Tidigare har jag berört upplevelsen att läsa Kims bok, och se lite av ”riktiga Kim” som stod i bjärt kontrast med ”FriendsKim”. Väl fångad av hennes berättelse har dat varit omöjligt att inte följa hennes blogg. Den är precis sådär som en blogg skall vara, om du frågar mig. Sparsam, med vardagliga banaliteter, reflektioner och så fullständiga fullträffar nästan lite försåtligt invävda i allt det där andra.
Efter att ha läst Kims inlägg idag fann jag mig i en känsla påminnande om den jag hade i unga år när jag med en upplevelse av handlöshet kastades ut för den första svindlande backen i Görna Lunds dåvarande bergochdalbana. Den film som spelades upp i min inre biograf var inte rader av amorösa upplevelser av mer eller mindre tafatt karaktär. Några sådana förekom förståss, men när den inre filmen var slut var det bestående intrycket att livet mest kommit att bli en lång rad av allt det där som aldrig hände eller som aldrig blev gjort.
Likt Kim har jag en egen låt som samlar minnen, och just då främst minnen över allt det där som rann mig förbi. Den där mystiska blandningen av frustration och förvåning som sköljde genom mig där i mörkret på Fribergagården 1977, när ännu en presumtiv möjlighet hade passerat och ännu en kväll för evigt var förbi. Dryga 30 år har gått sedan de där stunderna men jag förnimmer att jag kommit att bära något från den tiden, med mig genom livet. Och nu när framtiden ligger bakom mig kan det kännas lite sorgligt att det blev så mycket som kom att förbli ogjort. Men så blev livet.
Och här är låten som omistligt kan plocka fram dessa känslor.
Publicerat av Nicklas 