Partypolisen

Med illa dolt leende berättade morgonnyheterna i teve om hur insparken vid polisutbildningen vid Umeå universitet renderade i att polisen fick rycka ut för att stävja fylleri och slagsmål, i helgen som gick. Den journalistiska poängen är lätt att inse.

Förmodligen så är det inträffade dock av godo. Studenterna – eller i vart fall vissa av dem – har månne lätt ångest idag, och det är god grogrund för lärdom. Gissningsvis gör de inte om samma sak igen. Därtill tror jag att det är bra att den som skall bli polis får lära sig att skillnaden mellan framgång och fiasko är ack så hårfin. Den insikten är nog värdefull när de sedan i sitt yrke skall möta andra som ställt till det för sig.

Förpackningar

Det skall erkännas att jag har ett problematiskt förhållande till förpackningar. Sällan lyckas jag få dessa praktiska rivkanter och andra förmenta hjälpmedel att fungera som torde vara avsett. Detta problematiska förhållande tillhör även en del av beviset på att det är de små detaljerna som gör det, och att det är skitsakerna som tenderar att märkas.

Medan andra lätt som en plätt lyckas hitta dessa mer eller mindre genomtänkta öppningsmojänger, finner jag mig själv oftast stå där rivandens och slitandes, ackompanjerat av några svordomar. Särskilt frustrerande upplever jag de där tillfällena när jag efter någon minuts slitande och gormande blir undsatt av mina barn, som på en sekund hittar den där magiska flärpen och med en suck säger ”men pappa”, och vips har öppnat förpackningshelvetet.

Och på något sätt verkar det som att ju mer kraft jag använder för att lösa mitt lilla predikament, desto mer motstånd gör den där eländiga förpackningen. Det är ju inte utan att jag under stundom känner mig som Dynamit-Harry i Jönssonligan när han på en gräsmatta på Arlanda går förlorande ur striden mot ett plastförpackat sexpack med öl (i 1984 års Jönssonligan får guldfeber).

Junk

Olle Svalanders roman Junk var en spännande upplevelse. Det kanske mest framträdande var Svalanders språk. Det märks onekligen att han är fostrad i den s.k. kvällspressen. Romanförfattare brukar väl vanligen bygga sina verk på ett språk med längre meningar än de som Svalander nyttjar. Svalander verkar boken igenom troget hålla på den gamla kvällstidningsregeln att ingen mening får innehålla mer än sex ord. Och till min förvåning funkar konceptet.

Storyn är även den en positiv överraskning. Svalander lyckas blanda banaliteter och något sorts vardagligt mänskligt djup på ett sätt som även det funkar. Huvudpersonen Åke är väl som alla vi andra – en person som både ställer till det för sig, men som också hittar livets små ljuspunkter.

Om du vill läsa en bok som innehåller ett stycke mänskligt predikament berättat på ett påtagligt och fångande sätt kan jag rekommendera denna bok. Och den passar väl särskilt bra i denna ljuva vintertid…

Magnus och Peter

Nej, denna text handlar inte om två politiskt korrekta män som ”kommit ut” tillsammans. Det handlar om två textmakare, som vid första påseendet förefaller väldigt olika, men som visat sig ha gemensamma nämnare. Jag syftar alltså på Magnus Uggla och Peter Englund.

Men vad finns det då för gemensamma nämnare mellan innehavaren av Den Svenska Akademiens tionde stol och den svenska underhållningsindustrins bad boy? Svaret på den frågan är inte helt lätt att formulera. Jag har under en tid läst dessa båda herrars bloggar och kan finna att de faktiskt har en del gemensamma nämnare i sitt skrivande.

Månne sätter den finkulturelle sin drink i vrångstrupen när jag tag mig friheten att nämna en akademiledamot i samma andetag som en mångårig popmusikant. Men hosta färdig du finkulturelle och följ med i det kommande resonemanget.

Möjligen är deras likhet blott den att de båda på ett finurligt sätt lyckas blanda allvar med banaliteter på ett fungerande sätt. Ofta är deras texter förståss mycket olika, men det som fascinerade mig var att de ändock då och då på något vis passerar genom samma språkliga korsning – månne från varsitt håll.

Sascha Zacharias

Några gånger i livet har jag träffat kvinnor som gjort outplånligt intryck på mig. En av dessa var Sascha Zacharias. Varken då när det skedde, eller nu, kan jag sätta fingret på vad det var som gjorde henne till ett av dessa outplånliga. En sak i alla fall säker, det hade inte ett skvatt att göra med att hennes föräldrar är mer eller mindre kända. Det hade med henne att göra – bara henne. Det är naturligtvis inte bara den gången som mitt huvud snurrat för en kvinnas skull. Och gissningsvis lär det även hända igen.

Trots att jag hunnit dra på mig några år så har jag ännu inte kommit till minsta insikt om vad det är som gör att vissa kvinnor har denna ack så fångande egenskap. Det är liksom något snudd på magiskt. Jag har ju egentligen inte den minsta aning om hur hon är som person, men något var det med hennes utstrålning som snurrade runt huvudet på mig den där dagen för ack så länge sedan.

Att bli fångad sådär – även om det bara må vara för ett ögonblick – är en omvälvande upplevelse. Jag har hört någon sång där det sjöngs ”I can feel the earth move under my feet”. Det är ett anständigt försök att fånga den där ögonblickliga upplevelsen.

Nu har det gått många år sedan det där flyktiga mötet i hennes mammas lägenhet och sedan dess har jag inte sett röken av henne. Men minnet av upplevelsen, det har jag kvar.

Lena Wisborg

Runt 1980 sprang jag ihop med en toksnygg flicka på en lunchrestaurang. Efter en stund slog det mig att tjejen med det berusande leendet var just Lena Wisborg. Något hade uppenbarligen hänt, för den mö jag utbytte några tomma fraser med var något ack så annorlunda än den lilla barnunge som gestaltat Emils lillasyster Ida knappa tio år tidigare.

Därtill var det ju Lena Wisborg som en gång var först med att sjunga den sång som numera mer eller mindre har manövrerat ut Den blomstertid nu kommer som den ultimata sommarlovssången; Idas sommarvisa.Vad som hände sen vet jag intet om. Såvitt jag kan bedöma gick hon upp i rök från det offentliga livet.

Fetute

I skarven mellan 1970- och 1980-talen umgicks jag frekvent med några kamrater som hade ett rockband. Min eventuella funktion i sammanslutning var någon sorts kombination av allmänt irritationsmoment, roadie och ljudtekniker. Något instrument kunde jag inte – lika lite då som nu – traktera.

Plötsligt hade sisådär 25 år passerat och i höstas stod jag i gitarraffären med min tonårige son, med anledning av dennes elgitarraspirationer. En försäljare något yngre än vad jag är kom till vår undsättning när vi stod där bland gitarrerna och såg vilsna ut. Efter att vi kort beskrivit vårt ärende höll han en övergripande redogörelse över vilka passande nybörjarförslag han hade i butiken. Kort därefter begick jag misstaget att ventilera en personlig åsikt om vilket elgitarrmodell som vore den coolaste.

Med en mening på under sex ord och en både leende och överseende min lät försäljaren informera att just den modellen inte var så populär sedan en tid tillbaka… Hans allt för vänliga formulering var en grovt förskönande omskrivning av att min gitarrsmak var – för att använda modern svenska – fetute.

Glada i hågen lämnade vi dock butiken med en förstärkare och en elgitarr som med mina 1970-talsögon såg lite märklig ut. Jag måste dock – och dessutom inte det minsta motvilligt – erkänna att elgitarren i fråga var av en häftig design.

Rocka på Robert!

Larry Hagman, Lassie och jag

1980-talet är ju för alltid borta. Revivalkanalen TV4 Guld gör dock vad den kan för att behålla i vart fall någon del av den tid som flytt, i våra minnen. Och då inser jag att jag har en nästan-Lassie. Det skall utan omsvep erkännas att jag är svag för Lassie, alltså de där nästan-relationerna till kända personer. Mina egna favoriter är nog följande:

”Jag har en kompis vars kusin gått i samma skola som Saddam Huseins brorsbarn.”

”I området där min morsa hade sin kolonistuga förut bodde det en hund som Mikael Samuelsson hade haft.”

Innan jag besvarar frågan om min nästan-relation till Larry Hagman måste jag säga nåt om Lassie. En riktig Lassie får inte vara för nära. Mina exempel ovan är bra. De innehåller nämligen flera led mellan mig och den kände personen. Ursprunget till Lassie tror jag skall tillskrivas kvällstidningen Expressen som under några goda år hade Lassie som stående punkt i tidningen. Dit fick allmänheten skicka in sina egna Lassie och många av dem som gjorde det hade helt missat principen. Bl.a. minns jag ett bidrag där bidragslämnaren redogjorde för att h*n brukade stå vid samma busshållplats som Orup. Helt fel, för att vara en äkta Lassie. Det måste, enligt mitt förmenande, finnas flera steg mellan berättaren och den s.k. kändisen och det får definitivt inte finnas någon direkt koppling mellan berättaren och den s.k. kändisen.

Så, hur kommer då Larry Hagman in i bilden? Kopplingen är banal och saknar förmodligen något led för att kunna nå upp i nivå till en äkta Lassie. Saken är nämligen den att Larry Hagmans son, Preston Hagman, och jag är födda samma dag.