Oinbjuden

Idag kör media historien om en åttaårig skåning som avsåg att hålla kalas. Åttaåringen – rimligen tillsammans med någon förälder – utfärdade därför inbjudningskort till kalaset i fråga. Distributionen av dessa inbjudningskort skedde i åttaåringens skola och här börjar vi närma oss varför saken kommit att tilldra sig medialt intresse. Åttaåringen – rimligen även här tillsammans med någon förälder – valde att öppet rata två av sina klasskamrater och inte ge dessa några inbjudningskort till kalaset. Med anledning av detta tilltag slog skolans policy till och skolan samlade in alla de utlämnade inbjudningarna och återlämnade dem till åttaåringen. Åttaåringens pappa ansåg skolans agerande tvivelaktigt och anmälde insamlandet till JO.

Påpekas skall här att den nu gjorda beskrivningen baseras på vad som uppgivits på SVT:s, TV4:as och Expressens (som för säkerhets skull har två artiklar om samma händelse) nätsidor.

Nåväl. Skolans regel att inte tillåta att enskilda elever ratas framför de övrigas ansikten kan jag sympatisera med. Skolan lägger sig i och för sig inte i vem som bjuder vem, utan just det att denna sållning inte skall ske offentligt på skolan. I mina barns tidigare skola tillämpades för övrigt denna regel. Saken är alltså inte den att alla måste bjuda alla, utan sättet på vilken inbjudan sker. På den tiden mina barn ägnade sig åt styggelsen barnkalas löstes inbjudningsförfarandet genom att barnen – tillsammans med mig eller deras mamma – gick runt och delade ut inbjudningskorten i respektive inbjudens brevlåda hemma. Icke blott undanröjde detta sätt just det smått pennalistiska som skolan avsåg förhindra, utan det blev dessutom en egen del av förberedelserna. Så långt allt väl och på det principiella planet är jag benägen att ge skolan rätt. Att skolan agerar för att förhindra aktiviteter som tangerar pennalism, mobbning och liknande, måste anses vällovligt.

Den något knepigare frågan är ju dock hur skolan skulle manifestera denna sin regel när åttaåringen – tillsammans med någon förälder – överträdde dekretet i fråga. Bara för att syftet med regeln är gott, helgas inte varje medel för dess upprätthållande. Myndighetens konfiskation av en redan utdelad brevförsändelse är inte okomplicerad. Att utdelningen skett i strid mot en i och för sig acceptabel regel berättigar inte självklart myndigheten att konfiskera försändelsen. Det skall därför bli intressant att se vad JO kommer fram till.

Miljötänk

Luftfartsverket har – som alla andra som vill vara aspiranter på svensk mästare i politisk korrekthet – en miljöpolicy. Så fint. Den oförsiktige skulle i hast kunna fås att tro att denna policys syfte vore att göra den s.k. miljön bättre. Efter ett besök på Arlanda idag inser jag att så inte är fallet, utan att målet med denna policy har en pennalistisk anstrykning och i vart fall inte främjar miljön nämnvärt.

I p-huset under Sky City har denna strävan, efter vad det nu är, lett till att närmast utgången får endast miljöbilar parkera. För nästan en hel sekund är jag på väg att nicka sådär vuxet instämmande i Luftis miljöarbete, till jag inser att tilltaget inte har ett skvatt med bra miljö att göra. Ponera nu att anklagelsen att vi som inte kör miljöbilar, därmed spyr ut mer dålig miljö än de som kör miljöbilar, vore sann. I sådant fall borde väl det allra mest logiska vara att få oss förmenta illgärningsmän att köra så lite som möjligt.

Men eftersom konsekvensen med denna parkeringsregel blir att vi tvingas köra längre – alltså mera – för att hitta en parkering, så måste ju syftet vara något annat än att minska vårt avdagatagande av den goda miljön. Ville Luftis att vi skulle köra mindre skulle ju vår resa göras kortare genom att låta – eller möjligen tvinga – oss att köra så lite som det bara vore möjligt; alltså parkera närmast utgången.

Var det inte Monty Python som talade om ”bad idea gone wrong”? Luftis s.k. miljösträvanden tycks hur som kunna sorteras under den kategorin.

Ett halvår utan pappa

Idag är det precis ett halvår sedan min pappa dog. Det har blivit ett halvår med tankar och känslor kring både det ena och de andra, men kanske mest beträffande det där egentligen självklara, men kanske inte alltid det självklart enkla – att leva nu, sen är det försent.

Samtidigt som saknaden finns där så har jag, på något vis, honom alltid med mig inombords.

Göran Rydberg 1938-03-07 – 2007-12-25

Polisiär effektivitet

Chefs-JO Mats Melin delar ut en bredsida åt polis och åklagare. Månne har han en poäng, men budskap av detta slag har, som jag ser det, en pedagogisk knepighet i sig. Två saker torde inträffa. Dels blir en knippe av rikets konstaplar förbannade för att de bli ansatta, och dels muttrar ett antal målsägande igenkännande över JO:s problemformulering.

Att lösningen på det problem som JO pekar på inte självklart är mera pengar (eller ”resurser” som det brukar kallas) till polisen, skulle kanske kunna illustreras med följande banala exempel. Låt säga att din bil börjar dra oväntat mycket olja. Då kan du ju ”lösa” det genom att fylla på mer och mer olja, men låta bli att lämna bilen till verkstad för att få själva felet som orsakar den höjda oljeförbrukningen åtgärdat. Jag kan bibringas uppfattningen att det är motsvarande oljepåfyllande som polisväsendet helst av allt ägnar sig åt, medan JO försiktigtvis synes förorda ett verkstadsbesök. Med det synsättet tenderar jag att hålla med JO.

Tänk positivt (favorit i repris)

Idag är det ett halvår till julafton och vi går sedan ett par dagar åter mot mörkare tider. Det är i sådana lägen som det är på sin plats att tänka positivt.

TIO

Det är lätt att tro att detta inlägg handlar om en siffra. Eller möjligen om två siffror i förening som därmed bildar ett tal. Men icke.

TIO är en person; en kvinna. Jag träffade TIO första gången i mitten på 1990-talet. TIO var inte en person som omedelbart fångade min uppmärksamhet. Men med tiden ändrades det och TIO kom under några år att bli en person som på något vis tog plats i mitt liv. Lugn, vi var arbetskamrater och detta kommer alltså inte alls att handla om något sockersött eller romantisk. Det är ju nu en gång så att människor kan ta plats i våra liv utan att det har med romantik att göra. Bara sån där mänsklig närvaro. Inte så bara förresten.

En sak som jag särskilt minns är hur TIO och jag kunde ha de mest invecklade konversationer via e-postens föregångare MEMO.

Men vadå TIO? Ja, det råkar vara hennes initialer. Och jag minns med viss tydlighet att hon inte blev alldeles förtjust när man kallade henne vid hennes mellannamn; det som börjar på I.

Hur det nu var så vandrade jag vidare i livet. Det hann gå några år och vi hade väl inte någon kontakt alls under många av dem. Sådant kan ju hända, att nya vägar skingrar oss människor från varandra. Men tack vare den digitala geggan där ute råkade vi för en tid sedan e-snubbla över varandra.

Och jag måste säga att det var ett kärt återseende, även om det än så länge endast varit ett internetskt återseende.

GW ryckte upp sig

Tidigare i mina osorterade tankar avgav jag något som skulle liknas vid en recension av Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”. Ovationerna mina, båd stående och sittandes, uteblev den gången. Nu har sagde f.d. polisprofessor spottat ur sig ett nytt alster, och självklart har jag upprätthållit min trogenhet såsom GW-läsare. Denna gång inhämtade jag verket på det traditionella sättet, alltså att läsa det trycka ordet.

Noteras kan att GW har ryckt upp sig i denna nya ”Den som dödar draken” och att den föregående ”Faller fritt som i en dröm” torde kunna läggas till handlingarna som en parentes i den GWska livsgärningen. Förvisso saknar jag alltjämt den store hjälten Bo Jarnebring – men uppenbarligen kan man icke få allt. Dock får man sig till livs en välkomponerad anrättning i gammal god GW-anda. Möjligen är det även denna gång lite glesare mellan samhällskritiken, än vad GW åstadkom förr. Men här finns den väl kanske mera invävd i figurerna och handlingen och något mindre oss skrivna på näsorna.

Själva historien är i grunden enkel. Men det är väl just det som är konsten, kan jag tycka. Det att berätta en enkel historia, men att berätta den väl. Och detta lyckas den gode GW väl med. För att inte åstadkomma någon s.k. spoiler, avstår jag från att berätta något om själv handlingen.

Några ord måste dock sägas om huvudpersonen, Evert Bäckström. Jag tror att syftet är läsaren skall tycka merendels illa om Bäckströms manér. Själv kan jag dock inte låta bli att tycka att Bäckström är en ganska gemytlig figur i all sin odräglighet.

Hur som helst så kan jag rekommendera att du, käre läsare, ägnar en stund av den pågående sommaren åt att läsa just denna bok.

Någon sorts himmelsk rättvisa?

Det är något bibliskt över att den svenska kommersialismens gallionsfigur Bert Karlsson delar födelsedag med moralpanikens högsätes VD Jan Scherman.

Oaktat detta – grattis till er båda!

Poltava vs. Innsbruck

En god vän berättade igår att hon skulle se på fotbollen och indikerade relativt tydligt en påfallande segervisshet. Själv redogjorde jag för den i mina ögon så hälsosamma Dängrothska skepsisen. När Den Ryska Björnen knappa två timmar senare kramat musten ur De Svenske var hon avsevärt mera moloken och jag kunde triumferande säga ”vad var det jag sa”.

Det var därför med ett synnerligen brett leende som jag idag kunde ta del av den merendels chikanerande analogin mellan svenskslakten i Poltava 1709 och dito i Innsbruck 2008. Elakt roligt. Jag emotser Peter Englunds kommentar.

Liksom jag snuddade vid häromdan så förvånas jag alltjämt över den svenska naiviteten och övertron. Jag kan förvisso minnas vad som förkunnades mellan raderna i 1970-talets grundskola – att Sverige är bäst på allt. Men alltsedan dess borde det rimligen ha förekommit så många blågula arseldrattanden att denna, snudd på princip, rejält kommit på skam. Icke förty var min goda vän – och säkert förvånansvärt många med henne – både segervissa innan och molokna efteråt. Likaledes ”upp som en sol” har tongångarna varit i eurovisionens sångtävling, men ack så sällan har De Svenske gått segrande ur tonartshöjningarnas kamp.

Många år har gått sedan den svenska uppfinningen skiftnyckeln gjorde sitt segertåg över världen och månne är det dags att vi svenskar skakar av oss ännu en nationell bakfylla och försöker inse vår plats i världssamfundet; vilken näppeligen alltid är den alldeles främsta.

Olika vågor i ankdammen

Det är onekligen lite spännande att notera vad som får svensken att ”gå man hur huse”. Numera göres ju dock detta inte nödvändigtvis genom att rent fysiskt lämna boningen, utan lika gärna genom att i mer digital form manifestera sitt tyckande.

Steget från fotbollsmatcher mot sydligare EU-länder torde kunna ses som ack så långt från s.k. debatt om kontrollsamhället. Emfas och engagemang står dock tydligt att finna i båda ämnena. Nästa på samma nivå som när vi segertippar oss själva i den där – numera – östeuropeiska sångtävlingen (för att sedan ånyo hamna men trynet i dyn).

Högst på listan för dagen synes riksdagens behandling av propositionen 2006/07:63, En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet, stå. Här skall först beröras en styggelse, enligt min mening. Jag misstänker att det i detta fall är precis som i s.k. debatt kring uppmärksammade brottmålsdomar – de som debatterar har inte läst. Ack så ofta ondgör sig skribenter och talare om hur fel domstolar dömt, och då allt för ofta utan att faktiskt ha läst domen. Så misstänker jag att det är även i detta fall, dvs att de som digitalt och verbalt torgför sitt ogillande mot propositionen, inte har läst densamma.

Därmed skall omgående medges att inte heller jag har läst de 179 sidorna, inte ens en av dem, i propositionen i fråga. Därför underlåter jag mig att komma med kommentarer kring förslaget i sak. I stället intresseras jag av det sätt som den s.k. debatten kommit att ske på. Jag har självfallet endast tagit del av en mycket liten del av allt det som skrivits om denna fråga, men det lilla jag sett ger sällan saklighetens prägel. Bl.a. ställer jag mig lite undrade till den retoriska begåvningen i att namnge enskilda medarbetare på den myndighet som är tilltänkt att hantera den verksamhet som propositionen föreslår. Vad har det med sakfrågan att göra? Här – som alltid annars – skall man även vara försiktig med slutsatsen att den som hörs – och/eller syns – mest, också är den som har rätt. Jag kan alltså uppleva att debatten kommit att bli något osaklig, vilket är allvarligt när det rör en relativt viktig sakfråga. Det mest genomtänkta jag tror att jag läst om denna fråga är nog Peter Englunds tankfulla inlägg i dagens DN.

En sak vill jag dock kommentera, som kanske i något måtto berör själva sakfrågan. Inte sällan hör jag argumentet för kontrollsamhället, att den som har rent mjöl i påsen inte har något att ängslas. Må så vara. Kruxet med den logiken är att det inte är säkert att din och min definition av ”rent mjöl” är densamma. Det är inte heller säkert att din och statens uppfattning, från tid till annan, om definitionen av ”rent mjöl” är densamma.