I en kanske lite överraskande dom från Göra hovrätt nyligen har kärleken faktiskt segrat över åklagaren (här skulle lätt opassande gliringar om åklagares torftiga relation till kärlek kunna skjutas in, men jag håller mig för god för just det, just nu).
Det föll sig inte bättre än att det uppstod kärlek mellan Anton, 15 år, och Emma, 13 år. Det föll sig inte heller bättre än att denna tonåriga kärlek ledde till det som på juristsvenska benämns sexuellt umgänge, men som på tonårssvenska högst sannolikt benämns något helt annat. Enär svensk lagstiftning alltjämt inte tillåter att kärlek med individer under 15 år inblandade, är annat än platonisk, renderade det unga parets kroppsliga umgänge till att Anton blev åtalad för sitt sexuella umgänge med sin (dåvarande) flickvän.
Både tingsrätten och hovrätten konstaterar att det sexuella umgänget varit baserat på samtycke att de unga tu varit ”jämbördiga i fråga om mognad och utveckling”. Åtalet mot Anton ogillas i både tingsrätten och hovrätten, och jag väljer att se det just som att kärlen har segrat över åklagaren. Icke blott en gång, utan två. Månne har jag behäftats med en onödigt romantiskt ådra, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite gulligt att kärleken mellan dessa båda människor faktiskt lyckades visa sig för både tingsrätt och hovrätt.
Fotnot: Emma heter förmodligen något helt annat egentligen, vad har jag dock ingen aning om eftersom hennes – men inte Antons – personuppgifter är sekretessbelagda i domarna.
Publicerat av Nicklas 