Much Ado About Nothing

Veckan som gick bjöd på två brallskott, eller Much Ado About Nothing, som William S uttryckte saken.

Efter att ha bränt en ansenlig del av sin strejkkassa, och allmänhetens förtroende, gick rikets sjuksköterskor tillbaka till sina ”felbetalda” arbeten, i allt väsentligt lika ”felbetalda” som för sex veckor sedan. Besvikelsen bland sagda syrror gavs ansenligt utrymme i media och en märkbart sliten översköterska från plåsterfacket gjorde vad hon kunde för att rädda både sitt egna och förbundets ansikte i morrontelevisionen.

Samma dag som det förkunnades genom vetenskaplig analys hur många miljoner ett stopp i rusningen på Essingeleden hade kostat så passade politisk ledning och ordningsmakt på att belägrade stad och förort, till ett sannolikt ännu högre pris än den i meningens början åsyftade lastbilsolyckan. Nyttan av sagda trafikelände framträder dock inte med samma tydlighet. Busk-Georg har ju inte kallat hem sina pojkar och flickor.

Två händelser som gavs mycket mediautrymme och som påverkade gemene man negativt, men inte tillförde särdeles mycket. Och veckan avslutades med styggelsen skränande nyarbetslösa tonåringar på lastbilsflak. Vart är världen på väg?

 

Tajming

Därtill nödd och tvungen tog jag mig idag till den lokala dagligvarubutiken, av mig till vardags benämnd Skit-ICA. Tvånget bestod (även denna gång) av det faktum att ett paket till mig hade levererats till sagda butik. Före mig i kön till det där hålet i väggen som tjänstgör som paketutlämning stod en kvinna i min egen ålder, tillsammans med vad som får förmodas vara hennes lätt tonåriga dotter. Klockan var strax efter 18.

När det blev kvinnan och hennes dotters tur kom en befattningshavare från posten för att göra dagens upphämtning av paket som lämnats in i skitbutiken, för en oviss färd ut i världen. Befattningshavaren annonserade sin ankomst till butikspersonalen i hålet, varvid personalen snabbt överlämnade två postsäckar till befattningshavaren. Därefter försvann den postanställde med en glad fredagsmin ut ur butiken och in i sin kycklinggula bil.

I fullt normal föräldraanda lät sedan kvinnan sin dotter gå före. Dottern skulle hämta ett paket. Därefter blev det kvinnans tur och hon lämnade fram sin avi till butikspersonalen med kommentaren att det var ett tag sen hon fick avin i fråga. Butikspersonalen tog emot avin och knappade på sin dator. Det besked kvinnan fick renderade henne i en lätt snopen min. Idag var nämligen sista dagen för avhämtning av försändelsen i fråga och det fatala klockslag som angavs på avin var kl 16:00. Två timmar kan man kanske tycka är en relativt stor marginal. Jag kunde dock inte låta bli att le när butikspersonalen berättade för kvinnan att hennes försändelse börjat sin returresa till avsändaren med den postanställde som ca 90 sekunder tidigare hade lämnat butiken.

Timing is everything…

 

I Joseph Goebbels fotspår

På min brevlåda sitter sedan en längre tid en lapp med texten ”Ingen reklam tack”. På det stora hela så fungerar denna lapp på det sätt som är avsett och jag är i allt väsentligt befriad från dessa buntar av budskap om saker och tjänster som jag inte vet att jag saknar. Dock kan jag notera att vissa utdelare valt att bortse från denna min viljeyttring att slippa deras skräp.

Den ena av dessa respektlösa individer avviker från de båda andra. Denna som avviker är en av kommunens hemlevererande pizzamakare. Månne råder det språkförbistringar?

De andra två som hittills valt att dissa min önskan har dock uppenbara saker gemensamt. Dessa både är nämligen politiska intressegrupperingar. Först ut var en konstellation med miljöpartiet och några lokala s.k. miljövänner. Som god två kom deras kollegor socialdemokraterna. Det är alltså våra s.k. folkvalda som aktivt valt att förse mig med något som de vet att jag inte vill ha. Det paternalistiska inslaget i tilltaget framstår som uppenbart. Och minst lika irriterande.

Nu kan jag höra den som vill ta de s.k. folkvalda i försvar att denna politiska information inte är att anse som reklam. Pyttsan. En snabb kontroll i Göran Walters eminenta synonymordbok ger vid handen att just ”propaganda” är en av synonymerna till reklam.

Osökt kommer jag att tänka på de senare överträdarnas slogan i valet, innebärandes att alla skall med alldeles oavsett vilja eller avsaknad av densamma. Och att ett ”nej” i politiken lika väl kan innebära ”ja” har vi fått ack så många bevis på under åren. Dagens slutsats torde därmed bli att jag nog får förvänta mig att även i framtiden motta oönskad propaganda från dessa s.k. folkvalda. Irriterande.

 

Ta ner skylten

Innan jag faktiskt tog mig tid att fundera över vad som sades på nyheterna häromdagen, var jag tvungen att förvissa mig om att det var första april. Det var det inte. Staten har lagt ner våra skattepengar på att utreda frågan om ”könsneutrala” eller ”jämställda” vägmärken. Detta skulle främst ske genom att trotjänaren Herr Gårman skulle genomgå könsbyte till Fru Gårman. Möjligen tenderar det att gå med det könsbytet ungefär som när mediamannen Johan Ehrenberg på 1980-talet blev Jenny Ehrenberg; medial cirkus och platt fall.

Därtill finns det några logiska problem med hela idén. Om nu trotjänaren Herr Gårman skall genomgå en resa genom jämställdhetens kvarn, så kan väl resultatet inte heta Fru Gårman. Dels faller ju den inbyggda ordvitsen platt till marken och dels består ju personnamnets senare del likväl av en rest från det patriarkala samhället. Fast det är klart, det kanske inte skulle leda till självklar framgång att kalla tingesten för Fru Gårkvinna, Fru Gårhon, Fru Gårfru eller något liknande. Ordvitsen är hur som helt för evigt borta.

Att den makt som enligt uppgift utgår från folket ägnar sin tid och sina sekiner åt dylika ickefrågor och rent trams kan näppeligen tjäna någon eller något. Det ställer jämställdhetsivern i en löjlig dager och det ger tvivlarna goda argument för att hela strävandet bara är fernissa eller rent blaha. Men kanske är det så att det inom den politiska världen inte är så viktigt att faktiskt göra något, utan mer att få det att se ut som att man gör något.

Vad månne bli dessa potentaters nästa mål? Skall det som inte sker automatisk kanske göras kvinnuellt?