God Cop, Bad Cop

Den som sett en och annan amerikansk deckare på teve är kanske bekant med rubriken. Vad jag dock åsyftar denna gång är inte diktens poliser, utan verklighetens. I april i år levererades en statlig utredning om den framtida polisutbildningen (SOU 2008:39 Framtidens polisutbildning). En fråga som lyfts fram i den utredningen är den svenska poliskårens demografiska profil. Ett politiskt mål är att den svenska poliskårens demografiska profil, skall likna befolkningens demografiska profil så mycket som möjligt. Genom detta anser nämligen politikerna att medborgarnas förtroende för polisen skall säkras, och i bästa fall öka.

Efter en liten stunds funderande så undrar jag, varför denna strävan att poliskårens demografi skall eftersträvas likna befolkningens. Från statsmakterna talas det om att polisen måste ha en förankring i befolkningen och synsättet från samma statsmakt tycks alltså vara att detta uppnås genom demografisk likhet mellan poliskåren och befolkningen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till synsättet. Det viktiga måste väl vara att den svenska poliskåren består av bra poliser. Dessa bra polisers kön och färg, eller andra yttre attribut, torde väl vara av sekundärt – om något – intresse. Vad är det som säger att befolkningens förtroende för polisen styrs mer av hur poliserna ser ut, än vad de gör – och hur de gör det?

Ett sätt att nå ovan sagda mål vore alltså, enligt utredningen, att ställa lägre kunskapskrav på de sökande som antas till polisutbildningen. På så vis skulle en justering av poliskårens demografiska profil kunna göras. Det synsättet är, i mina ögon, rena stolleprovet. Att vara beredd att sänka begåvningsgraden på svensk polis kan knappast vara en god tanke. Det rätta borde ju vara att göra raka motsatsen – alltså höja begåvningsgraden.

Liknelsen må halta, men när man anlitar en målare är det väl inte färgen på denne utan resultatet av dennes arbete som främst påverkar synen på yrkesgruppen? Ponera att målarnas branschorganisation Målaremästarna fick för sig att det plötsligt vore viktigare hur målarna såg ut, än resultatet av deras arbete. Skulle det öka befolkningens förtroende för yrkesgruppen målare? Visst, samhällsfunktionen polis och målare är inte självklart hela lika – det medges. Vad jag försöker säga är dock att ett taskigt genomfört arbete svårligen låter sig ursäktas med att utföraren ju företedde politiskt korrekta yttre attribut.

Det förefaller näppeligen vara svårt att rekrytera blivande poliser. Om svensk polis lider av att ”fel” personer söker, kanske det är dags att börja ägna sig åt riktad rekrytering. Med detta menar jag att svensk polis kanske skall göra som många andra arbetsgivare gör – letar efter den de vill ha (vilket på modern svenska kallas för head hunting), i stället för att bara nöja sig med att bedöma de som självmant hör av sig.

Hela utredningen går att läsa på http://www.regeringen.se/content/1/c6/10/30/91/c1ecb3dc.pdf

Rätt utrustning

När jag för 25 år sedan som ung livgardist försvarade Kung och Fosterland – alltså det som i dagligt tal kallas för att göra lumpen – fick jag bl.a. lära mig tre viktiga tumregler; rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Var det uppställning klockan 07:30 i korridoren i stridsmundering så skulle alltså alla tre förutsättningarna i fråga vara uppfyllda. Jag måste medge att de tre reglerna – förvisso inte likt musketörer, men ändock – visat sig användbara även det civila liv som jag levt sedan nådens år 1983.

Under stundom noterar jag dock att inte alla medborgare i Konungariket Sverige anammat dessa tre regler. Dagens bevis på detta erbarm utgjordes av en ung kvinna på moped. Nu är jag ju en gång humanist och besitter skrala – om några alls – kunskaper i naturvetenskap. Jag råkade förvisso få betyget 4 i kemi en gång på det glada 1970-talet, med det berodde mer på att jag lyckades fälla en kommentar som renderade i att kemiläraren log; det enda leende någon av alla elever någonsin kunde erinra sig ha spritts över sagda lärares anlete. Vad jag dock vet är något litet om begreppet motvind, och vad det ibland kan orsaka. Idag vet jag än mer om detta.

Från idag vet även den unga kvinnan på mopeden något litet om detta. Att åka s.k. EU-moped i nära nog 50 kilometer per timme i kjol skulle kunna sorteras i korgen för ”fel utrustning”. Hastigt med dock kunde jag – och säkert flera med dig – få en glimt av det lilla plagg som den unga kvinnan bar under den gula kjolen, vilken vinden hade vänt i en inte från början avsedd riktning. Under, var alltså därmed inte en helt korrekt benämning på tingens ordning när hon for i motvinden (eller kanske rättare, fartvinden) längs den stora vägen i grannkommunen.

Min amatörmässiga gissning är att den unga kvinnan alltså numera vet något lite mer om begreppet ”rätt utrustning”.

Varma mackor

Då jag inför dagens resa till www.svea.se kunde förnimma en viss hunger, beredde jag mig två smörgåsar med ost. Dessa båda förpassades i en liten plastpåse och väl i bilen lade jag dem tillfälligt – trodde jag, men ack skulle det visa sig – i dörrfickan. Av allt att döma glömde jag sannolikt relativt omgående bort mina båda smörgåsar.

När jag så skulle påbörja min resa hem igen efter några timmar på ovan nämna mål, såg jag dessa båda bortglömda tingestar i bilens dörrficka. Eftersom det var snubblande nära middagstid, slog det mig att dessa båda – numer snudd på trotjänare – kanske kunde vara ett lämpligt substitut för middag.

Utomhustemperaturen enligt bilens instrumentpanel var 27 grader. Inne i bilen var det sannolikt ytterligare tio grader. Värmen hade gjort sitt. Det jag fann i plastpåsen som låg i bilens dörrficka var nämligen två varma mackor med smält ost. Det var inte ens görligt att försöka dela dem till de två mackor som de från början hade varit. Numera var de nämligen något som merendels syntes träffas av Gyllene Tiders tidlösa dunderhit, När Vi Två Blir En.

Nu har jag i vart fall prövat på den kanske något tveksamma kulinariska upplevelsen med bilvarma mackor.

En dag i solen

Gårdagen förgylldes med en tur i vår magnifika skärgård, genom resa med s.k. vaxholmsbåt. En sådan utflykt rekommenderas varmt.

Under dessa timmar var det än svårare att förstå poängen med att resa utomlands under denna del av året då vårt land visar sig från sin bästa sida. Mer tilltalande är det då att fly riket under den dystrare av årstider.

Gårdagsmorgonens jakt på solskyddsmedel ändade dock i ett misslyckande, så nu ser jag ut som en överkokt tomat i ansiktet. Bildbevis på eländet finns, men jag skall bespara dig dyre läsare, upplevelsen.

”Undrar vad jag får för dig på Blocket?”

Häromdagen förevor ännu en episod i den perdurerande upplevelsen att vara tonårsförälder. Ånyo trodde min glop felaktigt att NEJ var en inbjudan till en förhandling, när det i stället rörde sig om ett slutligt besked. Den efterföljande ”diskussionen” kom således att handla mer om huruvida själva sakfrågan var slutligt avhandlad eller ej. Glopens frustration var uppenbar och den fick honom att med påtaglig sälta i rösten yttra det som står i rubriken. Grabben har ju i alla fall humor.

Två filmer

Kvällarna onsdag och torsdag har jag förgyllt med två filmer. Eller förgyllt föresten. Onsdagen gavs åt Gone Baby Gone, vilket i korta ordalag kan sammanfattas som en riktig skitrulle. Att jag gav den en chans berodde på att favoriten Morgan Freeman var med i den. Besvikelsen uppgick dock till ca 100%. Morgan Freeman gjorde förvisso det han skulle, men stod då ensam likt en ensam skotstensstock efter ett nedbrunnet hus. Såhär i efterhand noterar jag att det är Ben Affleck som regisserar sin lillebror. Och det är faktiskt en träffande beskrivning; två bröder leker filminspelning, och misslyckas… Om du tänkt se den filmen – gör inte det.

Torsdagen blev dock avsevärt mer lyckad – The Bourne Ultimatum. Om det nu var som så att Gone Baby Gone var skit, så var The Bourne Ultimatum skitbra. Jag kan inte låta bli att imponeras av att det går att göra uppföljare som blir snäppet bättre än ursprunget. Vanligen är det ju tvärt om. Och den tredje brukar vara påfallande sämre än den första (Snuten i Hollywood är ett framstående exempel på detta fenomen). Men med Bourne-filmerna är det så att de håller minst samma, kanske högre, klass film efter film. Spännande från första minuten och hela vägen till slutet. Enastående.

Tre goda dagar

Förmånen att avnjuta tre goda dagar i livet, har förärats mig. Detta skedde genom att jag besökte en mycket god väns fantastiska sommarbostad. Slående blev hur förment små medel det krävs för att göra livet gott. En sommarbostad av detta slag är förvisso långt från ”små medel”, men det hela blev ändock en manifestation i det goda.

Många av samtalen passerade genom konstaterandet att tiden har gått och att minnet av denna tid ofta företer brister och blottor. En del rena förskönanden, en del avsaknad av rena fakta och något konstaterande att allt faktiskt inte var bättre förr.

Åter i stadens larm avser jag låta återstoden av veckan gå i den s.k. semesterns tecken, för att därefter se vad som månne ske.

Sommarjobb

Utanför mitt kontorsfönster kunde jag nyligen konstatera att det går utför med Konungariket Sverige. Från denna min horisont kunde jag nämligen studera en samling män och kvinnor (?) i övre tonåren, eller möjligen obetydligt däröver, som ”sommarjobbade”. Mina iakttagelser väckte förstämning och ledde mig till den där slutsatsen att det går just utför.

Såvitt kunde bedömas ingick i denna skaras uppgifter att utföra någon sorts trädgårdsskötsel. Den slutsatsen baserades på att det i omedelbar närhet till skaran fanns en mindre samling med krattor och andra trädgårdsredskap. Bruket av dessa utensilier var dock sparsamt. Och det var denna sparsamhet som ledde mig till slutsatsen om tingens förhållande i riket. Av det ca tiotalet ungdomar som befann sig på platsen var det bara en – en kvinna – som faktiskt utförde något arbete. De andra hängde mest över sina redskap, när de inte var upptagna med att sitta eller ligga på den gräsmatta de var satta att kratta. Skulle jag välja att uttrycka saken försiktigt skulle jag säga att de uppvisade brist på ambition och effektivitet. Skulle jag vara tydlig skulle jag säga att det var ett gäng lata slashasar.

Tänk gott folk, att det kommer en dag – inte allt för långt bort – när dessa slashasar skall föra vårt land till framtiden. Idag är ett politiskt honnörsord ”valfrihet”. Jag anar, lätt i moll, att det bara är början på en resa mot ”det kan du göra själv”. Med denna slöa skara utanför mitt fönster är det svårt att se hur 90-talsgenerationen skall kunna få någonting vettigt gjort.

Frid på vägen

Vid dagens lilla biltur till grannkommunen, och längre, kunde jag glädjas åt att slippa detta nervösa spejande efter de där röda helvetesmaskinerna, vars förares främsta mål synes vara att göra livet surt för oss bilförare. Hoppas busstrejken håller på länge.