Gabriele Susanne Kerner

Sommarens nostalgivåg sveper alltjämt några bränningar även nu när den vedervärdiga vintern står för dörren. De senaste stänken som nådde mig fick mig att tänka på kvinnan med det i rubriken angivna namnet. Att hon faktiskt hette just så hade jag intill helt nyligen inte den blekaste aning om. Riktigt vilken relation jag hade till henne då när det begav sig, kan jag inte heller dra mig till minnes.

Året var i vart fall 1983. Det året bestod icke blott i att Carola blev oåterkalleligt känd och att jag var livgardist. Året gav oss också Gabriele Susanne Kerners förmodligen största hit.

http://www.youtube.com/v/jQYQTFudrqc&rel=1

Och döm om min förvåning när jag kunde konstatera att tanten lever och frodas alltjämt. I år har hon kommit med ett nytt album. Bland annat innehåller det albumet en riktigt bra version av Bob Dylans It’s All Over Now Baby Blue, och några andra uppkokta anrättningar långt bak från det musikaliska skafferiet. Ett annat lyckat exempel är David Bowies mästerverk Starman.

Rocka på Gabriele Susanne!

YMCA

Förra helgen ägnade jag mig åt en av de mer intressanta etnologiska exposéerna. Jag och barnen åkte plåtschabrak över Ålands hav. På dessa s.k. kryssningar erbjuds man att studera ett så brett urval av befolkningen att inte ens kriminalvården kommer i närheten av denna figurmix. Listan över figurer skulle göras påfrestande lång. Men här ser man allt från stureplansinspirerade stekare till lantlollor och advokatkollegor.

Och pricken (jag ber om överseende för denna allt för göteborgska ordvits) över i är väl ändock discot. I denna populärkulturella smältdegel av nytt, gammal och ännu äldre, möts dåre som direktör. Och det är snudd på att jag blir tårögd när hela dansgolvet gör de där armrörelserna till YMCA. Särskilt när den överväldigande majoriteten av dansgolvets besättning inte ens var födda 1978 när Village People erövrade världen.

Järnladyn skall göras mänsklig, del 2

I början av året gjorde stockholmsmoderaternas svar på Margaret Thatcher ett särdeles politiskt nummer av sitt supande och vände hela historien till sin fördel. Jag skrev ett indignerat inlägg om detta den 16 januari å denna webbplats.

Nu tar Järnladyn nya friska tag och lägger in sig på torken. Och självklart skall det slås politiska mynt i präktigt guld även av denna händelse. Jag har svårt att uppleva någon annan känsla inför denna ”andra säsong” av Axen Olins korståg mot lyckans land, än jag gjorde inför den första.

I dagens DN ställer därtill hennes partikollegor upp i en lovsång som vi inte har hört maken till sedan Den Store Regissören kvitterade det jordiska tidigare i år.

Det hela är fortfarande trams, om än i ack så gyllne dosor.

Jämställdhetsexperimentet kört i diket

Dubbelmoral är ett knepigt ord. Det saknas därtill i Svenska Akademiens ordbok. Om jag skulle ge mig på en egen definition så skulle det nog vara; att inte leva som man lär. Låt oss ta ett banalt men dock exempel. Låt säga att jag predikar i offentliga rum att det bästa vi människor kan göra är att avhålla oss från att dricka kaffe. Då jag själv hinkar flera koppar om dagen så exekverar jag därmed dubbelmoral. Jag påbjuder att andra skall låta bli det jag gör. Månne skulle det kunna vara även tvärt om, att jag förkunnar att menigheten bör göra det jag själv undviker. Är jag överdrivet optimistisk om jag nu tror att vi må kunna enas hyfsat väl om att det ovan beskrivna tämligen väl gafflar in begreppet dubbelmoral?

Det andra ordet som skall avhandlas innan jag kommer in på dagens ämne är ”jämställd”. Göran Walters synonymordbok nämner under jämställd ”jämlik, jämbördig, jämgod, likställd, lik, likadan”.

Så. Flera medier förkunnade under gårdagen att nuvarande jämställdhetsombudsmannen – vilken för övrigt inte är en man – har påfallande sämre betalt än hennes företrädare, kollegan Claes (att kalla Claes för kollega plägar i sig ett eget inlägg). Media kan ju självfallet inte missa chansen att göra en politisk poäng av att en kvinnlig JämO har 12 900 kronor mindre i månadslön än vad den föregående manligen hade.

Nu behöver man väl förmodligen inte vara raketingenjör för att lista ut att detta (miss)förhållande skulle nå journalisterna och att dessa inte skulle kunna låta bli tillfället att göra en uppenbar populistisk poäng av saken. Att exempelvis aftonbladet.se skulle lyckas få ihop rubriken ”Jämo inte jämställd” borde väl vem som helst kunna lista ut – även ett statsråd, och kanske i synnerhet flera statsråd i förening.

Att låta JämO modell kvinna få sämre lön än Jämo modell man är möjligen dubbelmoral i sitt esse, men allra främst är det urbota korkat. Varför i hela fridens namn lägger regeringen upp för denna mediala smash? Att regeringen efter alla spaltmil som skrivits om just jämställdhet, begår en dylik propagandistisk blunder kanske även ger en fingervisning om att denna hyllade jämställdhet är en utopi. Inte heller ”utopi” finns i Svenska Akademiens ordbok. Det beror dock på att Akademien ännu icke kommit till bokstaven U. Göran Walters synonymordbok nämner under utopi ”ouppnåeligt ideal, idealsamhälle; outförbar tanke, önskedröm, framtidsvision, illusion”. I rest my case…

(Förlåt mig Claes, jag kunde inte låta bli…)

Det går inte att betala svart

De mediala vågorna går höra kring resonemang att politruker har betalat svart. Jag tar tillfället i akt att höja mitt tillrättavisande finger.

Högsta Domstolen har nämligen funnit (NJA 2006 s. 682 och NJA 2002 s. 322) att det inte är den som betalar som ansvarar för huruvida eventuella skatter betalas eller ej. Det är den som tar emot betalningen som ensam ansvarar för om, och i så fall hur, hon väljer att redovisa intäkten. Raderna av politruker som media nu rullar fram i tabeller och grafik har alltså inte begått något formellt fel. Av det skälet upplever jag det som svekfullt när media falskt tillviter dessa politruker ett sedeslöst leverne, så att vi röstberättigade skall uppfatta politrukerna som klandervärda. Saken borde därmed vara all och kunna läggas i något bergrum till säkerhet för den framtida forskningen.

Möjligen faller den mediala osakligheten även denna gång inom ramen för Den Första Journalistiska Principen; kolla aldrig en bra story – då kan den visa sig osann.

Politrukerna går dock i den mediala fällan och gör i kör avbön från sitt förment sedeslösa agerande. Hur det kommer sig att skaror av s.k. folkvalda och deras hang-arounds låter sig gå i denna fälla är en bra fråga. Senast jag tittade så var inte den svenska statsreligionen katolicism, vilket man skulle kunna tro med anledning av horderna av biktbarn. Något svar på frågan om i fällans gående kan jag dock inte prestera, men anar att det kanske finns att söka i den symbios som de tre statsmakterna lever i.

Deckardrottning togs av polis

Med anledning av ovan rubrik emotser jag under de närmaste dagarna flera lockande erbjudanden som rubriksättare i den svenska snaskpressen, eller möjligen på någon av de mer kommersiella tv-kanalerna.

När jag i morse ögnade igenom några tidningars hemsidor snubblade jag över en förment nyhet som fick mig att helt spontant komma på ovan rubrik. Många gånger har jag förvisso redan förundrats över vad det är som gör en nyhet till just en nyhet. När det gäller flygplan som kraschar och förorsakar död och förödelse så känns det månne föga överraskande att händelsen i fråga ses som en nyhet.

Svenska Akademiens ordbok lämnar mig kanske något, men icke helt, upplyst i frågan. Där förkunnas att en nyhet är egenskapen att vara ny, ovanlig, överraskande eller egendomlig. I sådant fall har min rubrik ovan i vart fall förmått ge sken av att något överraskande skulle ha skett. Huruvida den bakomliggande händelsen därtill faktiskt är en nyhet, står alltjämt obesvarat.

Journalister brukar under stundom slänga sig med begreppet ”allmänintresse”. När ett sådant – i vart fall av journalisterna själva – anses föreligga beträffande en viss omständighet eller händelse verkar därmed sagda intresse liksom av sig självt göra det inträffade till en nyhet. Men vänta nu. Den händelse som ligger till grund för min eminenta rubrik ovan är ju varken ovanlig, överraskande eller egendomlig. Ny, ja månne det förvisso. Trots att jag anstränger mig så har jag lite svårt att lyckas komma i sådan nivå att händelsen i mina ögon är värd att kallas för en nyhet. Kanske är det i stället så att det inte är en nyhet men att det skulle föreligga ett (förment) allmänintresse kring händelsen i fråga. Därmed skulle kanske det hela kunna ses som en nyhet – fast det alltså egentligen inte är det. Journalistlogik.

Men trots att jag verkligen försöker så tycker jag att min rubrik är bättre än själva ”nyheten” att Camilla Läckberg fått ihop det med Martin Melin.

Konsten att köra rent

En sedelärande – men i mina öron föga förvånande – historia har nått mina öron. Nyligen hade miljöfundamentalisterna Greenpeace en action mot OKQ8 i Sverige. Aktionen gick ut på att representanter för miljöfundamentalisterna applicerade sig själva jämte en banderoll som avskräckande exempel på sagda bensinbolags huvudkontors fasad i den Kungliga Hufvudstaden.

Personalen på bensinbolaget i fråga upplevde fasadklättrandet som något mindre bra, vilket väl knappast förlänar till förvåning. Ordningsmakten tillkallades för att råda bot på sagda fundamentalisters imitationer av Spindelmannen.

Under det att polisen förflyttade sig till platsen i fråga kunde personalen på bensinbolaget själva sluta sig till vilket fordon – en lastbil – som tillhörde fundamentalisterna. En person på bensinbolaget föll till föga för sin egen nyfikenhet och ringde vägverket för att kontrollera det kamerala beträffande fordonet. Till dennes förvåning kunde vägverkets bilregister förkunna att fordonet i fråga var av en sådan miljöklass att det inte fick framföras i Stockholms innerstad trots att det var just precis där som det befann sig.

Jag har länge haft på känn att dessa miljöfundamentalister bara är en reinkarnation av 1970-talets s.k. yrkesdemonstranter. Dessa väsen som endera dan kunde finnas demonstrera för eller emot det enda, för att följande dag göra detsamma i relation till det andra. Och nu berättade historia ger väl vatten på denna min kvarn. De där fasadklättrande personerna var således mer intresserade av att synas och höras än av att leva som de synes lära. Eller för att formulera det hela annorlunda; de vill att jag skall följa regler som de själva får sätta sig över. Pajasar! Månne har TV4 fått lite konkurrens i sin roll som svensk mästare i dubbelmoral.

Kanske mest intressant är att media valt att tiga om denna skandal, till förmån för vin, en kvinna men kanske inte sång.

Mera Ulrica

Veckan som gått har väl kanske mest av allt visat vilket litet land vi lever i. Vågorna i ankdammen har ju gått ack så höga kring Ulrica och Anders. Som jag indikerat i förra inlägget kan jag faktiskt inte se problemet utan uppfattar hela denna ”affär” som en ren mediaprodukt. Med risk för att slås ihop med samma skara som påstår att månlandningarna är gjorda i Hollywood (i så fall med Tom Hanks och Ron Howard inblandade?) och aldrig har hänt på riktigt, anar jag en fälla. Kan det verkligen vara en ren och skär tillfällighet att Jimmy Wixtröm stod där med sin kamera utanför haket där Anders hällde Ulrica full med billigt vin?

TV4 har ju sedan ganska länge nu med nit och kraft försvarat sin roll som bäst i Sverige på dubbelmoral. Först ersätter de Anders för hans krognota och sedan går de upp i falsett och ansluter till övriga mediers drev. Och kronan på verket är väl ändå idag när TV4 i sitt morgonprogram passar på att provsmaka ”skandalvinet”. Bara att komma på ett ord som just ”skandalvinet”. För att inte tala om den därefter följande idén att göra en happening av att i direktsändning prova sagda vin tillsammans med några åsiktsinkontinenta halvkändisar (nej, Alexander Bard var inte där). Vilken mediacirkus.

Hur tänker journalisterna när de kokar ihop en sån här historia. Sitter de där och spelar tombola om vem de skall göra mos av eller har de små privata hatlistor som de väljer ifrån? Eftersom det måste finnas horder av offentliga personer som begår tabbar men aldrig blir uthängda så kan det ju inte bara vara slumpen som styr vem som skall bli en ”affär” och vem som kommer undan.

Jag förvånas också lite av att ingen synes komma till Ulricas undsättning. I synnerhet nu när von Schüffel inlett förundersökning mot henne skall hon tillskrivas tvivlets förmån. Nu är det ju så att jag har det jobbet jag har därför att jag är som jag är, och inte så att jag är som jag är för att jag har det jobbet jag har. Men hur som helst så stör det mig att media – och nu även von Schüffel – verkligen kör över Ulrica. Är hon Saddams lillsyrra, eller vad är det frågan om? Jag väljer i alla fall att stå på Ulricas sida.

Hur som. Det plaskar i ankdammen, men i gårdagens tidning slår man in fisk. Stormen bedarrar och Ulrica kommer att komma ut på andra sidan, kanske lite tilltufsad men med den stora lärdomen att hon vet vilka som verkligen är hennes vänner och vilka som bara fanns där i närheten. Vännerna finns nämligen kvar även efteråt, medan de där andra försvinner sin väg i samma moln som drevet.

Experience is a brutal master…