Plikt och möjlighet

Givakt!

Försvarsmakten förkunnar på sin hemsida att en handfull värnpliktiga ”klarat kraven och nu får möjligheten att genomföra sin värnplikt i Sverige”. Vänta nu. Några ges möjlighet att utföra sin plikt? Det är något motsägelsefullt i detta, känner jag.

Oaktat den sedan länge pågående demonteringen av det svenska försvaret befann jag mig alltjämt i villfarelsen att det rådde s.k. allmän värnplikt i konungariket Sverige. Vad har jag missat?

När jag alltjämt var ack så ung och ännu inte gjort lumpen fick jag under stundom från dåtidens surgubbar höra att lumpen var bra för där fick man lära sig att knyta sin slips och bädda sin säng. Pyttsan. Jag lärde mig varken att knyta slips eller bädda säng när jag gjorde lumpen. Det tidigare lärde jag mig flera år efter och det senare kunde jag redan.

Genom mina vattniga ögon ser jag i stället två andra fördelar med att göra lumpen. Dels blir många lite omruskade genom att få lämna sina vardagliga bekvämligheter bakom sig för en tid, vilket med lite tur sår en och annan tanke om att alla dessa i-landsproblem som förefaller existera i vardagen är just i-landsproblem. Dels blir det en organisatorisk upplevelse som många av dagens uppväxare förefaller behöva ack så väl. Det är liksom chefen som bestämmer. Eller som Willy Brandt formulerade saken; ”Demokratin får inte gå så långt att man inom familjen röstar om vem som är far.” Som jag ser saken så sträcker sig alltså samhällsnyttan med att göra lumpen längre än bara till att (eventuellt) lära sig att försvara landet.

Men numera är plikt tydligen inte längre en plikt, utan en möjlighet. Rent generellt vänder jag mig mot att inte kalla spade för spade. Är det inte fråga om en allmän plikt så skall det naturligtvis inte heller kallas för det. Om en näringsidkare i sin verksamhet ägnar sig år vilseledande marknadsföring så kan denne drabbas av statens repressivitet. Men staten själv synes påföljdsfritt kunna ljuga hej vilt. Bortsett från det allmänt ohederliga skapar detta även legitimitetssvårigheter, menar jag. Säg som det är och kalla saker för vad de är.

Men snart har vi väl en hel generation av uppkopplade fjunisar som inte sett ett regemente från insidan.

Manöver!

Åsiktspyttipanna

Här kommer fyra korta åsikter blandade i en liten pyttipanna.

1. Särskrivningar är ett otyg som ägnats betydande uppmärksamhet både här och där. Jag kan bara instämma i att det är ett synnerligen irriterande fenomen som likt en farsot sprider sig över landet i takt med den allmänna anglofieringen. Exemplen är otaliga. Det kanske värsta hittills är där en (troligen ung) man skrev i ett forum på Nätet att han ville ha en ”för klaring”. Usch!

2. Sven-Erik Alhems (som av en god vän till mig benämns ”Talibanhem”) senaste utspel är ett förslag om alkoholförbud på flygplan. Att besättningen skall vara nykter köper jag oavkortat, men vad skulle hända med flygindustrin om kabinerna torrlades? Dessutom finns det väl förbud så att det räcker? Trams.

3. Vid Spånga station finns en affär som säljer ”el & väskor” vilket är en kul kombination tycker jag. John Cleese har i en intervju berättat om en affär i Kanada som han såg där man sålde ”cheese & fire works”. Även det en lätt udda kombination. Idag såg jag en bild där ute på Nätet med en butiksskylt med texten ”hälsokost & skor”. Av någon anledning gillar jag märkliga kombinationer.

4. Den moderate riksdagsmannen Per Bill läggs uttalandet ”ett hot för svensk säkerhet” till last av SVT. Det heter ju för böveln ”ett hot mot svensk säkerhet”.

Det riktigt stora hotet

Nu är jag lätt förvirrad, men mest misstänksam. Här i trakten har sommarens väder varit vad som i folkmun ofta sammanfattas som ”dåligt”. Det innebär att det har regnat mer än det har skinit sol, grovt förenklat. I vissa delar av riket har dessutom förekommit översvämningar till följd av den myckna sommaren (alltså, regnet). Med påklistrat allvarlig min förkunnar plutoner av förståsigpåare att detta väder har vi inte tillräckligt gudfruktiga människor drabbats av som straff för den globala uppvärmningen. Basta. För en stund känner jag mig både lätt skamsen som bidragit till detta tillstånd, och fundersam över hur det skall sluta för mänskligheten. Går vi samma öde som dinosaurierna till mötes?

Kort efter denna flyktiga nedstämdhet inträder dock förvirringen och sedan misstänksamheten. Jag minns nämligen plötsligt med tydlighet förra sommaren och dess hetta. Då var det här i trakten, i stället för regnigt och slaskigt, hett som i en pizzaugn. Även då förekom dock dessa plutoner av allvarligt minade förståsigpåare som förkunnade att de rådande förhållandena berodde på den globala uppvärmningen.

Vänta nu. Jag är humanist och förstår väldigt lite av naturvetenskap, men jag anar dock propaganda när jag ser den. Adolf Hitler har tillskrivits citatet: ”Gör lögnen stor, gör den enkel, fortsätt berätta den och så småningom kommer de att tro på den.” För den bömiska korpralens del var den stora lögnen att allt ont var judarnas fel. Nutidsversionen av denna retorik är alltså att allt ont är den globala uppvärmningens fel. Nu skulle det ju aldrig falla mig in att göra några som helst jämförelser mellan å en sidan Adolf Hitler och å andra sidan Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Funderingen som dock gnager i mitt huvud är vilken dold agenda som ”miljörörelsen” har när de synes kunna skylla så diametralt olika skeenden på samma orsak. Det är nåt skumt här.

Sållningsinstrument

En vän till mig förkunnade att man inte skall välja man med ögonen, utan med öronen. Vänder man på steken inser jag omedelbart hennes poäng. Man skall inte välja kvinna med ögonen, utan med öronen. Eller som Orup skaldade; ”du är lycklig ett tag, men så kommer en dag…”

Jag minns en gång för många år sedan när jag satt på Roslagsbanan och kände mig som James Bonds favoritmartini. En bit bort i samma vagn satt en otroligt vacker kvinna. Efter några stationer klev några kompisar till henne på tåget och slog sig ner bredvid henne. Plötsligt ändrades liksom ljuset och större delen av hennes skönhet blev kvar på stationen som vi just lämnat bakom oss. Hennes tämligen uppenbara obegåvning och påfallande korkade framtoning förtog liksom hela den tidigare upplevelsen av hennes väsen. Denna lilla episod kom jag alltså osökt att tänka på häromdagen när min vän redogjorde för hur hon menade att man skulle sålla.

En bekant presenterade mig en liten övning en gång. Hon sade att om man blundade och lyssnade på folk som pratade, så kunde man höra vilka som var snygga. Jag har inte provat det, men kanske ligger det något i det hela. Den som är ”snygg” i någon sorts allmän mening kanske också har en attityd i linje därmed. En attityd som mer eller mindre sticker ut från oss andra och därmed även slår igenom i personens sätt att tala, eller i vart fall låta när denne talar.

Men det är klart. När man befinner sig där uppe bland förälskelsens rosa moln kanske det inte bara är synen, utan även hörseln, som är satt ur spel. Kärleken kanske inte bara är, som Per Gessle påstår, förvisso icke blind med väl så närsynt. Därtill kanske kärleken, inte är stendöv, men väl så lomhörd? Och när syn och hörsel sedermera återvänder ter sig saker månne ack så annorlunda än tidigare…

Med detta sagt att det finns flera olika sätt att sortera sina medmänniskor och även olika sätt att sålla ut presumtiva partners. Kanske skall vi vid dessa val använda lite öga, lite mera öra, men allra mest hjärta?

Det gudomliga straffet

Att säga att det startat en ny debatt om straffets gudomliga verkan är nog fel. Det är troligen samma debatt som bara fortsättet och fortsätter. Rollen som den perdurerande Duracellkaninen spelas även i denna säsong av debatten av Sven-Erik Alhem.

Denna säsong handlar debatten bl.a. om rätt strafflängd för mord. Frågan är om spade skall kallas för spade, eller för något annat. Alltså, om livstid skall vara livstid eller om det i stället vore mer korrekt att redan från början tidsbestämma alla straff.

Att livstids fängelse inte innebär fängelsevistelse livet ut är ju kanske inte mera märkligt än att även tidsbestämda straff avtjänas till normalt två tredjedelar och inte till 100 %. Sen kan det ju förvisso vara matematiskt mera utmanande att försöka räkna ut vad två tredjedelar av ett återstående liv är i år. Men ur något sort allmänprincipiellt perspektiv menar jag att det kanske inte är så stor skillnad på frigivning efter två tredjedelar oavsett längden på det utdömda straffet.

En annan fråga som debatteras nu är presumtiva arbetsgivares rättmätighet i att begära utdrag ur arbetssökandes kriminalregister i allmänhet, och snuskbrottsdömdas framtida möjligheter att arbeta med barn i synnerhet. Mina högst personliga funderingar kring detta kanske kan sammanfattas på följande sätt. Alla är värda en andra chans, men tar man inte den chansen får man i stället ta konsekvenserna. Och hämnd känns lite Glocalnet.

Jaha? Jo. Att genomföra kontroll i kriminalregistret på människor som vill jobba med barn, för att försöka gallra bort pedofiler är ju självfallet synnerligen vällovligt. Jag kan dock se två bekymmer med en sådan ordning. Dels kan ju faktiskt den som en gång dömts för ett snuskbrott bättra sig, och dels riskerar dessa typer av åtgärder att skapa en falsk trygghet. Vad är det som säger att den som inte dömts för snuskbrott inte är en snushummer (attans, nu blev det en sån där mening med dubbla negationer i igen)? Jag menar alltså att det kan krävas lite mer subtil sållning än ett registerutdrag, både när det gäller den numer lätt McCartyinspirerade jakten på snuskbrottslingar, och andra typer av personkontroller.

När har man då avtjänat sitt straff, eller ”paid ones debt to society” som det brukar heta i de amerikanska tv-serierna? En person jag träffade en gång menade att straffet det började när man kom ut ur fängelset. I fängelset fanns trots allt en acceptans eftersom alla som var intagna hade dömts för brott och detta förhållande på något vis innebar en normalisering. Väl ute igen efter avtjänad tid var världen plötsligt full av människor som inte sunnit inne och som därmed betraktade den f.d. intagne med påtaglig skepsis, eller kanske rent av med misstro.

Vad blev då poängen med dagens text? Förmodligen ingen annan än att det där med straff är komplicerat.

Stora och små steg

Idag den 21 juli 2007 är det 38 år sedan Niel Armstrong tog sitt lilla steg ner för den där stegen, och mänskligheten hade tagit det stora steget till en annan planet. Som genom ett mäkligt sammanträffande, eller ödets ironi, så avled Alan B. Shepard, som var den förste amerikanen i rymden, 29 år senare samma dag; den 21 juli 1998.

Folket väljer polis

En pågående namninsamling mot en polisman på Öland har väckt viss debatt. Namninsamlingen går förenklat ut på att initiativtagarna vill bli av med en namngiven polisman från orten. Skälen uppges vara två; polismannen är nitisk och han sätter dit oskyldiga.

Fenomenet ”nitiska” poliser är lite komplicerat tycker jag. Å ena sidan finns det massor med förbud som både jag och andra kan uppfatta som onödiga, och därmed önska att dessa förbud inte upprätthölls av de rättsvårdande myndigheterna. Å andra sidan ligger det väl liksom i det demokratiska systemet att förbud som tillkommit på demokratisk väg gäller och skall gälla för alla. Ur det senare perspektivet kräver väl rättsäkerheten att frågan om jag skall beivras för att ha överträtt ett förbud, eller om jag skall slippa, rimligen inte skall avgöras av huruvida jag råkar träffa på en ”snäll” eller en ”nitisk” polisman. Ett krav på rättsäkerhet är ju att rättstillämpningen skall vara enhetlig och förutsebar, något som ofta kallas för likhet inför lagen. Det skall alltså inte råda någon sorts rättvisetombola där slumpen väljer om jag vinner eller förlorar… Mellan dessa båda synsätt – som jag personligen kan sympatisera med båda två – finns en uppenbar konflikt.

Dock känner jag mig övertygad – oaktat att jag inte kan anföra några vetenskapliga eller empiriska rön – att det allmänna anseendet om polisen skadas av det som kallas för en ”nitisk” inställning. Jag har fått uppfattningen att den s.k. allmänheten vill ges en viss vingelmån och att polisen kan uppfattas som mera mänsklig om enskilda polismän s a s låter nåd gå före rätt. Snälla konstaplar ger polisen kred…

Så till namninsamlingen som sådan. Min fråga blir då vilken inverkan den s.k. allmänheten rimligen skall ges på tillsättande och avsättandet av enskilda polismän.

Låt oss för en stund fundera över vad som möjligen skulle kunna ske om vi i Sverige – som med sheriffer i USA – skulle välja polismästare genom allmänna val, i stället för att dessa tillsattes av regeringen. En försiktig slutsats är i alla fall den att den svenska polismästaren i sådant fall skulle bli mer lyhörd för opinionen. En sådan lyhördhet kanske mer främjar den ovan beskrivna ”snälla” hanteringen i den dagliga polisverksamheten, än den ”nitiska”. Om polismästaren ville bli omvald vid nästa val skulle han därmed kanske dra sig för att bedriva polisverksamheten på ett inopportunt sätt.

En sådan opportunism skulle kanske i sådant fall höja toleransen och minska ”nitiskheten” hos polisen beträffande vissa brott och störningar av den allmänna ordningen. Enskilda polismän som inte ”följer mallen” skulle då – bortsett från arbetsrättsliga predikament – kanske förflyttas till en mer undanskymd plats i organisationen. Den nu beskrivna opportuna styrningen skulle möjligen också kunna leda till att den valde polismästaren beslutade sig för att kraftsamla kring brottstyper och grupper av personer som ogillades särskilt bland väljarna. En olikhet inför lagen skulle i så fall riskera att uppstå.

Saken kan säkert utvecklas och exemplifieras ytterligare. Personligen är jag dock något tveksam till att på detta sätt överlåta – i vart fall den indirekta – styrningen av polisverksamheten till den s.k. allmänheten. Det vore dock intressant att se ett sådant experiment genomföras, för att se vilka konsekvenserna faktiskt blev.

Självbetyg

Två förståsigpåare från SÄPO ger sin egen organisation MVG på DN Debatt idag. De kryddar sitt betyg med att låta oss veta att vi andra helt sakar kunskap för att kunna möta dem i debatten. De båda tillämpar den gamla och dammiga devisen att om ni bara visste vad vi vet så skulle ni hålla med. De nedlåter sig självfallet inte till att berätta vad det är som vi skulle hålla med om. Att dela med sig av dessa förmenta kunskaper skulle naturligtvis inte komma i fråga. Det är liksom hela poängen med denna retorik.

Ryggdunk och inbördes beundran utförd bakom hemligstämplar kan aldrig vara en demokratisk framgång. Jag hade alltså tänkt mig att skiva en text där jag redogjorde för det i mina ögon uppenbart absurda med ovan retorik. Men jag insåg snart att det vore allt för Don Quijoteskt. Eller som någon skrev; ”Never argue with an idiot. He will drag you down to his level and beat you with experience”.

Så jag njuter av solen i stället…

Sandy West

En eftermiddag när jag satt och slösurfade halkade jag av de där virtuella tillfälligheterna in på en sida som handlade om det gamla glamrocktjejbandet The Runaways. Efter lite fortsatt surfande kring denna musikhistoriska milstolpe slogs jag plötsligt av att jag som långhårig pojkspoling under en tid var hopplöst förälskad i deras trummis, Sandy West. Svaga minnen återkommer. Ett är att jag stod där på Gröna Lund (gissningsvis det där magiska året 1977) och som 15-åring lät mig trollbindas av den där 18-åriga blondinen bakom trummorna.

Det är snudd på att mina kinder blossar lätt när jag nu tänker på detta. Både med anledning av den numer ack så avlägsna känslan av distansförälskelse, men också – och kanske mest – med anledning av hur tonårsfånigt det numera känns att vara sådär distansförälskad i någon man aldrig träffat.

The Runaways splittrades 1979 och sedan dess vet jag inte om jag ägnat Sandy någon större tanke eller känsla. Inte förrän nu i modern tid när jag snubblade över henne där ute i den digitala evigheten. Det fick mig alltså att minnas.

Sandy West avled vid 47 års ålder i oktober 2006 av cancer. Varken infantila tonårsförälskelser eller deras föremål äro för evigt.

Att inte äta ärtorna

Till och från får jag kommentarer om att jag bara gnäller. Det är en sanning med modifikation, men jag medger att jag i detta virtuella forum oftare anför kritik än beröm. Här kommer några funderingar kring varför.

Livet är som en portion wienerschnitzel; gott. Portionen innehåller en rejäl schnitzel, stekt potatis, citronskiva, kapris, en ansjovis och gröna ärtor. Men jag gillar inte ärtor. Det innebär ju alltså inte att jag inte gillar en portion wienerschnitzel (jag vet att meningar med dubbla negationer bör undvikas, men nu blev det så ändå). När jag äter wienerschnitzel letar jag alltså reda på de där små gröna ovännerna, petar dem åt sidan och går lös på anrättningen.

Men så är väl också livet, kan jag tycka.

Det gäller att finna den där anrättningen som känns passande, och sedan peta undan det som inte faller i smaken. Den processen innefattar oundvikligen konstaterandet att i denna glädje finns det små irritationsmoment som behöver pillas åt sidan. Och denna process att notera och bedöma ärtorna i livet måste få ta sin tid och sitt utrymme. Att ägna tid åt att komma fram till att ärtorna inte smakar gott och att sedan metodiskt peta dem åt sidan är inte i sig ett utfall av bitterhet. Det är ett nödvändigt arbete med att sortera. Ett sorterande av det som är gott och det som skall petas åt sidan.

Vore jag den bittre gnällspiken skulle jag beställa extra mycket ärtor och sedan sitta resten av måltiden och gnälla över hur eländigt livet är. Men eftersom jag har en i grunden positiv inställning till livet, så identifierar jag helt sonika dessa små styggelser och fokuserar sedan på det goda. Precis som jag gör med andra irritationsmoment, konstatera, analysera, ignorera.