Time To Say Goodbye?

Om det är dags att säga adjö från bloggandet, eller om det bara är fråga om vad Mona Sahlin skulle kalla för en ”time-out”, vet jag inte ännu. Här är i alla fall Sarah Brightmans och Andera Bocellis variant av det hela.

Någon mer som minns Sarah från 1978?

Min paus fortsätter…

Tankepaus

Jag har valt att ta en tankepaus. Under den pausen blir det inte några inlägg här. Hur lång pausen blir, vet jag inte.

En övning i avancerad logik

Efter att ha läst sydsvenskan.se:s artikel om de svenska demonstranternas senaste viljeyttring, aktiverar jag samtliga mina logiska förmågor och försöker se det där sambandet som de själva tydligen ser, mellan protester mot ett repressivt system genom att krossa en frisersalongs fönster. Resultatet blir att mina förmågor är otillräckliga.

Sedvanlig demonstrantretorik när viljeyttringarna går över styr är att friskriva sig själva genom att komma till slutsatsen att överstyrandet beror på det samhälle mot vilket viljeyttringarna riktar sig. Här börjar det bli riktigt svårt för mina bristande förmågor. Att frisersalongens verksamhetsdrivare skall få sitt fönster sönderslaget för att på så vis straffa en rådande samhällsordning, kräver uppenbarligen mer än futtiga 180 universitetspoäng och 46 års livserfarenhet.

Och när de mer modulerade företrädarna för demonstranterna utlåter sig att det hela är en ”rejäl kick” inser jag att ytterligare övning i denna form av avancerad logik är mer än jag har förmåga att hantera. Jag väljer att i stället ägna mig åt något som mer passar min egen begåvningsgrad – en söndagspromenad.

Forum

Nätet är ju nedlusat med diverse forum, där var och en kan uttrycka sina funderingar kring både det ena och det andra. Jag har varit något mindre aktiv i denna sorts informationsutbyte, men finner ändock nedan lustifikation träffande. Den är inte ny, men slående icke förty.

Hur många forummedlemmar krävs det för att byta en glödlampa?

1 för att byta glödlampan och posta att den blivit utbytt.

14 som delar liknande erfarenheter av att byta glödlampor och ger förslag på hur glödlamporna skulle kunna bytas på annat sätt.

7 som varnar för farorna med att byta glödlampor.

10 som pekar på stavfel och grammatiska fel i tråden om hur man byter glödlampor.

5 som anmärker på språkpoliserna.

3 språkpoliser som hackar tillbaka på de som anmärkte på språkpoliserna.

6 som argumenterar om det heter ”glöd lampa” eller ”glödlampa” och ytterligare 6 som idiotförklarar de 6 första.

2 yrkesmän som arbetat i glödlampsindustrin och menar att den korrekta benämningen är ”lampa”.

15 besserwissers som hävdar med bestämdhet att de också arbetat med glödlampor och att ”glödlampa” är det korrekta uttrycket.

19 som postar att det här forumet inte behandlar byte av glödlampor och ber moderatorn flytta tråden till ett glödlampsforum.

11 som försvarar att tråden är på detta forum därför att vi alla använder oss av glödlampor och att det därför är en relevant diskussion.

36 som debatterar vilken utbytesmetod som är bäst , var man köper de bästa glödlamporna, vilket glödlampsmärke som är bäst och vilket som är sämst.

7 som postar länkar till siter där man kan se olika typer av glödlampor.

2 som påpekar att det finns en sökfunktion på forumet och att man kan hitta svaret om man använder den, för ämnet har varit uppe förut.

4 som postar inlägg om att länkarna inte fungerade och själva postar rätt länkar.

3 som postar länkar från ovanstående länkar med relevant innehåll för de som behöver ytterligare länkar om glödlampor.

13 som citerar inlägg med hela innehållet inklusive alla föregående signaturers inlägg och skriver ”Jag håller med…”.

5 som PM:ar sina närmaste kompisar och ondgör sig över trådens utveckling.

4 som skriver ”Hade vi inte den här diskussionen uppe i en annan tråd nyss?”.

2 som länkar till den föregående diskussionen om att byta glödlampor.

13 som skriver ”Gör en Googlesökning på byte av glödlampor innan ni postar inlägg om hur man byter glödlampor!”.

Myndigheternas serviceskyldighet

Stadgandet i 4 § förvaltningslagen är väl, som mången annan lagtext, lätt torrt till sin karaktär och möjligen har denna torrhet även rotat sig i de myndigheter som skyldigheten gäller. Principen som slås fast i lagrummet i fråga är att myndigheterna i konungariket Sverige har en skyldighet att hjälpa enskilda; alltså vi vanliga människor (förlåt mig Mårten, för skiljetecknet). Jag har berikats både med erfarenheten och fördomen (kan man ha fördomar om nåt som man har erfarenhet av?) att för många av myndighetspersonerna i konungariket Sverige inte är ”lösaproblemare” utan mera styrda av stämpelklockan.

Vad som närmast får beskrivas som en solskenshistoria (även om dess upprinnelse gick i moll) torde vara följande episod refererad på aftonbladet.se. Tilltaget att med hast skaka fram en konstapel – vi kan kalla honom för Erik – med rätt körkortsbehörighet och därefter låta Erik köra bussen till dess tidspassning, torde göra uppfinnaren av serviceskyldigheten lätt tårögd och ge begreppet rådigt ingripande både ett nytt ansikte och nära nog en ny innebörd.

Hatten av!

Säg inte hej

Vi lever i en ond värld, om du inte redan visste det.

Inte så sällan händer det att jag hämtar mina barn i skolan. Eftersom det är en grundskola med alla däri förekommande årskurser så uppehåller det sig barn av lite varierande ålder vid skolan. Logistik är som bekant svårt och det händer ganska ofta att jag blir väntandes en liten stund på skolans parkering, innan mina barn dyker upp. Vid några tillfällen har det slagit mig att det inte är ofarligt för mig som är man att, i en ond värld, sitta i en bil på en skolas parkering. Det finns nämligen människor där ute i världen, troligen både i och utanför Sundbyberg, som in dubio tror ont om oss män, och i synnerhet när det inom syn- och hörhåll förekommer barn (vi kan väl hålla oss till FN:s barnkonventions definition av barn, bara för att ha något att hänga upp resonemanget på – alltså under 18 år).

Denna insikt gör mig lite beklämd och jag inser risken att möta samma öde som Kjell Bergkvists karaktär Lennart Kollberg i filmen Mannen På Balkongen. Kollberg får nämligen stryk av två civilingenjörer i en park därför att de får för sig att Kollberg har onda avsikter mot i parken förekommande barn. Jag blir inte främst beklämd för risken att nån stolle skall hoppa på mig när jag väntar på mina barn, utan främst för att det i denna onda värld räcker så långt att få får sig saker och att trångsinnet så får råda. Beklämmande är också att jag nästan kan förnimma en känsla av skuld när jag sitter där helt oskyldigt och väntar på mina barn, trots att minsta skäl därtill inte står att finna. Då inser jag att detta trångsinnes generaler faktiskt har nått långt och att de skaffat sig besvärande stor makt i vår onda värld.

Låt mig applicera detta predikament på en banal vardagshändelse som inträffade för en tid sedan. När jag var ute i grannskapet och tog en promenad – i syftet att just ta en promenad – så mötte jag två hästar som kom gående (jag vet att en häst inte ”går”, men strunt i det nu), självfallet med varsin ryttare på ryggen. De båda ryttarna, som var rytterskor, var enligt nyss åberopad definition, barn – såvitt jag kunde bedöma. Månne drabbade av vanlig västerländsk hyfs sa de ”hej” när vi möttes. Drabbad av samma västerländska hyfs sa jag ”hej” tillbaka. Våra vägar skildes sekunden senare och lär näppeligen korsas igen. Jag insåg plötsligt att företrädarna för denna onda värld som vi stretar oss fram i, högljutt skulle agitera att ett motsatt händelseförlopp – att jag sade ”hej” först – vore ett övertramp. Jag ser nu hur vissa läsare skadar på sina huvuden och tror att jag blåst korken på min intellektuella flaska. Andas in och följ med några rader till.

Jag har hört argumentet att det inte finns någon anledning för en sån som mig att säga ens ”hej” till en sån som dessa. Anledning? Jag smakar på ordet och försöker förstå varför det behövs en anledning och vem som äger makten att avgöra vad som i så fall är en s.k. anledning. Låt säga att en av dessa rytterskor skulle hållit upp en dörr åt mig – borde jag då undvika att säga ”tack” eftersom jag inte har någon s.k. anledning att kommunicera med dem? Jag har träffat de som faktiskt argumenterar så. Dessa personer ser något misstänkt i att vår halva av mänskligheten upprätthåller en hövisk ton mot andra halvan av mänskligheten, som faller inom definitionen.

Visst vore det trevligare om vi människor, om än så flyktigt, kunde hälsa på varandra och växla några passerande fraser, utan att hälften av oss ögonblickligen skall förpassas till skamvrån? Dessvärre har trångsinnets generaler gjort ett sådant agerande svårt. Så, broder. Följ mitt råd och säg inte hej till rytterskor eller andra som omfattas av definitionen jag nämnt ovan. Du kommer att missförstås. Återstår gör att förklara för barnen varför det inte passar sig att jag hämtar dom i skolan, utan att överföra trångsinnets generalers retorik på nästa generation. Inte helt lätt. Men, nu är det ju en gång en ond värld vi lever i.

Renoveringsbehov

Just nu befinner jag mig i processen att leta efter ny bostad. Det är en upplevelse. Eftersom jag dels inte sitter i den s.k. sjön, och eftersom jag dels allt som oftast har ganska långa beslutsprocesser så lär detta lilla projekt hålla på ett tag till.

Det räcker med att gå på en visning för att ha lärt sig innebörden av begreppet ”mäklarbilder”. Med rätt vinkel, belysning och brännvidd kan minsta kyffe fås att se ut som rena idrottshallen. Till detta skall läggas de uppfriskande beskrivningar som åsätts mäklarnas annonser. Bl.a. har jag lärt mig att ”något för den händige” och ”renoveringsbehov” innebär att objektet är mer eller mindre fallfärdigt. Förekommer nyss nämnda begrepp så kan man förvänta sig något i den här stilen…

Nu skall erkännas att detta inte främst är avsett att utgöra kritik mot mäklarkåren. I stället har syftet varit att lyfta fram något som jag främst ser som underhållande. Och möjligen återkommer jag vid ett senare tillfälle till mina vedermödor som bostadsspekulant.

Ljuset

”Var inte allt för optimistisk, ljuset i slutet av tunneln kan vara ett tåg.”

Offentlighetsprincipen, del 2

Inlägget är långt, språkligt halvdant och säkerligen skrivet i affekt. Men det är intressant och upplysande men kanske allra mest, skrämmande. Om det som påstås om Statstelevisionens – och andra – journalister är riktigt, finns det anledning till oro. Det där lilla ordet ”sant” bör i så fall läggas till i den svenska journalistkårens ordlista.

http://blog.brokep.com/2008/09/12/sverige-vax-upp/

Grip mig

Där i gränslandet mellan sanning och fiktion, där gränsen mellan det som är på riktigt och bara är påhittat kan vara ack så svår att finna, kan jag drömma mig bort i min favoritserie på teve – NCIS – och tänka just detta inläggs rubrik när jag ser Cote de Pablo gestalta Ziva David…