Årets lapp

Så var det då dags för surgubben i mig att få härja fritt en stund. Årets lapp ser ut såhär och sitter nu på min ytterdörr.

Det känns redan bättre…

Internetdrog

Klassificeringen av Internet som någon sorts brottsforum, som SVT verkar göra, framstår som lätt märklig i mina ögon. Hade SVT kallat preparatet för telefondrog om det sålts via telefon? Eller kanske muslimdrog om det sålts via minaretutrop? Eller möjligen Säffledrog om det sålts i Säffle?

Tele2

Vid något tidigare tillfälle har jag å denna sajt uttryckt mig nedlåtande och ogillande om telefonförsäljare. Det jag avsåg då var försäljare som kontaktade mig just per telefon, för att kränga på mig något som jag varken behöver eller vill ha. Jag trodde också då att telefonförsäljare var begränsade till att hemsöka mig via just telefon. Idag togs jag handfast och besvärande ur denna min uppenbara villfarelse.

På eftermiddagen knackade det så på min firmadörr. Utanför stod två herrar i lägre 20-årsåldern. Med anledning av deras förment oskuldsfulla uppsyn och illa sittande kostymer förpassade jag dem omgående till facket för religiösa agitatorer som kommit för att väcka min insikt om den nära förestående undergången, eller någon ännu värre. Det var ännu värre.

Båda flaxade nämligen fram, inte senaste numret av Vakttronet – denna kioskvältare – utan i stället varsitt id-kort från just Tele2. Den av mig förväntade väckelsesången uteblev dock inte, utan kom i stället att handla om att vägen till lyckans land gick via just deras mobiltelefonnät. Efter att under ca 12 minuter ha demonterat alla deras förmenta argument för deras nät schasade jag dom resolut på porten med konstaterandet att deras tid var ute. Snudd på skamset lommade de iväg, sin önskade bonus förutan.

Att bli trakasserad av en säljare som oinbjuden tar sig in i mitt öra via telefonen är störande; mycket störande. Att bli trakasserad av sen säljare som likt Kapten Kirk plötsligt matrealiserade sig på mitt kontor, borde rätteligen utgöra ansvarsfrihetsgrund för att bringa säljarens jordiska till slut. Grovt störande beteende och en god garanti för att operatören i fråga än mindre sannolikt kommer i fråga för firmans telefoni.

Tidigare har jag haft en lättare aversion mot Tele2. Efter dagens upplevelse kommer operatören i fråga två evigheter efter att grisar börjat flyga och helvetet är bottenfruset.

Väntetid

Statstelevisionens regionala ABC hade igår ett inslag om väntetider på ett sjukhus i regionen, som orsakade ett höjt ögonbryn på denna skribent. I tonfall närmast hemmahörande på ett väckelsemöte förkunnade företrädare för sagda sjukhus att man minsann hade korta patienternas väntetider avsevärt. Så långt allt gott.

Själv har jag – trots att jag är en blygsam vårdkonsument – noterat att när man uppsöker vården så får man alltid vänta. Att ett dropinbesök på någon akut renderar i väntan kan även jag förstå. Det som dock förvånar mig är att även vid ett vårdbesök till en i förväg bokad tid, så skall patienten vänta. Det synes inte spela någon som helst roll om jag kommer före den bokade tiden, exakt på sekunden, eller efter den bokade tiden. Vänta ska jag hur som helst. Det är någon sorts vårdprincip.

Hursom. Det som fick mig att undra över de administrativa gåvorna hos vårdgivaren ovan var att man lät berätta att man analyserat när på dygnet det kom flest patienter. Därefter hade sjukhuset ökat bemanningen just den tid när patientbesöken var som flest. Halleluja. Även min lokala kvalitetsbegränsade butik (till vardags av mig kallad för skit-ICA) har förstått att ha fler kassor öppna när det är många kunder i butiken. Hur länge har det bedrivits vård i Sverige? Ett par hundra år skulle jag tro. Och först nu har begåvningsreserverna inom vårdledningen sett sambandet mellan kundtillströmning (jag vet att begreppet kund inte existerar i vårdbranschen), bemanning och väntetider? Den som blev imponerad räcker upp en orgel. Se där, ingen orgel…

Dansband

Stärkt av uppmärksamheten kring SVT:s satsning Dansbandskampen samlar jag mod och kommer ut ur dansbandgarderoben. Min bekännelse är enkel; jag gillar dansbandsmusik. Detta är lite märkligt av minst två skäl. Dels av det skälet att det anses bonnigt, töntigt och långt från politiskt korrekt (en akademiker kan ju inte gilla dansband) att gilla denna kulturyttring, och dels av det skälet att jag inte själv dansar. Icke förty. Jag gillar dansbandmusik.

Dansbandmusik är en tämligen utskälld konstform. Någon sade att det oftast är storstadsbor som dissar dansbandmusik, medan den har sitt folkliga fäste utanför storstäderna. Det låter inte helt otänkbart att det kan vara så. Genom åren har jag ju både sett och hört utvikningar om hur hemskt det är med dansbandsmusik. Det har väl hänt att jag undrat något över varför en del personer synes uppleva sådan indignation inför fenomenet. Nu är det ju med dansbandmusik som med allt annat; allt är inte bra. Möjligen gäller Theodore Sturgeons princip även här (nu känner jag mig plötsligt som en riktig journalist, när jag gör mig själv till källa).

Gissningsvis slog detta gillande rot under 1970-talet när jag relativt troget lyssnade på svensktoppen. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att det under den perioden var inkorrekt att gilla ABBA. Hade mina vänner fått veta, inte bara att jag gillade ABBA, utan därtill att jag med glädje lyssnade på svensktoppen, hade månne vänskapen ändat därmed. I det fördolda närde jag dock detta mitt gillande. Men nu är det alltså dags att bekänna färg.

Av samma anledning som det är svårt att förklara varför köttbullar är godare än lever, så är det svårt att förklara varför jag gillar dansbandsmusik. På den senast sammanställda skivan som snurrar i min bil (hembränd från iTunes, så upphovsrätten har beaktats i erforderlig omfattning) förekommer 20 låtar, av vilka två torde kunna sällas till sorteringsbegreppet dansbandsmusik. Här framskymtar således avsaknaden av fundamentalism, och kanske snarare i stället ett tecken på mångfald. Intrasslad mellan Disturbeds version av Genesis ”Land of Confusion” och Amy MacDonalds ”This is the Life” dyker bl.a. Wizex upp med “Place de Trocadero”. Det kan man kalla blandning. Och skulle behovet av kulturyttringen i fråga bli mig allt för starkt, kan jag ju alltid ta fram den där dubbel-cd som jag – i vart fall fram till idag – av förment tillfällighet låtit ligga lite långt ner i skivtraven; absolut dansband.

Bo

Nej, det skall inte handla om ett manligt förnamn. Istället skall det handla om benämningar av olika relationsformer.

Den första relationsformen jag fick lära mig, som innefattar rubriken som en del av beskrivningen, var förståss sambo. Det begreppet är numera så vedertaget att det fått ge namn åt en lag; sambolagen.

Sen kom några varianter som särbo och delsbo. Sen finns det ju en del ickeamorösa varianter också, som kombo och mambo.

Jag och en tjejkompis umgicks under period rätt intensivt via webcam, vilket ledde till att en tid kallade oss för cambo.

Häromdan läste jag så en variant som var ny för mig, men som jag tyckte var både beskrivande och lite rolig; här-och-där-bo.

Vad finns det för flera bo-varianter?

Rättegångsteve

Medieamiralen Erik Fichtelius och rättrådighetens fanbärare Göran Lambertz ägnade fenomenet rättegångsteve uppmärksamhet i SVT härom morgonen. Maria Abrahamsson hänger på. Mårten Schultz vispar ihop en sammanfattning.

Även om jag snuddat vid ämnet tidigare, finns det säkert mer att säga. För egen del har jag svårt att generellt säga ja eller nej till rättegångsteve. Frågan är lite med komplicerad än så.

Det är bl.a. det där lilla begreppet ”allmänintresse” som komplicerar saken, kan jag tycka. Begreppet är inte ett juridiskt begrepp, men månne ett publicistiskt. Redan här kan man således ana ett litet bedömningsproblem. Det torde nämligen skilja sig ganska avsevärt mellan vad en jurist kan anse vara en intressant rättegång och vad en journalist kan anse vara en intressant rättegång. Låt säga Ander Eklund. Rättegången mot honom torde ha varit juridiskt mer eller mindre helt ointressant, trots det har den fått ansenlig medial uppmärksamhet. Snaskiga detaljer är sånt som journalister gillar, men som sällan imponerar på jurister. Frågan som bör ställas är vad syftet med rättegångsteve vore. Om detta syfte är att mätta journalisternas och deras tittares sensationslystnad, kanske den objektiva nyttan vore begränsad. Om syftet vore mera folkbildande om hur en rättegång faktiskt går till, vore det bättre. Med detta sagt att det bör ägnas en stunds fundering kring hur gallringen skall ske av vilka rättegångar som i så fall skall sändas i teve. Erik Fichtelius anser – föga överraskande – att det är journalisterna som skall göra dessa val.

Sedan finns det ju en mycket befogad regel i rättegångbalken om att ett vittne inte får närvara i rättssalen innan denne skall förhöras. Syftet med regeln är tydligt – vittnet skall inte påverkas av andra utan avge sin egen berättelse. Den viktiga regeln skulle komma att bli helt illusorisk om vittnen kan sitta utanför rättssalen och se rättegången på teve. Visst, det är inte ovanligt att ett vittne redan utsatts för extern påverkan i ett uppmärksamamt brottmål (eller i ett tvistemål heller, för den delen). Men så länge det är det som faktiskt sägs under förhöret i domstolen som skall ligga till grund för domen, tror jag det vore oklokt att låta vittnet faktiskt få ta del av det som sagt innan denne skall höras.

Argumentet att aktörerna i rättssalen skulle skärpa sig en smula extra, om dagen på jobbet visades på teve, kan ha ett uns av förstånd i sig. Å andra sidan skulle denna nya typ av uppmärksamhet sannolikt endast förekomma i vissa högprofilmål, och i alla de andra dussinmålen skulle kanske slentrianen leva vidare. Jag skrev ”dussinmålen” för att vara en aning provokativ. För de inblandade parterna är det sällan ett dussinmål. För de inblandade parterna är det ofta en händelse som tar stor plats, när man hamnar i en rättssal. Men all denna vardagliga rättstillämpning skulle ju aldrig komma att se det tevesljus som Fichtelius-Abrahamsson agiterar för. Den totala nyttan som något sorts skärpande medel, har jag därför svårt att se att rättegångsteve skulle bli.

Och som vanligt talas det ju bara om brottmålen. Ett tvistemål, om låt oss säga fel i fastighet, skulle väl knappt ens Fichtelius-Abrahamsson se som passande teveunderhållning?

Dikt och verklighet

I ungdomens dagar hände det att jag skrev en och annan låttext. Alla utom två förblev liggande i skrivbordslådan, till de försvann i någon flytt eller av andra skäl. En av texterna slutade faktiskt på dåtidens musikmedium vinyl (jag vill minnas att jag en gång på 1980-talet fick 70 kronor från STIM för verket), medan den andra ändade sina dagar i en demoinspelning (som jag faktiskt har kvar och numera är moderniserad till mp3-format). Men min produktion av konstformen dikten, har alltjämt begränsat sig till endast ett verk. Att skriva dikter har alltid varit enastående pretto, i mina ögon. Varför jag skaffat mig den inställningen vet jag inte, men uttrycksformen har alltid tyckts mig lätt högnost på något vis.

Tillkomsten av denna min enda dikt har förståss sin historia. 1990-talet närmade sig så sakteliga sin mitt och jag guidades genom komvux av tidigare omnämnda läraren Anna-Lena Hashmi. Hon gav oss elever helt sonika hemuppgiften att just skriva en dikt. Våndor tilltog, men när jag något litet hade återfunnit ungdomens låttextandes känsla, blev det till slut en dikt som jag förmåddes högläsa för klassen. Det var läskigt, men klasskamraterna var vänliga och gav mig oförtjänt vänliga omdömen. Och för en tid sedan drabbades jag av det där fenomenet att inte hitta det jag letade efter, utan i stället något helt annat – alltså dikten i fråga.

Jag vill minnas att jag läst ett citat av Gandhi som gick ut på att man skall utmana sina rädslor. Så därför gör jag något som jag egentligen inte vågar – publicerar min dikt här.

Liv

I dalgångens bäckar, det rinner en il
mot livets outgrundliga det strömmar
i vinden en doft som minner om liv
som virvlar och väcker upp drömmar
när morgonen kommer och vinden blir ljum
när vindar virvlar och väcker
då kommer en dröm om ljuvlig triumf
en känsla som orden ej täcker

Med kraft och vilja det sliter och drar
det ruskar och får mig att minnas
den känslan som tillhörde svunna dar
den värmer, det skrämmer att finnas

The Real Thing

Sommaren 1976 – när jag hade sommarlov mellan sjuan och åttan – slog gruppen The Real Ting igenom med vad som närmast kan benämnas som dunder och brak. Under höstterminen efter ledde deras framgång till att vi på några lektioner i engelska ägnade oss åt texten till låten i rent språkbildande syfte. Låten i fråga var You To Me Are Everything. Och jag måste medge att den håller ännu. Månne är den uppfattningen inget annat än ett utslag av min under stundom nostalgiska läggning. Men ändå.

Det är omöjligt att inte ställa sig frågan om det var bättre förr när modet utgjordes av genitaliekramande brallor med utsvängda ben? Hur som – låten funkar. Det är det viktiga.

You know you’ve got the power girl
To keep me holding on.

Presentation

Hur vi presenterar oss för varandra, var något som jag kom att diskutera med en vän nyligen. Det fick mig att fundera på saken. Låt säga att vi hamnar på en kurs där vi med några ord skall presentera oss för övriga deltagare. Hur formulerar vi oss då? Vännen som jag diskuterade det med tog ett exempel som hon själv hört. En kursdeltagare hade presenterat sig: ”Hej jag heter Pernilla, är 38 år och har två barn”. Det låter som en väldigt vanligt sort av en sådan där lätt påtvingad och kort presentation.

Men när man ställer sig frågan varför Pernilla nu valde att säga just detta så skulle svaret kanske kunna bli två – antingen för att hon förväntar sig att det är just detta övriga vill höra, eller – och kanske mera troligt – för att det är så hon ser sig själv. Pernilla är främst av allt mamma och därför är det just det hon framhåller. Hade hon sagt ”Hej jag heter Pernilla, är 38 år och lokförare” så hade det kanske varit så att hon främst identifierade sig med sin yrkesroll. Eller om hon sagt ”Hej jag heter Pernilla, är 38 år och flata” så hade ännu något annat varit hennes främsta identifikation med sig själv.

Hur skulle du presentera dig?