Dyrt och dåligt

För mig, som bara har tre små ynka poäng i företagsekonomi, är det omöjligt att förstå hur man kan vara dyrast i sin bransch, och samtidigt gå allra sämst. Kvarlevan SAS (den trogne läsaren vet vid det här laget att jag brukar kalla bolaget i fråga för Geriatrikflyg) fortsätter att gå sämre. Bolaget har lyckats med konststycket att på årets första kvartal generera nästan lika mycket underskott som under hela 2004. Det jag har så svårt att få ihop är hur man kan vara dyrast och samtidigt gå sämst. Jag tycker att det verkar vara dags att ge en av mina konkursförvaltande kollegor uppdraget att ta över boet.

Kung i baren

Vi satt där ett gäng, den 24e.

Då kom han grabben med G, en kille att beundra.

(Jag) snubbla till och råka spilla.

Där sprack den dagen.

Underbart är kort.

Sen var det tack och hej.

 

Svensk Kassa Service

Nej, det är inte en särskrivning i rubriken. Det rör sig i stället om resultatet av en empirisk upplevelse. Redan när jag via posten erhöll en utbetalning via det s.k. plusgirot (vari själva pluset består har jag hittills inte lyckats förstå) anade jag att jag skulle komma att berikas med nya upplevelser. Dessvärre skulle min farhåga komma att besannas.

För alla som håller på med affärstransaktioner, utom för den kassa service som staten tillhandahåller, är det väl känt att affärstransaktioner kräver ett inte obetydligt mått av bokföring. För genomförandet av denna bokföring känner vi övriga till att det krävs verifikat. Statens Kassa Service lever dock i en alldeles egen lite värld där dessa små världsliga ting som legala krav på verifikat och bokföring icke låter sig göra några avtryck i verksamheten. För den godtrogne skulle det möjligen kunna upplevas såsom att det borde finnas ett samband mellan dessa regler, som ju staten stiftat och lägger ner ansenlig möda på att vidmakthålla hos oss andra, och den egna verksamheten (i det aktuella fallet helt felaktigt benämnd ”service”). Men ack!

Upprinnelsen till dagens upplevelse var alltså att jag erhållit en ersättning till min näringsverksamhet och att denna ersättning av någon anledning befordrades, inte via det av mig angivna och föredragna bankgirot, utan via den tjänst som rätteligen borde heta minusgirot. Avin bestod av två delar. Den ena var själva utbetalningskortet och den andra en propagandistisk skrift om hur bra det var med sagda giro. Bl.a. kunde vi mottagare numera gå till en räcka butiker för att därstädes lösa in aviskrället. I färgglada ordalag angavs bl.a. att Statoil minsann var en av dessa tillhandahållare. Med skepsis i sinnet stegade jag självfallet in på närmaste Statoil och förkunnade mitt ärende med påfallande misstro i stämman. Självfallet fick jag inte några sekiner, men väl ett överseende leende och budskapet att min misstro var välgrundad; på bensinmacken kunde man minsann inte ta ut sina pengar.     

Därtill nödd och tvungen stegade jag vidare med min misstro och hamnade motvilligt på inrättningen för denna ack så kassa service. Staten har förvisso av misstag skrivit ihop de båda orden och därigenom vinnlagt sig om att försöka lura i oss medborgare att det skulle vara fråga om just service. Men icke.

Lätt som en plätt fick jag ut mina pengar. Men sen var kopplingen mellan inrättningen och verkligheten till ända. ”Jag behöver ett kvitto” sade jag och bemöttes med den där minen som blott kvinnliga 40-taliser i statens tjänst kan uppbåda. Nej, nåt kvitto avsåg man inte att ge mig. Min förklaring om behovet av verifikationen lämnades kall och bemöttes med himlande ögon och sälta. Jag hade ju sluppit betala avgift för att få ut mina pengar och därmed var det tydligt självklart att jag inte vore berättigad till någon verifikation på transaktionen. Försöket att hjälpa kärringen på traven med att föreslå att hon kunde ta en kopia av avin, bemöttes även den på samma sätt. Hon kunde dock tänka sig att växla in de pengar jag nyss fått och ge mig tillbaka talongen, så kunde jag pröva lyckan nån annanstans. Diskussionen fortsatte ytterligare en stund och kärringen ägnade mer energi åt att söka idiotförklara mig, än att lämna service. Insikten om att inrättningen måste vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd blev allt tydligare ju mer kärringen himlade med ögonen. Synsättet att det inte är lönt att argumentera med en idiot, enär denne kommer att dra ner dig till sin egen nivå och slå dig med erfarenhet, har fått ett om inte nytt så i vart fall ytterligare ett ansikte.

För den som fortfarande undrar kan jag upplysa att jag inte har s.k. plusgiro och incitamentet att skaffa sagda giro är idag på sin lägsta nivå nånsin.

Råk

http://www.tjuvlyssnat.se/stockholm/att-handskas-med-barn

Ovan förmenta lustifikation tangerar ett störningsmoment i vardagen. I synnerhet barn – men under stundom även deras närstående – förefaller vara av uppfattningen att det som inte vållas med uppsåt, inte har hänt. Det har i alla fall inte hänt på ett sådant sätt att det gills. Synsättet känns mig främmande och jag har haft några diskussioner med mina barn om saken. Huruvida en person oavsiktligt tappar, eller avsiktigt kastar, ett glas i golvet så att glaset går sönder, torde rimligen inte spela någon roll. Effekten att glaset numera är trasigt påverkas ju inte på något sätt av tapparens/kastarens avsikt, eller möjligen brist därpå. Försök till urskuldande med ”det var ju inte meningen” brukar jag kontra med ”ja men då blir det nog helt igen ska du se”, eller något liknande. Hittills har denna helande kraft inte visat sig, och jag har gått vinnande ut debatten.

Sådär. Nu står de läsare som själva har barn upp och förkunnar vilken surgubbe jag är. Javisst är det så. Men om man lär barnen att de inte behöver ta ansvar för sina handlingar så tror jag att man gör dem en björntjänst. Eller när menar ni i sådant fall att denna befrielse från ansvar upphör? När saken som förstörs överstiger ett visst ekonomiskt värde? När vållaren uppnått en viss ålder? När graden av slarv passerat någon nivå? När? Eller är det en ny världsordning som håller på att fasas in via yngre generationer? Ansvar är omodernt och skall avskaffas. Låt oss i framtiden gå runt oansvariga och tappa allt vi kommer över, eller på något annat sätt manifestera vårt oansvar; det var ju ändå inte med meningen…

Opassande munterhet

En brottmålsrättegång är sällan en särskilt munter tillställning. Stundens allvar brukar infinna sig och likt Överste Hathis djungelbokska armé, så småles det sällan i rätten. Skratt, är ännu ovanligare. För en tid sedan upplevde jag dock detta merendels ovanliga.

Ett antal unga män hade åtalats för diverse brott och en stund in i rättegången avhandlades en åtalspunkt mot en av de unga männen, avseende ofredande. Gärningen tillhörde kanske den något mera ovanliga och lätt udda, vilket utgjorde källan till den opassande munterhet som uppstod i rättssalen. Osämja hade uppstått mellan två yngre män, då den numera tilltalade nekas att komma i den andres lägenhet, där det avhölls en fest. Efter viss ordväxling mellan de unga männen stängde lägenhetsinnehavaren dörren framför näsan på den tilltalade. I akt och mening att manifestera sitt missnöje valde då en tilltalade att pinka i lägenhetsdörrens brevlåda.

Åklagarens förhör med målsägande förflöt utan debacle. Blott ett par minuter in i förhöret med den tilltalade – och i samband med att åklagaren fråga den tilltalade hur högt upp på dörren som brevinkastet satt och hur gick tillväga när han begick gärningen – var det dock någon i rättssalen som inte längre förmådde tygla sin munterhet över den lätt spektakulära gärningen. Ett spontant och relativt högljutt fniss bubblade plötsligt ut i rättssalen. Likt ringar på vattnet i grund damm spred sig högljudda fnissningar och kvävda skratt bland personerna i rättssalen. Inte ens rättens ordförande lyckades hålla sig för skratt, även om han förvisso dämpade sin yttring så gott det gick.

Efter att åtalspunkten i fråga relativt snabbt hade klarats av återgick allt till det normala. De samlade och bistra minerna återtog rättssalen igen.    

 

Säkerhetskontrollen

Ånyo iklädde jag mig häromdagen rollen som flygresenär. Som sådan får man utstå mer och mer, inser jag. Främst tänker jag på det där legaliserade trakasserandet som kallas för säkerhetskontroll. Det hela påminner lite om historien om den kokta grodan. Slänger man en groda i en kastrull med kokande vatten lär den enligt uppgift hoppa ur vattnet. Men lägger man i stället grodan i en kastrull med kallt vatten och sedan sätter denna på en varm spis som sakta värmer vattnet till kokpunkten, så lär grodan låta sig kokas ihjäl.

Vi flygresenärer är alltså grodor. Under de senaste sju åren har nämligen temperaturen i säkerhetskontrollen höjts stegvis, med förevändning om iakttagande av flygsäkerheten (alltså det som på engelska heter ”security”. Det som heter ”safety” är ju något annat). Först infördes säkerhetskontroll även för tillträde till inrikes flygningar. Månne ligger det väl i detta ett mått av begåvning, eftersom även plan på inrikes rutter bevisligen kan ställa till med oreda. Löpande därefter har dock denna kontroll i säkerhetens namn, stegvis accelererat. Vätskor (som går att köpa på andra sidan kontrollen) får inte föras igenom kontrollen, datorer skall öppnas, jackor och kavajer skall tas av, och så vidare. Det senaste påfundet är att även bälten skall tas av och röntgas. Ett tankeexperiment blir då vad nästa steg i denna förmenta säkerhets namn som skall tas, blir. Var går gränsen för vad vi grodor skall acceptera inom ramen för detta legaliserade trakasseri?

Säkerhetsorganisationer gör förvisso nummer av att aldrig berätta vad de vet, för att i nästa andetag säga att om vi grodor visste det som de vet, ja då skulle vi hålla med om säkerhetsorganisationernas analyser. Men jag dristar mig ändock till att ställa frågan om detta öppnande av datorer och avvisande av tandkrämer, i något fall har förhindrat minsta form av säkerhetshotande verksamhet. Troligen inte.

För egen del känns dessa legaliserade trakasserier som vi grodor tvingas utstå såsom dimensionerade för det mest otänkbara scenarion. Det känns lika måttfullt som att centralafrikanska regimer skulle lägga ner miljoner på snöplogar, för säkerhets skull.