Nicklas Rydbergs osorterade tankar

Stadgandet i 4 § förvaltningslagen är väl, som mången annan lagtext, lätt torrt till sin karaktär och möjligen har denna torrhet även rotat sig i de myndigheter som skyldigheten gäller. Principen som slås fast i lagrummet i fråga är att myndigheterna i konungariket Sverige har en skyldighet att hjälpa enskilda; alltså vi vanliga människor (förlåt mig Mårten, för skiljetecknet). Jag har berikats både med erfarenheten och fördomen (kan man ha fördomar om nåt som man har erfarenhet av?) att för många av myndighetspersonerna i konungariket Sverige inte är ”lösaproblemare” utan mera styrda av stämpelklockan.

Vad som närmast får beskrivas som en solskenshistoria (även om dess upprinnelse gick i moll) torde vara följande episod refererad på aftonbladet.se. Tilltaget att med hast skaka fram en konstapel – vi kan kalla honom för Erik – med rätt körkortsbehörighet och därefter låta Erik köra bussen till dess tidspassning, torde göra uppfinnaren av serviceskyldigheten lätt tårögd och ge begreppet rådigt ingripande både ett nytt ansikte och nära nog en ny innebörd.

Hatten av!

Vi lever i en ond värld, om du inte redan visste det.

Inte så sällan händer det att jag hämtar mina barn i skolan. Eftersom det är en grundskola med alla däri förekommande årskurser så uppehåller det sig barn av lite varierande ålder vid skolan. Logistik är som bekant svårt och det händer ganska ofta att jag blir väntandes en liten stund på skolans parkering, innan mina barn dyker upp. Vid några tillfällen har det slagit mig att det inte är ofarligt för mig som är man att, i en ond värld, sitta i en bil på en skolas parkering. Det finns nämligen människor där ute i världen, troligen både i och utanför Sundbyberg, som in dubio tror ont om oss män, och i synnerhet när det inom syn- och hörhåll förekommer barn (vi kan väl hålla oss till FN:s barnkonventions definition av barn, bara för att ha något att hänga upp resonemanget på – alltså under 18 år).

Denna insikt gör mig lite beklämd och jag inser risken att möta samma öde som Kjell Bergkvists karaktär Lennart Kollberg i filmen Mannen På Balkongen. Kollberg får nämligen stryk av två civilingenjörer i en park därför att de får för sig att Kollberg har onda avsikter mot i parken förekommande barn. Jag blir inte främst beklämd för risken att nån stolle skall hoppa på mig när jag väntar på mina barn, utan främst för att det i denna onda värld räcker så långt att få får sig saker och att trångsinnet så får råda. Beklämmande är också att jag nästan kan förnimma en känsla av skuld när jag sitter där helt oskyldigt och väntar på mina barn, trots att minsta skäl därtill inte står att finna. Då inser jag att detta trångsinnes generaler faktiskt har nått långt och att de skaffat sig besvärande stor makt i vår onda värld.

Låt mig applicera detta predikament på en banal vardagshändelse som inträffade för en tid sedan. När jag var ute i grannskapet och tog en promenad – i syftet att just ta en promenad – så mötte jag två hästar som kom gående (jag vet att en häst inte ”går”, men strunt i det nu), självfallet med varsin ryttare på ryggen. De båda ryttarna, som var rytterskor, var enligt nyss åberopad definition, barn – såvitt jag kunde bedöma. Månne drabbade av vanlig västerländsk hyfs sa de ”hej” när vi möttes. Drabbad av samma västerländska hyfs sa jag ”hej” tillbaka. Våra vägar skildes sekunden senare och lär näppeligen korsas igen. Jag insåg plötsligt att företrädarna för denna onda värld som vi stretar oss fram i, högljutt skulle agitera att ett motsatt händelseförlopp – att jag sade ”hej” först – vore ett övertramp. Jag ser nu hur vissa läsare skadar på sina huvuden och tror att jag blåst korken på min intellektuella flaska. Andas in och följ med några rader till.

Jag har hört argumentet att det inte finns någon anledning för en sån som mig att säga ens ”hej” till en sån som dessa. Anledning? Jag smakar på ordet och försöker förstå varför det behövs en anledning och vem som äger makten att avgöra vad som i så fall är en s.k. anledning. Låt säga att en av dessa rytterskor skulle hållit upp en dörr åt mig – borde jag då undvika att säga ”tack” eftersom jag inte har någon s.k. anledning att kommunicera med dem? Jag har träffat de som faktiskt argumenterar så. Dessa personer ser något misstänkt i att vår halva av mänskligheten upprätthåller en hövisk ton mot andra halvan av mänskligheten, som faller inom definitionen.

Visst vore det trevligare om vi människor, om än så flyktigt, kunde hälsa på varandra och växla några passerande fraser, utan att hälften av oss ögonblickligen skall förpassas till skamvrån? Dessvärre har trångsinnets generaler gjort ett sådant agerande svårt. Så, broder. Följ mitt råd och säg inte hej till rytterskor eller andra som omfattas av definitionen jag nämnt ovan. Du kommer att missförstås. Återstår gör att förklara för barnen varför det inte passar sig att jag hämtar dom i skolan, utan att överföra trångsinnets generalers retorik på nästa generation. Inte helt lätt. Men, nu är det ju en gång en ond värld vi lever i.