Revival

Så är tiden alltså inne för en comeback som känns snudd på lika oväntad – och nästan lika välkommen – som om det vore ABBA. Det är de två finska systrarna, som enligt Magnus Uggla inte kan – eller i vart fall kunde – stå stilla. Lili & Susie (stavningen har varierat genom åren) är tillbaka. Dessvärre bara för en afton. Men vilken afton.

http://www.youtube.com/v/OfObHHy5Q_0

David Frost – TV4 1 – 0

Det är förståss omöjligt att låta bli att kommentera vad som förefaller vara årets svenska TV-händelse. Och det är förståss lika omöjligt att inte tänka på den av mig tidigare omnämnde legenden David Frost och att inte försöka göra en Dan Beckman i rubriken (många negationer blev det)…

I ett av utfyllnadsprogrammen i TV4 lyckades den s.k. programledaren med konststycket att kräkas i direktsändning. Den 22-åriga programledarens förklaring var att hon – uppenbarligen väldigt hastigt – drabbades av mensvärk. Månne är jag en bakåtsträvare men i min värld stannar en programledare i tv hemma från jobbet om denne mår så dåligt att risk för att kräkas i direktsändning föreligger. Om det nu är så att hennes förklaring är riktig så torde det väl knappast ha varit första gången det hände. Av mig får hon utan omsvep betyget MVG i initiativ och IG i omdöme.

http://www.youtube.com/v/m20TSyaEEHc

Kanske mest häpnadsveckande är dock hur TV4 självt behandlar den äckliga händelsen. Händelsen har nämligen arbetat sig fram till att vara en nyhet och kvinnan i fråga är i TV4as ögon numera upphöjd till ”TV4-profil”. Det är faktiskt lite svårt att ta in att det är samma TV-kanal som bara härom dan rullade in sin VD i rutan, som talade högtidligt om grundlagsskydd och rättsövergrepp, till att därifrån på bara någon dag gå till en kanal som utnämner direktsändningskräkande programledare i utfyllnadsprogram till en av den egna kanalens profiler. Och hur tänker då TV4 disponera sin nya tillgång? Är det Kalla Fakta eller Nyhetsmorgon hon kastar, jag menar dyker, upp i härnäst?

Även jag inser att tiden inte står still, men det är trots det omöjligt för mig att låta bli att formulera en fråga i mitt eget huvud. Vad hade månne hänt om Åsa Bodén hade gjort detta, då när det begav sig?

Oväntat

Under sedvanligt dumsurfande nyligen så snubblade jag över ännu en länk till videosnuttsträsket på YouTube. Denna gång med ett klipp från någon brittisk talangjakt på TV (det formatet där den svenska upplagan vanns av Zillah och Totte). In på scen kom en 37-årig mobiltelefonförsäljare med ett något töntigt uttryck och föreföll snudd på lite bortkommen där han stod. När han sedan förkunnade att han skulle sjunga opera såg den s.k. juryn lätt skeptisk ut. Och det skall väl medges, att jag varken är någon större fan av opera eller trodde att detta skulle bli annat är jobbigt. Men ack!

När denne man öppnade truten och rev av en bit av Puccinis Nessun Dorma (kanske mer känd som Vincero) var det inte bara i tv-programmets jury och publiks ansikten som en viss grad av snopenhet kunde skönjas. Även jag blev faktiskt förvånad och fångad. Vad det var vet jag inte, men något var det som verkligen lyfte. Kanske var det just det där oväntade, billig underhållning, en lätt töntig kille på fel plats, och så plötsligt…

Döm själv.

http://www.youtube.com/v/9oxTy7KIAaA

Dock var det omöjligt att inte höja i vart fall på ett ögonbryn över killens namn och undra hur hans föräldrar tänkte när de gav honom ett namn som låter så likt en av arkitekterna bakom ett av världshistoriens största folkmord.

GW, nu närmare pensionen

För länge sedan hörde jag talas om att när fan blir gammal så blir han religiös. Det är sannolikt i sak helt felaktigt. Möjligen avser dock påståendet peka på den förändring i inställning och attityd som drabbar oss över tiden. Den som är rebellisk och förbannad som ung brukar allt som oftast upphöra med det med tiden och sedermera bli mer modererad. Någon absolut lag är det ju inte, men tendensen upplever jag som relativt tydlig. Ett av de mer både tydliga och synliga exemplen på denna förändring – i vissa fall förvandling – är väl den s.k. 68-generation som då gapade och levde om, men numera är förvaltare och maktens företrädare. Nåväl.

Helgen förgyllde jag med att lyssna på Peter Andersson läsandes Leif G W Perssons senast alster; ”Faller fritt som i en dröm”. Trogen GW-läsare som jag är gick det ju inte att motstå även denna bok av den letargiske kriminologen. Och upplevelsen är väl den att det inte är samme GW som författat detta alster, som den som författade ”Grisfesten” och ”Samhällsbärarna” (den senare slaktad av Kjell Sundvall i filmen ”I Lagens Namn”). Den skärpa i berättandet som fanns verkar ha falnat. Kanske dog den samtidigt med Linda, ”huvudpersonen” i Linda – som i Lindamordet?

Ett visst mått av spiksoppskokning tycker jag mig även uppleva. Redan i ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” presenterade GW sin palmemördare. När så även denna bok skulle berätta om sagda mord ställde jag mig tidigt frågan hur det skulle bli när han redan i den förrförrförra boken hade givit oss mördaren. Att palmemordet i sig känns som den mest överkokta historien hitom den senaste istiden talade väl också för att det svårligen skulle gå att låta anrättningen koka ännu lite till i denna bok. Men GW tar sig an även den till synes svåra uppgiften.

Den tidigare så vassa GW-pennan har alltså med åren blivit lite trubbig. För den som tänker sig att läsa eller lyssna på verket skall undvika en s.k. spoiler. Sägas kan väl dock att spiken näppeligen torde vara tillstädes för ytterligare soppkokning. Det var bitvis nästan så att jag var tvungen att tillgripa salt- och pepparkvarn för att ens lite smak skulle uppstå på denna anrättning. Till sin nästa bok får nog GW hitta en ny grundstory.

Betyg då? Tja, liksom att en Staropramen alltid är en Staropramen även om den är fisljummen och inte korrekt kall, så är GW alltid GW även om historien i sig är lätt fadd och mer än väl söndertuggad. Vad skall man då såsom betyg dela ut för sagda kriminolog och f.d. fagerhultare, för att det liksom skall kännas representativt? Den frågan låter sig inte med lätthet besvaras, men jag slår ändock till på spikar eftersom just spiken har haft en viktig position i denna soppas tillkomst. Jag ger GW tre spikar och ser framtiden ann.

Min fromma förhoppning är att GW:s nästa bok kommer att handla om den riktigt stora polisen som han har skapat; Bo Jarnebring…

Elvis

Till och från – och i synnerhet såhär kring 30-årsdagen av hans död – ägnas det medial uppmärksamhet åt Elvis. Själv har jag ett förhållande till Elvis som inte bara existerar då och då, även om det i ärlighetens namn går i någon sorts vågor. Det hela tog i alla fall sin början 1973. Huruvida statstelevisionen (det fanns ju inte några alternativ 1973) visade den numera smått kultförklarade konserten från Honolulu på Hawaii minns jag inte länge, men lp-skivan (en dubbel-lp) med konserten kom i vilket fall i min ägo 1973. Det var början på något som alltjämt pågår. Den där lp-skivan kom sedermera att bli offer för idogt spelande och till slut för ohälsosam värme i ett fönster. Jag lärde mig handfast vad vinyl och värme hade för förhållande till varandra ungefär samtidigt som Elvis mötte sin skapade där på tjottan på Graceland. Så både min skiva och estradören hade saligt tystnat för alltid. Så symboliskt. 30 år efter förvärvet av lp-skivan kom jag mig så till slut för med att sluta spela den i minnet bevarade musiken för att i stället övergå till den cd-upplaga som jag inhandlade i stans mest traditionstyngda skivaffär (RIP). Sedan jag övervann detta förmenta hinder har det blivit både några cd och dvd med Elvis i min lilla kulturella samling.

Mitt lp-innehav av Elvis utökades mångfalt ca 1975 när jag köpte en box från Det Bästa med åtta lp som sträckte sig över tiden från gryningen av Elvis karriär och fram till strax före Moody Blue. I samma veva blev jag också medlem i Elvis Fan Club, vilket för övrigt är den enda fan club jag hittills varit medlem i.

Bortsett från otaliga timmar med musikaliska upplevelser har Elvis även bjudit mig på en kronologisk förvirring av ett slag som jag inte tror att någon annan gjort. Elvis föddes ett år innan min egen morsa. Så alltmedan han levde och var aktiv var han därmed jämnårig med min egen morsa och därmed gammal. När jag numera inser att han vid sin död var tre år yngre än vad jag är idag så drabbas jag av denna kronologiska förvirring och ytterligare en släng av insikt om min egen förgänglighet. Det har väl hänt någon gång även i mitt liv att jag stupat av berusning på ett toalettgolv. Hittills har jag dock lyckats resa mig och ta mig därifrån levande. Och nu var det ju ganska länge sedan det inträffade senast.

Med åren blev det flera lp-skivor med Elvis, bl.a. en liveskiva från hans sista framträdande där han påtagligt trött och sliten tog sig igenom konserten, men inte med den glöd som tidigare. Hur det nu än förhöll sig med dödsorsaker och mytomspunnet drogmissbruk så kvarstår i alla fall att konstatera att han var en entertainer av ett särdeles slag. Det finns ju en massa historier om Elvis liv och leverne och det kan säkert frågas vem som är att skriva facitet över hans liv. Jag tänker i vilket fall inte göra det. Jag nöjer mig i stället med att konstatera hans artistiska storhet. Allt han gjorde var ju förståss inte bra och ofta lyfts – förment eller verkligt – motstridigheter mellan hans tidiga och sena karriär fram. Personligen gillar jag den senare bättre. Det skulle ju dock kunna ha den enkla förklaringen att det var i den änden av karriären som jag upptäckte honom.

Historier och ”sanningar” om Elvis finns det väl minst lika många som det finns berättare av dessa. Vad som på en och samma gång kan fascinera och förskräcka mig är dessa personer som efter långa eller korta möten med Elvis än idag försöker leva på detta möte och koka en livslång soppa på denna enda och med åren allt magrare spik. En soppa som känns allt tunnare ju längre från den 16 augusti 1977 vi kommer.

Alla mina gamla lp-skivor med Elvis är numera borta och har till fullo givit plats för digitala media. Och även om tiden trots allt går och saker må ändras, så är det kulturella fönster som denna speciella entertainer öppnade alltjämt öppet, även om klockan på väggen i rummet bakom fönstret nu har stått stilla i 30 år. En värdig knorr på dessa rader kanske vore titeln på en av de gospels som enligt uppgift var Elvis egen favorit – How Great Thou Art…

En bild, tusen ord

Med anledning av att morsan skall flytta så kom jag i besittning av en bild från en tid som flytt. Och det var denna bild.

Noteras kan att det gått ca 30 år sedan denna bild togs på min barndomkompis Uffes landställe och att en del hunnit ändras sedan dess. Det första som slår mig är att jag är glad att jag inte drabbats av denna petrifikativa idé att låta håret växa sig långt på de få ställen det alltjämt växer. Lite ser värre ut än dessa s.k. frisyrer som ger ”att vilja, men inte kunna” nya ansikten.

Själv kom väl det långhåriga livets vedermödor ikapp mig den 22 mars 1983. Detta var ju förståss till viss del oförskyllt och icke alls självpåkallat. Men icke förty. Ungefär sådär såg jag väl ut fram till det att jag ryckte in i lumpen den 21 mars 1983 vid 21 fagra års ålder. Dåvarande löjtnanten Odrup förklarade för livgardist Rydberg att det minsann inte lät sig göras att ha en livgardist i Kungens uniform med dylikt hårsvall. Jag käftade säkerligen emot. Med en grad av trots som jag numer inte längre minns så uppsökte jag en hårvårdsinrättning, såvitt jag minns i Kungsängen (s.k.) centrum och genomgick under några magiska minuter förvandlingen från obstinat och långhårig snorvalp, till obstinat och korthårig livgardist. Det var inte utan att sagda löjtnant vid uppställningen morgonen efter höjde på i vart fall ett av sina ögonbryn över denna förvandling. Hans förhoppning att den obstinata läggningen skulle försvinna tillsammans med lockarna ställdes ack så snabbt på skam.

Löjtnanten är numera major och den obstinate livgardisten är alltså numer advokat. Tiden och frisyrerna ändras. Eller så är det möjligen som Erik Ponti förkunnar i filmversionen av Coq Rouge; det är inte tider som ändras, det är människorna.

Att låta ögonen falla på denna bild från en tid som aldrig kommer åter har hur som helst startar det nostalgiska maskineriet i den surgubbe som nu är ack så långt från denna ungefärligen 17-årige och förhoppningsfulle snorvalp.

En del var bättre förr, men inte allt…

Politicus ryggradius

Nyhetsbruset indikerar att det kanske har upptäcks en ny varelse. Hittills har ju ryggradslöshet, kovändningar och löftesbrott varit övergripande politiska signum. Ett relativt nytt exempel på detta är självfallet de borgerligas högljudda ogillande av det av Annika Billström anförda ”försöket” med s.k. trängselskatt i Stockholm under 2006. Valrörelsen samma år innehöll bl.a. borgerliga stockholmspolitiker som basunerade ut något som den svagsinte kunde uppfatta som ett löfte att inte återinföra sagda skatt. Men med den där säreget politiska logiken och självklarheten gjorde sagda politiker ett ack så typiskt lappkast och införde i stället sagda skatt permanent. Den som faktiskt blev förvånad över denna ryggradslöshet räcker upp en orgel. Se där, ingen orgel.

Nu verkar det dock som en helt ny livsform alltså har upptäckts. Rikets numera f.d. försvarsminister förkunnade nämligen idag sin avgång, och skälen härför gör den f.d. ministern gällande varandes att han inte accepterar aviserade besparingar på försvaret. Vänta nu. En politiker som faktiskt står upp för en sak. Såg jag fel? Jag måste nog läsa igen. Jo, faktiskt. Odenberg hoppar av för att han inte kan ”se sig i spegeln” annars. Kan detta vara sant?

Den nya livsformen som alltså nu kanske har sett dagens ljus är en politiker som inte bara trixar och fixar för att få förbli i maktens glans? Framtiden får väl kanske utvisa om denna hittills oupptäckta livsform faktiskt finns, eller om det bara är en chimär eller ett av SVT iscensatt spektakel…

Den avslutande frågan blir naturligtvis var Odenberg kommer att dyka upp härnäst. Kanske som ny generaldirektör på FRA?