R I P Farsan

Idag dog min pappa efter att ha fajtats med diverse åkommor ett tag. Vi ses i Nangijala farsan.

Göran Rydberg 1938-03-07 – 2007-12-25

Horace löste problemet

Allt sedan riksavslöjaren Janne Josefsson malde sönder ICA:s trovärdighet på bästa sändningstid så har jag funderat på hur jag skulle kunna få ihop ett putslustigt inlägg om händelsen i fråga. Efter några fruktlösa försök lade jag den idén på hyllan. Och igår kom Horace Engdahl som räddaren i nöden och levererade den ultimata poängen i denna butiksförpackade såpa när han påpekade vikten av ICA-handlarnas historiekunskaper; ”De måste lära sig att skilja på Fersen d ä och Fersen d y”.

Horace rular!

En ovärdig avslutning

Igår närvarade jag vid julavslutningen i barnens skola. Tilldragelsen var förlagd till en närbelägen kyrka och bjöd på en upplevelse som jag säkert kommer att bära med mig ett tag.

Nyligen skrev jag om att mediahändelsen Idol givit ansikten åt sossarnas slogan ”alla ska med”. En standardiserad svensk skolavslutning ligger i samma linje. Det synes finnas någon mer eller mindre oskriven lag om att skolavslutningar skall innehålla uppträdanden av skolbarnen. Och i sann alla-ska-med-anda skall just alla vara med. Begreppet kvalité har med påtaglig effektivitet spelat ut sin roll i valet av estradörer. Bitvis låter dessa framträdanden så enastående illa att näppeligen ens den mest hjärtnupna moder torde kunna uppskatta kulturyttringen i fråga. Och när tio snoriga förstagluttare blåste något som kanske skulle vara samma låt, i varsin blockflöjt, räckte inte mitt stålsättande längre och jag var tvungen att lämna lokalen för att undgå den annalkande hjärnblödningen.

Rent statistiskt borde det i varje svensk skola finnas i vart fall några elever som faktiskt kan sjunga och spela. Lämpligt vore väl då att låta dessa uppträda. Men i redan manifestad alla-ska-med-anda är det bredden som är ledstjärnan. Att kämpa tappert – om än ack så plågsamt – är bättre än att vinna. Och till detta skall en katastrofal mixning i en usel ljudanläggning med återkommande rundgångar läggas.

Som grädde på detta enerverande mos insåg jag även att det numera tydligen är ute att hålla dräglande småsyskon under lugn och fason. Möjligen var det där knippet tvååringar som for som förgiftade hamstrar kyrkan runt, där utan sina föräldrar. Enär det framstår som mindre troligt blir i stället slutsatsen att sagda föräldrar helt sonika gav fan i att hålla sagda småsyskon under lugn och fason. Jag hade tur som inte fick barnsnor på mina skor.

Och en vacker dag skall alla dessa falsksjungande och disciplinfria figurer växa upp för att leda vårat land framåt. Måtte Herren ha förbarmande gentemot våra själar…

Gammal

En god vän till mig påpekade att jag oftast skriver om händelser där ute i samhället, och inte så ofta om mig själv. Här kommer ett försök till motsatsen.

För mycket av min tankeverksamhet går åt till att tänka på hur gammal jag blivit. Och värre kommer det att bli; med åldern alltså, inte nödvändigtvis med tankeverksamheten. Det kanske är någon sorts ackumulerad 30/40-årskris. Jag hade varken 30-årskris eller 40-årskris. Ja, inte förrän nu då i så fall. Fast kris tycker jag är ett allt för stark ord. Det är nog mer av noja kanske.

Dock drabbades jag 1982 av en påtaglig 20-årskris. Numer ter sig ju det förmenta traumat både avlägset och lätt fånigt. Jag har ju i alla fall lyckats överleva 25 år till utan större skador. Men jag minns alltjämt att den krisen var både påtaglig och allvarlig. Men trots min egen övertygelse om motsatsen så överlevde jag alltså 20-årsdagen och har därtill hankat mig fram alltsedan dess.

Även jag har självfallet hört de där deviserna om att det inte är fråga om hur gammal man är, utan hur man är gammal. Och även jag inser att det till viss del är kloka ord och till viss del rent nonsens. Vid några tillfällen har jag exempelvis försökt kommunicera med påtagligt yngre kvinnor. Jag har i dessa förmenta möten haft enbart ”honorable intentions” (vilket måste påpekas i denna grymma tid). Kvinnorna har dock med något som närmast kan beskrivas som förfäran vänt på klacken och avslutat dessa konversationer redan innan de rimligen ens kan anses ha tagit formen av just konversationer. Och detta mer beroende på min ålder än på min personlighet. Osökt kommer jag ju att tänka på en kommentar från en bekant som kommenterade mitt oförstående inför det nyss beskrivna med att jag inte har aning om hur otroligt gammal hon tycker att jag är. Sant. Plågsamt, men sant.

Den amerikanske skådisen Gene Hackman – som ju faktiskt är ännu äldre än vad jag är – har sammanfattat det hela ganska bra: ”It really costs me a lot emotionally to watch myself on-screen. I think of myself, and feel like I’m quite young, and then I look at this old man with the baggy chins and the tired eyes and the receding hairline and all that.” Nu drabbas ju inte jag av att behöva se mig själv på vita duken eller teve, men jag har en spegel och det är liksom tillräckligt för att jag skall känna Gene Hackmans poäng.

Och vid ett tillfälle när mina barn förmådde mig att titta på det moderna påfundet The Voice TV så kunde jag därstädes läsa någons insända sms om att Gwen Stefani är cool fast hon är så gammal… Och hon är ju bara 38…

Det mest frustrerande är misstämmelsen mellan sinnet och det yttre. Att inbilla sig att man känner sig ung, men se ack så annorlunda ut är en motsägelse som svider. Jag kan bara konstatera att jag har ett omoget inre, men ett övermoget yttre.

Det är en grym värld vi lever i…

Beatrice har inte ringt

Till min stora förvåning så har inte Beatrice Ask ringt mig ännu för att erbjuda mig jobbet som rikspolischef. Jag hoppas att det betyder att jobbet kommer att gå till den i mina ögon självklara kandidaten Leif G W Persson. Han skulle kunna röra om lite i den där machogrytan…

Gått mig förbi

Senaste dagarna inser jag att två nutida fenomen synes ha gått mig merendels spårlöst förbi.

Igår råkade mitt zappande stanna på ett program där Kristian Luuk satt i en fåtölj och intervjuade ett benigt fruntimmer med en viss psykotisk framtoning, som satt i en annan fåtölj. Kvinnan var för mig helt okänd men verkade, något förenklat, helt fläng. Via statstelevisionens text-tv fick jag veta att kvinnan tydligen heter Linda Skugge och lite nätande senare insåg jag att någon sorts megakändis gått mig helt förbi.

Det andra fenomenet som gått mig förbi är moralväktarnas flaggskepp, Idol. Tidigare år har jag inte sett något alls av Idol. Efter att mer eller mindre ha tvingats att se en s.k. audition till just Idol inser jag plötsligt innebörden i socialdemokraternas valslogan ”alla ska med”. Jag kan inte låta bli att förundras över hur ungdomar (för det verkar vara mest ungdomar i det där spektaklet) helt utan talang med glädje kastar sig rakt in i förnedringsteve. Men, alla ska ju med. Helylle och politiskt korrekt, men plågsamt att höra.

Det är förståss på gränsen till lite pinsamt att erkänna att jag helt missat två mediala fenomen. Huruvida dessa fenomen är skapade kulisser i glättigt och lättuggat utanpåverk, eller om det faktiskt är något värt att ägna sin korta tid på jorden – det är frågan.