Herr Anonym

Redan när jag som ung råkade läsa någon insändare i en tidning, reagerade jag något över företeelsen att torgföra sina åsikter bakom anonymitetens skrynkliga mask. Signaturer som ”arg skattebetalare” och ”en som aldrig klagat förr” väckte redan då viss munterhet, och en och annan eftertanke. Varför inte stå för sin åsikt?

Nu i vår moderna tid har denna företeelse tagits till nya, digitala, höjder. När jag vadar runt bland bloggarna i den digitala geggan ute på nätet så noterar jag allt oftare att denna ovilja att stå för sitt ord lever vidare. Tilltaget förvånar mig något alltjämt.

Jag har ett eget exempel. Under ett par år har jag relativt troget läst en blogg som skrivs av en herre – jag antar i alla fall att det är en herre – som valt att använda ett alias, artistnamn, pseudonym – kalla det vad du vill. Jag har följt hans blogg därför att jag har funnit den läsvärd (fast han numer fullständigt synes ha tappat konceptet och längre icke alls synes kunna formulera hela meningar utan förkortningen ”FRA” i dem). Fram till han tappade sansen har jag något förundrats över varför en så pass god skribent envisas med att vara just anonym. Fram till det han lärde sig stava till Federley var han saklig, höll god ton och gick inte till personangrepp eller uttryckte sig på något annat sätt som jag kunde se befogade denna hans anonymitet. Visst var han under stundom även dessförinnan frän, men på ett korrekt sätt.

Fenomenet är alltså sammanfattningsvis svårförståeligt och jag misslyckas med att se poängen. Att man vill försöka vara anonym om man ägnar sig åt brottslig uppvigling eller något annat opassande, kan jag förstå. Det är inte den typen av självpåtagen anonymitet som jag förundras över, utan den där att inte vilja sätta sitt namn på sin egen åsikt. För egen del upplever jag det lättare att ta skribenten på allvar om denne har sådant kurage att han inte gömmer sig bakom anonymitetens mask. För att dock nyansera min skepsis måste jag medge att jag faktiskt har förståelse för att Tingsnotarien från Obygdens tingsrätt inte skyltade med sitt namn (om nu inte hela konceptet var fejk förståss). Fast den krönikan ser jag nog faktiskt mer som underhållning, än som debatt.

Min förmenta poäng är alltså att var skribent bör stå vid sitt ord och att detta görs bäst genom att utge sig för att vara sig själv.

Till eventuella genusfundamentalister som hakar upp sig på att den anonyme konsekvent anges såsom ”han” kan jag avslöja att det är precis lika illa om det är en hon. Av de inledningsvis exemplifierade signaturerna framgår ju heller inte vilket kön skribenten besitter.

I’m So Excited

Under en mindre del av 1980-talat fuskade jag som discjockey, på Stockholms Universitets Studentkårs s.k. Squtt i Allhuset. Då hade jag ju svårt att föreställa mig att jag ett decennium senare själv skulle komma att bli student vid lärosätet i fråga. Nåväl. Några tydligare minnesbilder finns kvar från denna tid. En är hur halt det blev på dansgolvet när vi lät den oljebaserade rökmaskinen arbeta för högtryck. En annan är att de flesta av dessa tillställningar avslutades med Never Again med Agnetha Fältskog och Tomas Ledin. En tredje är att det fanns två s.k. floor fillers som alltid fick barhängare och andra att släppa sina sejdlar och glas, för att i stället skaka loss på dansgolvet. Den ena var Ballroom Blitz med The Sweet och den andra – och kanske alla mest framgångsrika – var just I’m So Excited med Pointer Sisters.

Så, käre läsare, låtsas att det är 1980-tal igen, skruva upp volymen, burra till håret (ni som kan), stoppa i axelvaddarna och skaka loss till Systrarna Pekfinger (som vi lite skämtsamt kallade dem, då när det begav sig).

http://www.youtube.com/watch?v=w-DcNPFWhbk

Micke 50

Så har då dagen kommit när (den f.d.?) popikonen Michael Jackson fyller 50. Mycket kan väl sägas om honom men jag nöjer mig med att konstatera att det blev bra puts på kängorna när vi dåvarande livgardister 1983 putsade i takt till Billie Jean…

http://www.youtube.com/watch?v=Dzp0JETG0Pw

Lekmän som domare

Nämndemannen – som är kvinna – och tillika hovslagaren Cecilia Uggla är intressant ur, minst, två aspekter. Dels är hon ovanlig så till vida att hennes ålder (41 år) är låg i förhållande till det stora flertalet nämndemän i Sveriges domstolar. Dels är hon vanlig i så måtto att hon påvisar bristerna i nämndemannasystemet. Det är naturligtvis en rättspolitisk diskussionsfråga och inte en absolut sanning att nämndemannasystemet är feltänk. Min uppfattning är hur som helst den att det rent principiellt är lika bra att låta en hovslagare avgöra huruvida en person skall dömas för mord eller ej, som att tillkalla tandläkaren när bilen har stannat. Alltså, inte.

Nu ska vi ju inte hänga ut just den 41-åriga hovslagerskan på tork såsom syndabock för ett bristfälligt system. Men hon bidrog onekligen till att påvisa bristerna med den rådande ordningen. Att hon talade med pressen kan jag se som det mindre problemet. Det större problemet är i stället att hon – liksom många andra ”vanliga människor” – inte har tillgodogjort sig grunderna i oskuldspresumtionen. En klassiker bland nämndemän är uppfattningen att om bevisningen är klen så kan man döma, fast till ett lägre straff. Det är ju snubblande nära den nu aktuella inställningen att den tilltalade rimligen inte kan vara oskyldig.

Den rättspolitiska tanken bakom nämndemannainstitutet är dock (dessvärre) djupt rotad, vilket inte är så konstigt eftersom det är just politiker som utser varandra till nämndemän. Att det skulle inträda någon förändring i systemet under min livstid, ser jag därför tyvärr som uteslutet.

Den som vill fördjupa sig i frågeställningen kan göra det genom att läsa Christian Diesens Lekmän Som Domare från 1996.

Oraderad

Peter Englund träffar rätt, igen.

Min pappa finns alltjämt kvar i adressboken i min telefon. Månne av samma skäl som Peter Englund talar om, månne av andra. Dödens definitivitet kan jag inte göra något åt, dock något litet av spåren av livet.

Svenskkoppling

När något ”stort” händer i världen tycks svensk media slita som galningar för att, så långt det är möjligt, hitta en anknytning till Sverige. Har något hänt så älskar media att basunera ut att en svensk minsann varit inblandad på något vis. Om denne svensk är detsamma sedan femtioelva generationer eller erhöll sitt svenska medborgarskap i morse, spelar mindre roll så länge vederbörande de facto är svensk.

Nu har TV4 tagit konceptet till ytterligare en nivå. I brist på svenskar inblandade så kan man nöja sig med ”svenskkoppling” eller ”svenskanknytning”. Långsökt, tycks vara ett ord som inte utgör ett problem när det gäller sagda tevekanals s.k. nyhetsrapportering.

Själv lämnas jag undrande över vad de s.k. allmänintressena och nyhetsvärdena ligger i att en man som är född i Gambia, som bor på Kanarieöarna och har sin familj i Sverige, saknas i en spansk flygolycka. Långsökt, vore passerat för länge sedan.

Lova

Häromdagen lät jag min iTunes förgylla rummet med E-Type och The Poodles’ melodifestivalbidrag, Line of Fire. Hänryckning infann sig till den grad att jag föll in i vad som kanske bäst kan beskrivas såsom lufttrummospelande (luftgitarr finns ju, då borde lufttrumma också finnas). Själv fann jag mitt tilltag och framförande både vederhäftigt och förtroendeingivande, samt föga anmärkningsvärt. Jag kände mig som vore jag John Bonham eller Cozy Powell (båda dock saligt hädangångna) när jag satt där och vevade i luften med engagerad min.

Den blick jag fick av min son indikerade dock med påfallande tydlighet att jag befann mig beklagansvärt ensam om denna min positiva syn på mitt tilltag. Med något som närmast kan beskrivas som ren skräck (gissningsvis baserad på risken att någon annan levande människa skulle kunna se uppträdet), förkunnade sonen: ”Pappa, lova att aldrig börja spela trummor”.

Lappmögel

Här kommer en liten påminnelse om den årstid som komma skall…

Millimeter från framgång

Gårdagens nyheter fylldes av upplysningarna att det bara var millimetrar från att Stefan Holm tog guld (och att det gått över hundra år sedan Di Svenskes arseldrattande i OS nått dylika proportioner). På något sätt känns det som att detta millimeterresonemang är den allra mest utvecklade formen av bortförklaring. Nästa gång jag förlorar ett mål skall jag upplysa klienten om att vi var millimetrar från att vinna. Då kommer klienten säkert att bli mycket nöjdare?

Jag har redan muggen

Nu gäller det bara att fixa resten.