Carola

Året borde ha varit 1982. Av skäl som jag aldrig riktigt förstått så hamnade jag som ljudtekniker på någon sorts rockbandsfestival. Ett av de framträdande banden var Stand By. Det enda som syntes och hördes av Stand By var deras lilla sångerska som verkade vara över allt hela tiden och som hade en röst som fick alla andra att liksom bara stanna upp… Vilken pipa… Som förvirrad ljudtekniker tänkte jag nog mest, vad ska hon med en mikrofon till som hon sjunger.

Föga anade jag att den där lilla spralliga tjejen som sa att jag såg ut om indianen i Gökboet skulle komma att bli en av vår tids mest framgångsrika svenska artister; Carola (f.d. och numera) Häggkvist.

Allt sedan den dagen har jag nog härbärgerat någon sorts dold semiförälskelse för denna numera popikon. Och sedan den där dagen på Adolf Fredriks har jag imponerats av hennes röstresurser och beklämts av hennes begåvningsdito. En sak som hon hur som helst skall tillskrivas är att hon sagt DU till kungen.

Glöm inte att gratta Carola när hon fyller 41 nästa lördag.

459 kronor

I våras insåg jag att om jag någon mer gång skall få tillbaka några kronor från det stora svarta skattehålet genom s.k. tillfällig föräldrapenning så gällde det att passa på. Så när min dotter påpassligt blev sjuk den 12 mars höll jag mig hemma och anmälde mig för denna tillfälliga föräldrapenning via försäkringskassan hemsida. Några dagar senare kom det ett exemplar av myndighetsvärldens allra främsta metod för att kommunicera med oss undersåtar; en blankett. Lydigt fyllde jag i sagda blankett och återsände den till försäkringskassan. Därefter skall det erkännas att jag inte skänkte saken någon ytterligare tanke.

Den 20 augusti sände så försäkringskassan mig ett brev där de avkräver mig en komplettering. Det statliga pekfingret höjs i stram gest och förkunnar att om jag inte inom 1,5 vecka inkommit med denna kompletteringen kommer jag att få vidkännas straffet att inte få någon som helst ersättning. Basta.

Två saker väckte surgubben i mig när jag haft del av innehållet i brevet. Dels kändes det märkligt att statens representant beviljade sig själv fem månaders handläggningstid för att inte göra mer än att begära en komplettering, och dels kändes det i det ljuset påfallande snålt att samma statens representant ansåg att jag däremot endast vore berättigad till 1,5 vecka för att inkomma med sagda komplettering. Därtill räckte inte min begränsade begåvning till att uttyda i brevet vad det var för komplettering som försäkringskassan faktiskt ansåg sig behöva.

Den sålunda väckta surgubben satte sig därför ner och avfattade ett, möjligen något strävt, mail till myndigheten i fråga. Dagen efter ringde en befattningshavare från samma myndighet och förkunnade bud. Udda skulle denna gång möjligen kunna få vara jämnt, så den behövliga kompletteringen kunde i ett av Kunglig Majt sanktionerat undantag göras muntligen via telefon. Jag svarade lydigt på frågorna och myndighetens företrädare avkunna i slutet av samtalet att de nu skulle handlägga ärendet.

Dagen efter telefonsamtalet ramlade det in 459 kronor på mitt konto, genom utbetalning från sagda myndighet. Allt detta väsen för 459 kronor? Det hela måste vara ett nationalekonomiskt misslyckande. Jag har lagt ner tid på att anmäla via hemsida samt fylla i och återsända Kunglig Blankett. Därefter har staten låtit saken ligga i någon hängmapp eller brevkorg i nästan ett halvår, för att sedan skapa hanteringskostnader och blodtrycksförhöjning. Och allt detta omak för 459 kronor?

Nästa gång ger jag nog helt sonika fan i att göra någon anmälan om tillfällig föräldrapenning. Staten har alltså vunnit över en medborgare, igen…

Blått och gult

I morse när jag öppnade ögonen och lät blicken söka sig ut genom sovrummets fönster, noterade jag årets första gula löv på björkarna där utanför. Flera av björkarna hade gott om gula löv som tydligt tecknade av sig mot den klarblå himlen. Det hela var nästan som en tavla över den skiftning som nu sker. Så nu är alltså hösten här.

Ibland hör jag synpunkter på hösten, men i min värld är även hösten en årstid att glädjas åt (den enda årstiden som i min värld inte är att glädjas åt, är vintern). Hösten är på något vis de nya tagens årstid. Då lämnar man sommarens förvirrade upplevelser och startar om, månader innan den förbannade julen åter igen ställer förväntningar och förhoppningar i bjärt konstrast med den s.k. verkligheten.

Hösten är en chans, en möjlighet, en förhoppning.

Vi rymmer bara du och jag

Härom dan kom en nostalgivåg inrullande över mig. Efter att den initiala kallsupen lämnat mig kippandes efter andan kom i stället igenkännandets leende att spridas över mitt ansikte.

Här är några avtryck från de tider som för ack så länge sedan flytt. Kom och åk med på nostalgivågen…

Vi rymmer bara du å jag
Rymmer bara du å jag
Natten går mot gryning
Å jag vet jag måste gå

Lyckans hjul

Idag avslutade jag den av författaren själv upplästa versionen av Kajsa Ingemarssons ”Lyckans hjul”. Det var en upplevelse. Möjligen är den kanske i grunden mest en upprepning av det som även Paulo Coelho vispade ner i Alkemisten och Per Gessle i låten med (på engelska) samma namn – lyssna till ditt hjärta. Men Kajsa Ingemarsson gör det på sitt eget och på ett briljant – inte bara ett repetitivt – sätt. Historien kanske är enkel. Den handlar om tre kvinnor i väldigt olika faser i sina respektive liv, men som alla tre får sig en tankeställare som på olika sätt andrar deras kurs genom det som är just livet.

Detta är min personliga premiär med denna avdankade spion som författare och jag är snudd på överväldigad. I mina öron fångar hon sådant som kan vara svårt att fånga men som rätt återberättat blir stort.

Läs den, hör den, men missa den inte.

Moralens väktare

TV4:as moralgeneral Kinna Bellander riskerar att bli petad från den högermoraliska topplistans förstaplats efter att ha hållit den i stadigt grepp alltsedan hon gjorde processen kort med den tuttvisande meteorologen Tone Bekkestad. Direkt in på första plats tågar nämligen moderatpolitikern och (obegripligt nog) läkaren Marie-Louise Ekholm när hon som god kristen surkärring förbannar moderna sexuella beteenden. Det första jag undrar är när sagda moderatpolitiker fick sig ett nyp själv (hon synes ha glömt glädjen därmed), och det andra hur en läkare kan tro att kärlek är bästa skyddet mot sexuellt överförbara sjukdomar. Fast det är klart. Ekholmskan kanske är mer politiker än något annat, och då förvånar ju föga och de mest svårsmälta deduktioner är självklar logik.

Månne är jag föremål för någon hemsk dekadens men jag trodde i min enfald att denna Bellander-Ekholmska moral förtvinade i vart fall under 1970-talet. Jag är uppenbarligen missinformerad. I min okunskap trodde jag därutöver att bästa sättet att skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar var kondomer. Fast det är klart, när den Ekhomska kyskheten blivit stram vardag i riket så behövs ju inte några kondomer. Anar jag en katolsk vind när Ekholmskan viftar med partiflaggan?

Dela ut kodisar till ungdomarna och får dem att använda dem, i stället för att försöka vrida klockan bakåt. Ett sådant bakåtvridande är nämligen utsiktslöst. Kanske vore det bättre att arbeta med attityder kring relationer och respekt mellan dessa ungdomar, i stället för att predika kyskhet. Fast vad vet jag, det var ju länge sedan jag var ung…

TV-sommar

Månne gör den legendariske tv-mannen David Frosts omvärldsanalys sig gällande året runt, men såhär under sommaren rör den sig snabbt från ”träffande” till ”klockren”. Sagde Frost yttrade – på 1970-talet såvitt jag minns – att ”helvetet är en plats där språket är holländska, kockarna engelsmän, poliserna tyskar och svenskarna står för tv-programmen”.

Svensk tv förefaller vara en av de branscher som drabbats allra hårdast av gällande semesterlagstiftning. Utmärkande för – i synnerhet morgonprogram och nyheter – har denna sommar varit de vinglande vikariernas högtid. Provkartan av blunders består av programledare som tappar tråden, tekniker som startat fel nyhetsinslag eller inget alls, studiomän som inte får fast mikrofoner på intervjuoffer osv osv. Semestervikarierna verkar under stundom ha stoppas på gatan utanför tv-husen och sen resolut motats in i studio och kontrollrum. Vissa av vikarierna i bild ger ett så skrämt intryck att Bambi framstår som en grym despot. Och anrättningen toppas med en och annan avdankad relik från tv-historien. Kanske var dock säsongens bottennapp ändå den sommararbetande skyltmakaren på TV4 som skrev att Svenne Hedlund var med på telefon från ”Memfis” på Elvis dödsdag.

För en utomstående är det obegripligt hur tv-bolagen kan nöja sig med att göra dessa uppenbara kvalitetsdyk bara för att det är sommar. Att de inte är mer måna om sitt professionella anseende kan tyckas konstigt. Fenomenet kan väl knappast heller skyllas på statstelevisionens mentala petrifikation av monopoltider som flytt. De s.k. konkurrenterna har även de kört ner i detta semesterdike, låt vara kanske inte fullt lika djupt.

Om ändå Åsa Bodén togs till nåder…

Det sista besöket

I veckan gjorde jag mitt förmodligen sista besök på Livgardet i Kungsängen. När vi gled Granhammarsvägen fram emot vakten var det inte utan att nostalgins våg sköljde över mig. De 24 år som förflutit sedan jag som fjunig bevärig marscherade området kändes plötsligen inte lika avlägsna som de fatiskt är. Slående var dock att beväringarna numera är så unga… Och när vi en timme senare åkte ut genom grindarna igen tog vemodet nostalgins plats när jag insåg att det som just skett var förmodligen mitt sista besök på denna plats.

Sedan länge är jag utgallrad ur värnpliktrullorna. Om det beror på den allmänna nedmonteringen av det svenska försvaret eller på min egen oduglighet kan man ju fundera över. Sedan det där repmötet 1986 har jag varit tjänstebefriad och för kanske 15 år sedan kom brevet om att jag tillhör ”personalreserven”, denna höstsol för oss slashasar. Och om två år blir jag föremål för den eviga gallringen.

Så det gäller att suga på denna sista livgardeskaramell så länge det går. Och det kanske är tur att jag respekterade det fotoförbud som skyltarna på staketet upplyste om, så att jag inte blev sittande här med tårfyllda ögon, tittandes på bilder från denna nostalgins högborg. I stället får maskinisten på min hjärnas interna minnesbio jobba övertid med att visa gamla filmer från Kungliga Svea.

Formuleringskonsten

En polisman i Skåne blev snudd på rikskändis när han skrev e-post till en politiker i vilka polismannen framförde åsikterna att politikern borde dra in sitt ”gigantiska understöd till alla jävla blattar i Malmö” och krav på att politikern skulle ta ”en del av pengarna som du och dina jävla sossekollegor lägger på kriminella Mohammed i Rosengård” och satsa dem på svenska pensionärer istället.

Min fundering är vilket annat genomslag det sagda skulle ha fått om polismannen i stället för sitt kanske något flagranta uttryckssätt, hade valt ett lite mer dynamiskt ordval. Låt säga att han i stället för ”gigantiska understöd till alla jävla blattar i Malmö” hade ”påpekat att det synes föreligga ett fördelningspolitiskt problem som kanske inte självklart är av godo i integrationshänseende” och i stället för ”en del av pengarna som du och dina jävla sossekollegor lägger på kriminella Mohammed i Rosengård” skrivit ”manat till eftertanke när det gäller de signaler som samhället sänder när det inte finns något självklart samband mellan möjligheterna till stöd från det allmänna, utan att det allmänna samtidigt ställer några större krav på laglydighet och uppförande”.

En klassiker är att diplomati är att be någon fara åt helvete på ett sådant sett att den ombedde ser fram emot resan. Det ligger månne ett mått av riktighet i detta. Jag skulle kanske hellre vilja se det som att det finns en pedagogisk poäng att fundera över hur man vill framföra sitt budskap, så att budskapet mer än framförandet är det som gör avtryck. Låt säga att jag om polismannens ordval skulle säga att dessa vore ”korkade”. Då kanske jag riskerar att ge sken av att jag i någon omfattning ifrågasätter hans begåvningsförmåga och då riskerar diskussionen kanske att handla mer om polismannens begåvning än om det han skrev. Om jag i stället säger att ordvalen ”var någon mindre väl genomtänkta” så skulle det kunna läsas som att det var själva valet av sätt att uttrycka sig just då, som inte var så bra. Därmed alltså intet sagt om polismannens begåvning och sakfrågan hamnar förhoppningsvis i centrum.

Mot argumentet ”du förstår vad jag menar” måste jag alltjämt vända mig och vidhålla att det är du som avsändare av budskapet som har det största ansvaret för att budskapet kommer fram till mottagaren. Jag menar att jag som avsändare inte kan begära att du som mottagare skall ansvara för att du skall förstå vad jag vill ha sagt. Det går naturligtvis att missförstå med flit, men låt oss bortse från den ytterligheten. Säger jag bulle när jag menar kaka så kan jag ju inte bli varken förvånad eller missnöjd när jag får en bulle och inte en kaka?

Den gamla radioregeln gäller alltjämt; tänk, tryck, tala.

Leif & Camilla

Rikskriminologen Leif GW Persson har i sommar uttalat sig i Dagens Industri (av alla forum) om Camilla Läckbergs skrivande. Expressen hänger på och låter några ”författarkollegor” till Leif GW Persson komma till tals.

Erkännas skall att jag bara läst en bok av Camilla Läckberg (Tyskungen) men flera av Leif GW Persson. Erkännas skall också att jag saknar egen författarförmåga (vilket månne torde ha framgått å denna sajt). Erkännas skall även slutligen att jag aldrig har läst Min Häst. Men med dessa nu angivna förutsättningar är jag beredd att välja sida och hålla med Leif GW Persson på Camilla Läckbergs bekostnad.

Varför skulle inte Leif GW Persson få tycka att Camilla Läckbergs böcker är skräp? Varför skulle inte Leif GW Persson få tycka att Camilla Läckbergs böcker är skräp utan att drabbas av en hop beskyllningar från s.k. författarkollegor? Det hela är ju trams. Vad Leif GW Persson månne ha för personliga uppfattningar om andra författare eller musiker eller regissörer eller kockar eller vad det nu må vara, behöver ju inte ha ett skvatt med avundsjuka att göra. Det kan ju helt sonika handla om tycke och smak.

Linda Skugge skapar i dagens kvällsblaska ett absolut förhållande mellan kvalité och försäljningsframgång. Så fint då… Själv är jag dock inte allom övertygad att detta absoluta samband finns. Jag efterlyser även en vedertagen definition på vad som innefattas i begreppet ”en bra bok”. Hur det nu än förhåller sig med den definitionen så finns det säkert utmärkta böcker som inte säljer och det finns säkert dynga som säljer som smör.

För mig är kvalitetsfrågan fullständigt subjektiv och Leif GW Persson – precis som alla vi andra – får tycka precis vad han vill om vilka författare som helst för mig, utan att jag för den skull skulle komma på tanken att kalla honom avundsjuk.

Och som vanligt dyker det upp några wachenfeldtare som gör även denna fråga till en könsmaktsfråga…