Skål Ulrica!

Ännu en gång har s.k. journalistik kommit att få ett av mina ögonbryn att höjas reflexmässigt. Veckans stora nyhet är nämligen att en statssekreterare varit berusad på krogen. Oj! Det är självfallet både förvånande och upprörande att den politiska eliten i riket inte är immun mot kroglivets dekadens och det faktum att man där under stundom intar alkohol och följaktligen även blir påverkad därav. Det känns bra att oppositionen kommer till moralisk undsättning och gör rent hus med omoralen i Rosenbad. Icke minst eftersom sagda opposition själva är så moraliskt klanderfria, vita som snö och i alla tider varit förskonade från dekadens i allmänhet och berusning i synnerhet. Hela hopkoket är löjligt.

Dessutom. Kan det verkligen med bibehållet allvarlig min sägas att denna ”nyhet” verkligen är en nyhet? Jag har alltså svårt att ta detta på allvar. Vari ligger själva nyheten och vari ligger den kris som journalisterna tävlar med varandra om? Vad är problemet? Tydligen försöker media och oppositionen koka soppa på någon sorts beredskapsspik. Ulrica skulle ha haft någon jour med ansvar för rikets säkerhet och hennes eventuella fylleri skulle ha äventyrat rikets fortlevnad i händelse av örlog? Knappast troligt. Hade fekalierna hamnat i fläkten just denna afton sätter jag min röst i nästa val på att Konungariket Sverige icke skulle ha skötts och försvarats av Ulrica allena. Dessutom hamnade mig veterligen inga fekalier i någon fläkt. Hela historien är liksom en icke-händelse från början till slut.

Det hela känns mest som en billig fälla. En murvel slår sig i lag med en potentat på krogen medan en annan murvel står beredd med kameran. Det skulle inte förvåna mig om denna ”affär” egentligen beror på att någon i murvelkollektivet – eller bland deras hang-arounds – har en privat agenda mot statssekreteraren i fråga. Trams, är det hur som helst.

Ugglor åt svinen

Efter att i helgen ha avnjutit Magnus Ugglas senare opus ”Pärlor åt svinen” inser jag ännu en gång att tiden gått och att något har hänt.

Mitt första möte med Ugglan var det ack så märkliga (och på denna sajt snudd på uttjatade) året 1977, när han utfärdade sin Varning På Stan. Under 1970-talet, och säkert även långt in på 1980-talet, torde sagda Uggla kunnat beskrivas som en obstinat gaphals. Men då i epitetets allra bästa betydelse.

Det har sagts att när fan blir gammal så blir han religiös. Det är säkert en överdrift, men det indikerar dock att även vi som var obstinata som unga kanske blir något annat som äldre. Kanske. Och att Ugglan kanske inte är lika gapig nu som 53-åring, som han en gång var som 23-åring, får i så fall väl ses som fullt naturligt. Dock har han kvar skärpan i klorna, tycks det.

Trots min i sammanhanget ringa ålder uppfattar jag mig ändock såsom varandes i samma generation som Magnus Uggla. Därför träffar ju hans finurliga beskrivningar av det som sker ganska rätt ibland. Och ack så rätt träffar han denna gång i låten Du och jag mot hela världen där han även får mig att inse att det är en del jag tydligen hade glömt…

Vissa rader av Ugglans texten bildar på något vis små styng som träffar min uppenbart felaktiga uppfattning om min egen förträfflighet. Att bli nedtagen på den gamla planeten igen, har sina lärostycken även om själva landningen under stundom kan kännas lätt brysk.

Skivan är alltså både svängning på gammalt klassiskt hockeyfinalsugglamanér och försedd med denna språkbegåvning som Ugglan synes ha delat med sin släkting Povel Ramel. Detta verk, toppat med uppfriskande kommentarer i Ugglans egen blogg, är en källa till både glädje och eftertanke.

Det är min förhoppning att Ugglan fortsätter att flaxa länge än.

Sluta ljug

Innan jag växlade in på den juridiska banan så släpade jag mig under 1990-talets gryning genom polishögskolan. Halva utbildningen bestod – på den tiden – av s.k. praktik, dvs reguljärt polisarbete under (viss) handledning. Efter två terminer på den polisiära skolbänken slängdes aspiranterna ut i den förmenta verkligheten. De ca 18 månaders praktik som jag alltså var med om under början av 1990-talet hamnar allt längre bort i glömskans dimma, men vissa saker minns jag alltjämt. Och kanske kommer att minnas för resten av livet.

Följande händelse tilldrog sig våren 1992 om jag minns rätt, och torde numera vara preskriberad alldeles oavsett vad man skulle välja att kalla den. Något hade hänt. Vad, det minns jag inte länge men det var en grupp ungdomar som hade gjort något sattyg. Vi var några radiobilar som svepte runt i området och plötsligt hittade vi gänget vid en av de lokala korvmojarna. Vi var väl ungefär lika många poliser som busungar, så vi delade helt enkelt upp gänget och spridde ut dem så att de inte kunde fortsätta att prata ihop sig.

Jag kom att få hand om en 14-årig flicka. Vi kan kalla henne för Linda. Jag frågade väl Linda något om vad som hänt, vad hon sett eller möjligen om hennes egen inblandning i det hela. Det blev omedelbart uppenbart att Lindas redogörelse förhöll sig relativt illa till den s.k. verkligheten.

Så där stod jag alltså, 191 cm bister konstapel i uniform. Det hela var på natten så i min högra hand hade jag min MagLite, en ca 70 cm lång ficklampa i svart stål. Mitt emot mig stod alltså Linda om till höger om mig, och därmed följaktligen till vänster om henne, stod en soptunna. Det var en typ av soptunna som numera blir alltmer ovanlig. Modellen var den där runda utförd i plåtnät, med en sopsäck i (på den tiden i papper med texten ”san-sac” tryckt på), med ett lock ovanpå som man var tvungen att lyfta på om man skulle slänga något i soptunnan. I akt och mening att förmå Linda att, i stället för att vidhålla sin uppenbart osanna utsaga i stället berätta hur det verkligen förhöll sig, slog jag min ficklampa med god kraft i det där runda soptunnelocket – varvid en hög och skramlig skäll uppstod – och med väl tilltagen kraft i rösten framförde jag uppmaningen ”SLUTA LJUG”.

Bortsett från att detta fick alla andra närvarande – såväl poliser som busungar – att vända sig om och titta på mig och Linda, så ledde det även till att Lindas redogörelse över vad som förevarit omgående ändrades till något som framstod som betydligt mer sannolikt än det hon tidigare anfört.

Jag träffade faktiskt på Linda en gång till, lite senare samma år. Då hade hon och en kompis till henne roat sig med att sitta i köksfönstret i lägenheten där hon bodde, och spruta ut ketchup. Någon förment oskyldig allmänhet hade träffats av ketchupen och ringt ordningsmakten. Men därefter har jag varken hört eller sett (inte för att jag minns hur hon såg ut) Linda.

När jag hade skrivit denna text såhär långt tog jag en stund av min tid i anspråk för att låta Konungariket Sveriges offentliga register och den ändlösa digitala geggan där ute stilla min nyfikenhet av vad det blev av Linda. Svaret blev partiellt. När jag sökte på Lindas namn på google fick jag ingen träff alls. Vad jag dock fann var att Lindas pappa avled tre år efter mina korta möten med Linda. Jag fann också att Linda var gift i ett halvår med en man som dramatisk dog genom att ramla ut genom ett fönster. Jag fann också några andra officiellt registrerade detaljer i Lindas liv som för mina ögon gav en bild av ett kanske inte i alla avseenden friktionsfritt liv.

Och med dessa nyvunna insikter drabbas jag av en knivsudd dåligt samvete över att under 15 år ha uppfattat soptunneincidenten som en lustifikation. Även om den kanske inte styrde in Linda på den breda vägen och även om vi var och en fattar våra egna beslut i livet så hjälpte incidenten henne kanske i vart fall inte in på den smala vägen. Eftertankens kranka blekhet…

Fotnot: Linda heter egentligen Linda, men då för 15 år sen hette hon något annat.

Antiklimax

Denna vecka har jag upplevt ett av mina större yrkesmässiga antiklimax. Jag har ju förmånen att vara begåvad med världens roligaste arbete – i alla fall i mina egna ögon. Torsdag och fredag skulle jag företräda en klient i en rättegång i en av länets tingsrätter i en relativt rörig tvist. Att förbereda sig är en viktig del i det arbetet. Och förberedde mig gjorde jag, ordentligt. Jag kunde utan vidare citera sista mening i andra stycket på sidan 2 i aktbilaga 10 och jag kunde få till en besvärlig fråga till motpartens vittnen om det som stod på sidan 2 i fjärde stycket i aktbilaga 47, osv osv… Jag hade koll på materialet och var rejält taggad för att med nit och redlighet stå min klient bi.

Men innan huvudförhandlingen inleddes lyckades parterna nå en uppgörelse och själva rättegången uteblev. Allt detta förberedande kändes med ens ha varit till ingen nytta och känslan av antiklimax var svår att undvika. Men så är det ju, och inte allt för sällan heller. Av de tvistemål som når landets domstolar så görs 60% upp innan domstolen hinner meddela dom. Så det hela kom väl inte som någon större överraskning. Men icke förty hade jag denna gång laddat, kanske mer än vanligt.

Så, sedan igår vid 10-tiden har jag känt mig som en nyligen stint uppblåst ballong som sedan blivit tömd på all sin luft och liggandes i ett hörn. Men snart är det nya tag som gäller.

Årstidens färger

Under veckan genomförde jag en bilresa genom delar av det Svealändska landskapet. Hösten har nog alltid varit en årstid nära mitt hjärta. Så även detta år. Och denna resa genom landskapet i strålande sol blev en uppfriskande upplevelse.

Himlen var molnfri och friskt klarblå. Solens stålar spelade över landskapet och de tusen nyanserna som trädes löv spelade upp. Det är egentligen otroligt hur sommarens relativt konforma grönska kan skifta till en palett av alla dessa mängder av nyanser. Att resolut säga att bladen gulnar är ju en flagrant förenkling av det skådespel som naturen spelar upp.

När jag rullade över Ekolsundsbron presenterade sig en överväldigande fond längs Mälarens vatten. Knappast två av alla dessa oändliga antal träd hade samma nyans. Inte ens Bengt Grive skulle lyckas med att fånga alla dessa nyanser i ord. Det hela måste helt enkelt ses, upplevas. Det låter sig inte beskrivas. Upplevelsen var i alla fall stark.

Det är något härligt med denna årstid, en årstid som under stundom ges ett oförtjänt dåligt rykte. Begreppet höst används inte allt för sällan som synonym för den tid då slutet tar sin början. När jag ser naturens sprakande skådespel är det faktiskt svårt att förstå varför hösten så ofta får symbolisera vägen utför. Hösten är ju oftast årstiden för nya tiders början. Bara för att hösten avlöses av den hemska vintern så behöver ju inte vinterns avsaknad av godhet smitta den friska och stärkande hösten.

Nu var det ju inte bara den korta stunden över Ekolsundsbron som var sprakande och fantastiskt. Mil efter mil av det Svealändska landskapet erbjöd denna enorma palett av naturens svårbeskrivna färger. Väl hemma kändes det som att jag varit med om något märkvärdigt. Och det kanske jag hade, även om det trots allt endast var fråga om att se det som bara finns där och väntar på att bli betraktat.

Kanske är det där med att faktiskt ägna en stund åt att öppna sinnena och fånga allt det som faktiskt finns där ute, något som lätt blir eftersatt. Det ljusa och det goda finns ju där. Konsten kanske är att se det.

18:28

Härom aftonen gjorde jag mig ett ärende in till huvudstadens larm. Farandes längs roslagsvägen närmade jag mig Ålkistan och den anrättning som utgör ett monument över borgerlighetens kovändning; betalstationen. Klockan var 18:28 och två minuter efter denna tidpunkt kunde passage ske utan utsättande för pålaga.

Strax innan betalstationen stod en rad med ungefär sex bilar uppställda längs det högra körfältet. Min omedelbara slutsats var att någon sammanstötning skett och att de inblandade nu ställt upp för utbyte av uppgifter och ifyllande av blankett. Bilen framför mig och även jag fick göra en hastig och kanske inte alldeles trafiksäker undanmanöver för att inte köra rätt in i paraden.

När jag passerade raden av bilar hann jag dock uppfatta att ingen av bilarna föreföll uppvisa några skador och det syntes inte heller några andra spår av sammanstötning. Samtidigt som jag gjorde min medborgerliga plikt och lät mig beskattas med tio kronor insåg jag syftet med paraden. Förarna av dessa sex fordon hade stannat mitt på vägen för att avvakta frihetens timme och undkomma den där tian. Resten av resan in till de centrala delarna ägnade jag åt att fundera över tilltaget i fråga.

För egen del känns det kanske inte som den bästa av prioriteringar att ställa upp sin bil mitt på vägen med de risker som detta innebär, enkom för att spara en tia. Är oturen framme kommer någon som inte hinner väja och kollisionen är ett faktum. Dessutom finns det en rent ekonomisk risk som näppeligen står i paritet med den ekonomiska chansen för tilltaget i fråga. Skulle ordningsmakten dyka upp och rapportera paraden för att hindra trafiken eller begå någon annan företeelse, så är flera månaders paraderande uppäten av böterna.

Men det är klart, tilltaget kanske är ett sätt för dessa paradörer att söka lite spänning i livet?

Oväntat besök

Nej, det som kommer i detta inlägg är inte glättig propaganda för en kaffesort. Det är inte propaganda alls, utan en reflektion över ett högtidligt besök som jag fick igår här på min sida med osorterade tankar.

I mitt inlägg från den 9 september med bilden på den långhårige spolingen, utlät jag mig om min attityd under tiden som jag gjorde lumpen. Jag beskrev mig själv såsom varandes obstinat. En hastig kontroll i Svenska Akademiens ordbok lär ut att ”obstinat” bl.a. innebär att vederbörande är ”trotsig, svårhanterlig”.

Mitt påstående om min obstinata läggning har nu dock – genom det oväntade besöket – fått svar på tal. Den som, bortsett från undertecknad, borde ha bäst insikter i hur det förhöll sig i sakfrågan har nämligen besökt denna sida och därutöver bestritt mitt påstående. Till inlägget den 9 september har nämligen min dåvarande plutonchef fogat kommentaren att jag icke alls vore obstinat, i vart fall inte då för 24 år sedan. Nuvarande majoren Odrup är allt för vänlig, men jag suger självfallet i mig av den värmande kommentaren.

Under de senaste kanske fyra åren har jag och den nuvarande majoren utbytt några sporadiska mail, och det är särdeles intressant att med händelserna så långt i backspegeln utbyta minnesbilder av det som då var. Vissa saker minns vi relativt tydligt båda två. Det är ju trots allt 24 år sedan. Och även i denna korrespondens har 1983 års plutonchef varit ack så vänlig.

En episod jag minns tydligt var när vi under en tid skulle ha en tillfällig instruktör på plutonen. En sergeant från kustartilleriet i Vaxholm som bredvid vår plutonchef såg både lite och nästan skrämd ut. Plutonchefen pekade med hela handen på instruktören och förkunnade med stram stämma: ”Detta är sergeant Dalén, han kommer från en skytteförening i skärgården”. Det var förståss ingen som tog sergeanten på allvar efter den introduktionen. Han blev inte heller särskilt långvarig på plutonen.

Som torde ha framgått bland minda osorterade tankar så har de där dryga sju månaderna under 1983 som jag tillbringade i Kungliga Svenska Armén gjort ett outplånligt intryck på mig. Det är förståss omöjligt att sluta sig till hur livet hade varit utan dessa månader och allt som de innehöll. Att den tiden och dess innehåll dock varit med och format mig till den jag är idag, är ovedersägligt.

Tack Lars, för den vänliga kommentaren och för allt jag fått med mig i livet från nådens år 1983.