Efter att i närheten av hjälpligt ha lärt mig Release Me (”SAAB-låten”) på den tidigare omskrivna gitarren, gick jag lös på en av favoriterna; just Desperado av Eagles. Det visade sig ögonblickligen långt svårare än Release Me. Jag upptäckte Desperado sent, mycket sent. Det kan diskuteras om Eagles släppte låten 1973 eller 1974, men oaktat detta så är det nästan så att jag får skämmas över att det först var i början av 2000-talet – när Jill Johnson sjöng den i Så ska det låta – som jag hade mitt första möte med detta mästerverk.
Numer har jag sex versioner av denna låt i min iTunes. Jag har även hört några andra. Länge var jag av den uppfattningen att den här låten var på gränsen till omöjlig att göra orättvisa. Men efter att ha hört en snutt av Ulf Lundells version på svenska, inser jag att även detta mästerverk kan utsättas för lustmord.
Hittills har det alltså gått illa med inlärningen av mästerverkat och det jag uppnått till dags dato är i bästa fall vämjeligt. Men övning lär, enligt uppgift, ge färdighet. Så jag stretar vidare.
Vilken version är då bäst? Eftersom Jillan vad den som invigde mig i mästerverket ligger hon bra till. Liveversionen med Eagles går inte heller av för hackor. Men kanske är det ändå Carpenters som går segrande ur denna versionsstrid. Självfallet mycket beroende på min fascination av Karen Carpenters röst. Men det är svårt att utse någon vinnare. Slutsatsen blir nog att det är själva låten som vinner.
Natten mellan den 9 och 10 juni 1990 var jag med om en märklig upplevelse, som mitt minne vinnlagt sig om att bevara. På den tiden jobbade jag som väktare och under inte obetydlig uppståndelse blev jag och några av mina arbetskamrater kallade till Arlanda hals över huvud. Orsaken till detta var att ett sovjetiskt inrikesplan hade kapats och beordrats till just Arlanda. Passagerarna hade lotsats ut ur planet och in den gamla utrikeshallen, som alltjämt existerade då. Vår arbetsuppgift bestod i att se till så att dessa passagerare inte – avsiktligt eller oavsiktligt – förirrade sig till andra delar av flygplatsen, utan i stället lydigt stannade i den anvisade hallen.
När vi anlände så hade skaran av sovjetiska inrikespassagerare på vift ännu inte slussats in i den gamla utrikeshallen. När vi ställt upp så släpptes de dock in. Och där levererades så den där upplevelsen som kommit att stanna i mitt minne.
En strid ström av dessa sovjeter passerade förbi mig där jag stod. Detta var alltså på den tid så Sovjet alltjämt existerade, och även om dess upplösning bara låg halvannat år fram i tiden så var Sovjet verkligen just Sovjet ännu. Den stora ryska björnen var alltjämt konungariket Sveriges predestinerade fiende, minsann. Jag hade väl någon sorts fördomsfull bild av att dessa sovjeter levde i en värld skyddad från all fördärvande västerländsk influens, av vad slag det vara månde.
Därför var det en både motsägelsefull och surrealistisk upplevelse när en av dessa ofrivilliga besökare på Arlanda passerade mig bärandes på en s.k. bergsprängare som spelade just Eagles redan då varandes klassiker Hotel California. Denna omöjliga blandning mellan det avskärmade Sovjet och den ärkeamerikanska populärkulturen blev på gränsen till omtumlande, allt medan jag med myndig min skulle utföra min bevakningsuppgift. Och där i denna påtagliga kollision mellan två ack så olika världar såddes kanske det frö som sedan fick mig att inse att saker inte alltid är som man tror, eller som de ser ut att vara.
Maria Abrahamsson matar sin käpphäst rättegångs-tv på SvD opinion idag. Eftersom jag både är en mångårig tv-konsument och har viss insikt i rättegångslivet så tar jag till orda i frågan.
Visst vore det av godo att svenska folket fick lära sig hur det faktiskt går till i domstol. Där hade ju Per E Samuelson en klar poäng när han som kommentar till ”Beltran-domen” sade att det är bra att folket får se rättsväsendets sanna ansikte.
Det Maria Abrahamsson – och hennes åsiktsbröder – syftar på är ju dock förståss brottmålen, och då kanske i synnerhet de uppmärksammade. Inte ens Maria Abrahamsson skulle väl komma på tanken att föreslå att en tvistemålsrättegång skulle sändas i tv. Det är ju förståss ett tankefel bara det, eftersom tvistemålsprocessen, enligt min uppfattning, är både mer komplicerad och mer spännande än brottmålsprocessen. Därmed inte sagt att den ena skulle vara ”finare” än den andra.
Själv är jag dock av uppfattningen att det skulle bli dålig tv. Fast det är klart. I kampen mot top model, diverse make-over, dansande bönder och dylikt, så kanske en tv-sänd rättegång om en förnekad våldtäkt skulle klara sig relativt väl (bara inte Kristian Luuk eller Anders Lundin blir programledare). Om tilltaget däremot skulle göra någon sorts bot och bättring för ett förment tilltygat förtroende för rättsväsendet, är väl dock mindre troligt.
I mitten på 1980-talet hade svensk teve vänligheten att visa Dan Curtis monsterproduktion i teveformat av Herman Wouks roman Krigets Vindar. Under flera år har jag – förvisso inte med ljus och lykta, men ändå – sökt efter denna produktion på DVD. Men icke. Så för ett par månader sedan noterade jag av en händelse att det nu i onsdags till slut var dags för DVD-släpp. Jag kastade mig självfallet över webbutiken redan på onsdagsmorgonen innan jag åkte till jobbet. Och i fredags kom så paketet med posten.
Efter att ha förgyllt helgen med att avnjuta de ca 15 timmarna kommer jag fram till att den håller än. Ämnet kanske är lite vältuggat vid det här laget, men jag gillar berättelsen. Den handlar ju mer om personerna än om den världshändelse som omger dem. Dan Curtis lyckas också med konststycket att manövrera mellan de traditionella hollywoodska fallgroparna med sentimentalt slisk och övernationalistiskt flaggviftande (det behöver ju förvisso inte nödvändigtvis innefatta just flaggviftning för att bli övernationalistiskt). Möjligen känner jag doften av maräng i själva slutscenen. Nu skall det erkännas att jag inte har läst boken, så hur trogen boken är teveserien, har jag följaktligen inte någon uppfattning om. Noteras skall väl dock, i det sammanhanget, att det är författaren själv som har skrivit manuset.
Helgen var alltså räddad och nu återstår väl bara att sätta sig ner och vänta på uppföljaren, Krig Och Hågkomst.
Det krävdes egentligen inte någon längre stunds funderande innan jag bestämde mig för att inte förära justitiedepartementet med en ansökan om jobbet som RPC. Reinfeldts hittills kanske inte helt briljanta rekryteringspolitik har redan fått sitt utrymme i media. Så denna gång tänkte han väl att inget kunde gå fel om vem som helst kunde söka jobbet i fråga. Jag delar inte den övertygelsen.
Det finns ju förståss knappast någon som på fullaste allvar tror att ”vem som helst” faktiskt skulle få jobbet som RPC. Och efter att ha haft del av några i allt väsentligt raljanta artiklar i dagens medier så har jag bibringats uppfattningen att de som sökt jobbet kanske inte har den allra mest relevanta profilen för jobbet. Att genomföra detta ansökningsförfarande måste med andra ord ha ett helt annat syfte än att hitta en ny RPC. Min förmenta begåvning räcker dock inte så långt att jag inser vad detta syfte är.
För egen del vidhåller jag att Leif G W Persson vore den mest spännande RPC vi haft på länge. Jag skulle dock bli allt annat än förvånad om Carin Götblad får jobbet.
I ett anfall av något som jag inte riktigt förstod vad det var, så inhandlade jag mig en elgitarr för ett kort tag sedan. Alltsedan jag var en mycket ung man har jag haft en undangömd dröm om att kunna spela detta instrument. En gång, ett drygt decennium, efter högertrafikomläggningen, så gjorde jag ett fruktlöst försök att lära mig traktera tingesten i fråga. Men så nyligen så segrade (ånyo) hoppet över förståndet, och jag köpte mig en elgitarr.
Den uppmärksamme läsaren minns att jag tidigare berättat om hur min son fick en elgitarr i höstas. Det är mycket troligt att den händelsen gav mig den inspiration som till slut ledde mig, om inte i fördärvet, så i alla till förvärvet.
Valet av modell var självklart. Som ett gammalt slitet Status Quo-fan fanns det bara en möjlig modell; Telecaster. Nu blev det ju inte någon äkta Tele, utan en kinestillverkad kopia för en spottstyver.
Så en afton när jag satt där i soffan och försökte byta från A till C utan att trassla in fingrarna i strängarna, så insåg jag. Detta måste vara min 40-årskris. Jag har ju varit förskonad från 30-årskris och 40-årsdito har låtit vänta på sig; till nu. Andra köper motorcyklar, bygger båt, bestiger ett berg eller något annat projekt inom ramen för det oundvikliga åldrandet. Själv köpte jag mig alltså en elgitarr, och plötsligt känner jag mig faktiskt en liten aning yngre…
Företeelsen med artistnamn är ju knappast någon nyhet. Men vad är poängen? Om Norma Jean Baker hade agerat på precis samma sätt utan att byta namn, hade hon kommit att bli mindre känd? Hade fröken Pettersson förlorat Idolslaget mot fröken Bengtsson utan namnbyte? Uppenbarligen räckte inte fröken Bengtssons namnbyte för att vinna, i alla fall. Hade The Police framgångar uteblivit om Gordon Summer hållit fast vid sitt riktiga namn? Hade den svenska rocklegenden Erik Fernström förblivit okänd som sig själv? Att den numera bortgångne rockikonen Faroukh Bulsara valde att putsa till sitt namn kanske känns aningen mer väntat än att Paul Hewson gjorde det.
Artistnamn inom politiken verkar dock mera ovanligt. Närmast ett artistnamn inom politiken kanske Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili kommer. Hans motkontrahent Harry Trumans mytomspunna S, står sig i den jämförelsen ganska slätt.
Vad är då själva poängen? Kanske är det för att skapa någon sorts gräns mellan arbetet som officiell figur, och privatlivet. För egen del så har jag dock lite svårt att se behovet av den typen av påtaglig gränsdragning mellan yrkesliv och privatliv. Men i så fall tycker jag att vi i Sverige skall införa peruk i domstol, precis som i England. Det skulle i vart fall göra att jag på ett synnerligen påtagligt sätt skulle skilja mig åt som yrkesman i förhållande till privatperson.
Publicerat av Nicklas 
Publicerat av Nicklas 
Publicerat av Nicklas 