt avtal skulle göra att Nationens Stolthet skulle behöva arbeta lika många timmar i veckan som den allmänhet deras kollegor i Östersund oskyldigt försökte lagföra. Jämmer.
Så, för att göra en kvällstidningssammanfattning, är svensk polis okunnig, ineffektiv och lat. Och där satt du i din medborgerliga tro att dessa kvinnor och män i blått fanns där för att skydda dig. Sorry…
Nyligen skrev jag med nostalgiska förtecken om en gammal låt som jag fortfarande gillar. Ingressen i det inlägget gick ut på att låten slog igenom den sommaren som jag hade sommarlov mellan sjuan och åttan och att hösten därefter innehöll mitt eget möte med låten i fråga. Alltså en låt som jag alltjämt – 32 år senare – har med mig. Ett litet, men dock, minne för livet.
När jag så läste det jag skrivit slog det mig att just nu, i dag, är det hösten efter just det sommarlovet, som min son genomlever. Tänk om det som framstår som trivial vardag just nu, en dag kommer att få honom att uttrycka sig likaledes nostalgiskt? Tidens vingslag slår ibland onekligen så nära mitt ansikte att jag känner dess lätta vind mot min hud.
Publicerat av Nicklas 
Publicerat av Nicklas 
Publicerat av Nicklas 