Hedersknyffel

För ack så länge sedan medan jag alltjämt var en pojkspoling, fick jag via Kalle Anka lära mig att det sannolikt allra mest goda man kunde vara på denna planet, var just en hedersknyffel. Detta begrepp dyker fortfarande upp då och då i mitt liv.

Senast jag kom att tänka på begreppet var när jag för en tid sedan läste en artikeln om den polisman som avled i samband med ett ingripande mot en s.k. dåre i Nyköping. Intervjuer gjordes med både den avlidnes anhöriga och kollegor. Föga överraskande anförde de intervjuade att den avlidne hade varit just en hedersknyffel.

Med anledning av mitt flygintresse har jag under denna vecka tittat på National Geografic Channels dokumentärer om flyghaverier. Även här intervjuades anhöriga till några som omkommit i haverier och även här fick vi veta vilka hedersknyfflar dessa personer hade varit. I den mediala floden förekommer även under stundom andra liknande intervjuer med närstående till personer som gått en dramatisk död till mötes.

Frågan som ofrivilligt dyker upp i mitt huvud är hur ofta sådana intervjuer leder till att den intervjuade berättar att den avlidne är ett kräk? Hur ofta leder sådana intervjuer till att den intervjuade berättar hur skönt det var att bli av med den avlidne? Är inte hela frågeställningen bara urbota töntig? Varför ställer journalister denna fråga? Är det kanske i sökande efter scoopet att just få kommentaren att den avliden var en fähund? Varför slutade varje mening i detta stycke med ett frågetecken?

Det torde ligga i sakens natur att den som förlorar en vän eller anhörig, i sitt trauma minns den förlorades förtjänster och goda sidor. Det förhållandet behöver väl knappast manifesteras i media. Ingen skulle väl i det läget komma på att redogöra för den bortgångnes usla morgonhumör, eller falska sångröst eller dåliga bilkörning, eller något dylikt. Det är möjligt att detta offentliga sorgearbete hjälper vissa sörjande, men jag har svårt att frigöra mig från ett svagt illamående efter att haft del av dylika hyllningar. Det är så förväntat och politiskt korrekt att det kliar.

Telefonförsäljning, del 2

Genom medverkan i nix-register, opublicerat telefonnummer, och en påtagligt vresig attityd mot de nasare som mina ansträngningar till trots ändock nått mig via telefon, har jag hyfsat väl lyckats hålla min telefon fri från telefonförsäljare under senare år. Det är i sig glädjande då denna farsot med oemotståndliga erbjudanden är en av de saker som kan reta mig till vansinne. Denna skara av individer som inte synes begripa innebörden i ordet ”nej” är ett av det moderna samhällets mest irriterande fenomen.

Tidigare har jag ju berättat om hur jag föll till föga för Den Stora Dagstidningens telefonförsäljare. Efter några turer med dem så resulterade saken slutligen i att Den Stora Dagstidningen via mail dyrt och heligt lovade att ta bort mig från sina register och inte ringa mer. För att ge eftertryck åt min sträva inställning så upplyste jag Den Stora Dagstidningen om att deras återkommande med ackvisition skulle uppfattas som ett ofredande och omedelbart polisanmälas som ett sådant. Jag har med framgång anfört detta argument mot envetna telefonförsäljare tidigare. Om de inte förstår ”nej” verkar de dock kunna tillgodogöra sig ordet ”polisanmälan” även om det innehåller avsevärt många fler bokstäver än ”nej”.

Livet flöt så stilla vidare i frid och fred, fram till i onsdags kväll i förra veckan. Plötsligt hade jag Greta från Den Stora Dagstidningen i mitt öra. Säkringen gick självfallet tämligen omgående och Greta fick förmånen att bli mottagande av en relativt högljudd redogörelse för min högst personliga uppfattning om Den Stora Dagstidningens vandel med anledning av deras tidigare värdelösa utfästelse och brott däremot. Greta sökte freda sig med att min önskan om att inte bli trakasserad kanske ännu inte hunnit föras in i registret. På min replik att utfästelsen gjorts för ett halvår sedan och följdfrågan hur långt tid det rimligen kunde ta att göra denna registerjustering, hade Greta inget begåvat att anförda. För att inte vara sämre än Den Stora Dagstidningen upplyste jag Greta om att jag nu avsåg göra som jag lovat och inge en polisanmälan, varefter jag tackade för mig och avslutade samtalet.

Sagt och gjort så har jag numera tilldelats ett diarienummer i den polisiära förvaltningen. Självfallet inser jag att denna anmälan inte kommer att leda till annat än att någon förundersökning inte inleds och att detta därmed (av skäl som förtjänar ett eget inlägg) noteras som ett uppklarat brott. Men det kändes i alla fall bättre efter att jag gjort min lilla anmälan. Med samma förväntan om faktiskt resultat sände jag även ett mail till Den Stora Dagstidningen och undrade försiktigt hur de kände sig. Lika självfallet förväntar jag mig ju inte något (vettigt) svar därifrån heller. Min stilla förhoppning är dock nu den att registeransvarig hos Den Stora Dagstidningen får tummen ur och sätter en vederbörlig röd flagga vid mitt namn så att jag får leva resten av mitt liv fri från ytterligare styggelser av detta slag. Yeah, right…

Fotnot: Greta heter egentligen någonting helt annat…

Tänk positivt

Idag är det ett halvår till julafton och vi går sedan ett par dagar åter mot mörkare tider. Det är i sådana lägen som det är på sin plats att tänka positivt.

Äkta stunts

Denna vecka har jag köpt två dvd-filmer som kommer från väldigt olika epoker i filmhistorien. Den ena var ”En ding, ding, ding, ding värld” från 1963 och den andra ”The sum of all fears” från 2002. En sak som slog mig var den att i den äldre av de båda filmerna fanns det en del äkta stunts, medan det i den nyare av dem mest var digitalt hokus pokus.

En av de mer spektakulära scenerna i 1963 års mästerverk är när stuntflygaren Frank Tallman flyger en Beechcraft D-18 genom en reklamskylt. Där är det inte fråga om något digitalt hokus pokus utan om något som faktiskt händer på riktigt.

Det som spelas upp framför tittarens ögon i 2002 års film är månne i sig mera spektakulärt, men där är det till liten del fråga om saker som faktiskt händer och till stor del fråga om datorframställda bilder. Även om jag imponeras av allt det digitala hokuset som går att göra numera, så är det ändå något särskilt fascinerande med äkta stunts. En riktigt klassiker på äkta stunt är Buster Keatons med den fallande väggen i filmen Steamboat Bill, Jr från 1928. Där är det inte heller fråga om några digitala trick utan om något som faktiskt händer.

Tacka vet jag äkta stunts.

Den hotfulla flaskan

Ett besök på rikets baksida i dag gav mig en handfast lektion i modern flygsäkerhet. Numer plägar flygsäkerheten i det europeiska luftrummet att vi passagerare inte släpps igenom säkerhetskontrollerna med ohyggliga mängder vätska. Riktigt vari faran med vätskan består kunde man beklagansvärt inte upplysa mig om i säkerhetskontrollen, men faran fanns där och lurade. Det var i alla fall klart.

Obetänksam köpte jag en halvlitersflaska med Loka citron i flygplatsens pressbyrå. Eftersom jag var ute i god tid tänkte mig sittandes vid gaten i lugn och ro, drickandes min Loka och läsandes en bok. Denna plan ställdes dock abrupt på skam, till förmån för sagda flygsäkerhet. Att föra mer än 1 dl vätska genom säkerhetskontrollen lät sig icke göras. Ack så vaga bilder av 1970-talets kemilektioner flög förbi mitt inre medan flygplatskontrollanten föreläste. Hur som helst så skulle jag inte bli insläppt genom säkerhetskontrollen med min hotfulla flaska. Det stämmer säkert att det skulle gå att blanda en brygd med anmärkningsvärt resultat, om man blandade rätt ingredienser. Min slutsats blev därmed att det säkert inte var något att förarga sig över. Jag tog min Loka, min bok och mitt övriga handbagage och gick tillbaka ut genom säkerhetskontrollen på den sidan jag kommit in.

Att jag i stället fick sitta ute i den publika delen av flygplatsen och inmundiga min Loka och läsa min bok, gjorde det samma. När Lokan och några kapitel var till ända anträdde jag ånyo säkerhetskontrollen stärkt i sinnet och med gott hopp om att passera detta nålsöga. Denna gång gick allt smärtfritt och enligt plan.

Väl framme vid gaten drabbades jag dock av viss förundran. Både i den varuautomat som stod strax intill gaten och i den stylade kaffebutiken ett par gatar bort, kunde jag köpa just dessa hotfulla halvlitersflaskor med vätska som säkerhetskontrollen effektivt gallrat bort. Jag skall omgående erkänna att det finns en logik i detta upplägg som min begåvning inte förmår se. Om tanken endast att jag skall gå ut genom säkerhetskontrollen utan denna vätska synes allt vara frid. Men om tanken med regeln i stället är att jag inte skall ta med mig vätskan in i flygplanet, räcker inte min begåvning för att förstå systemets poäng.

Mitt obstinata sinnelag fick mig nästan att göra två saker. Det första som jag nästan gjorde var att gå tillbaka till säkerhetskontrollen och ge flygplatskontrollanterna chansen att måla upp den logik jag inte själv förmådde rita. Det andra som jag nästan gjorde var att köpa en flaska i automaten och ta med den på flyget bara för att det gick. Inget av dessa båda scenarion kom dock att ske. I stället satte jag mig ner och skrev detta inlägg.

(Direkt från gate 13 på GOT)

Tina och sanningen

Häromdagen kom en dom där alla är förlorare. Saken var i korthet denna. 13-åriga Tina sprang till rektor och sade att slöjdläraren Roland tafsat henne på rumpan. Som jag förstått saken drabbades rektorn (som föga överraskande var kvinna) av den politiskt korrekta moraliska paniken, och stängde blixtsnabbt av Roland. Mycket talar dock för att Tinas påstående saknade verklighetsförankring och mer var en hämndaktion mot Roland eftersom han tillrättavisat Tina när hon inte kunde uppföra sig under en lektion.

Efter att ha läst tingsrättens dom känner jag mig lite uppgiven. Rolands liv slogs mer eller mindre i spillror av att han blev öppet anklagad för att vara en snuskgubbe. Att en obstinat tonårsflickas anmärkningsvärda beskyllningar tilläts göra så utan att avkräva henne minsta bevis för sina påståenden, är i mina ögon förvånande. Jag har möjligen en reaktionär inställning när jag alltjämt är av uppfattningen att anklagelser av denna typ faktiskt skall bevisas för att ges rättslig verkan. Tingsrätten konstaterar dock att Tina inte har någon bevisning för sina påståenden. Snarare pekar utredningen i andra riktningen, dvs att Tinas relation till sanningen är något problematisk. Roland tillerkänns därför skadestånd för det förtal som Tina utsatt honom för.

Varför finns det då inga vinnare? Tina förlorar själva processen och skall betala både skadestånd och rättegångskostnader till Roland. Roland har redan förlorat sitt arbete och sin heder. Han blev uthängd både i lokalpressen och på skolan. Den ersättning har skall få från Tina betar inte det han fått uppleva.

När jag reflekterar över vad denna dom säger om Sverige idag blir jag faktiskt lite rädd. Hur har vi hamnat i ett samhälle där presumtionen synes vara att alla vi män är snuskgubbar och presumtiva övergreppare och där anklagelser därom in dubio synes tas för vissa? Att vissa domstolar trots detta alltjämt kräver bevis för dylika anklagelser, är väl månne den sista räddningsplankan för oss.

Det skall bli intressant att se vad hovrätten har att säga om detta mål…

Ljud & bild

Med ett småleende läste en annan bloggskribents ondgörande över fenomenet studenttåg. För ett kort ögonblick kände jag en viss virtuell gemenskap med skribenten, eftersom vi tycktes ha samma negativa grundsyn på beteendet i fråga. Han avslutade sin text med att konstatera att dessa ”nyarbetslösa flickor under en klarblå junihimmel generellt är rasande söta, men låter fasanfullt illa”. Jag kan inte annat än instämma.

Det slår mig dock att denna misstämmelse mellan det som syns och det som hörs inte är exklusivt förbehållen dessa nyarbetslösa flickor. Denna misstämmelse kan självfallet slå åt båda hållen. En person kan ge ett intelligent intryck men visa sig vara förbålt korkad när munnen öppnas, precis som det kan vara tvärt om. Månne handlar det om de gamla talesätten att inte döma hunden efter håren eller boken efter omslaget.

Ett exempel är en person som jag ser från mitt fönster. Han ger väl någon sorts alldagligt intryck och framstår som en relativt händig man (vilket är något jag noterar med anledning av att min egen händighet är obefintlig). För något år sedan kom jag dock i diskussion med honom om en sakfråga och vips uppstod en bjärt konstrast mellan hans alldagliga framtonig och obegåvade resonemang. Vad det handlar om torde således vara att upplevelsen inte står i relation till förväntningen/fördomen.

Ett annat exempel på detta var en föreläsning jag genomlev på juristlinjen. En professor skulle föreläsa i ett ämne som kanske inte fick horder av studenter att göra vågen av glädje. Vi studenter satt bänkade, tiden var inne och in i salen klev professorn. Den mannens yttre uppenbarelse avvek tämligen kraftigt från mina fördomar om hur en professor förväntades se ut, och kanske allra främst en professor i juridik. Mannen var iklädd en stor t-shit med ett Hawaiiskjortliknande mönster på, kortbyxor och sandaler. Professorn var dock både mycket kunnig och besatt icke obetydliga pedagogiska förmågor. Hans något slashasiga intryck hade således förhållandevis lite med hans förmåga att göra.

Listan över dessa kollisioner mellan det synliga och det egentliga skulle förmodligen kunna göras tröttande lång, men jag besinnar mig. Var och en av oss skulle säkert kunna få ihop sin egen lista på dessa motsägelser.

Principen att det som både ser ut som en anka och låter som en anka, sannolikt också är en anka, synes därmed gälla. Konsten är alltså att göra sin bedömning av den person man möter efter att båda ha sett och hört denne och inte nöja sig med endast en okulär besiktning.

Flakfolket

Så är då årstiden med horder av skränande glin på lastbilsflak inne och jag frågar mig igen vad de firar. Och efter att ha sett ett program på statstelevisionen där några ungdomar intervjuats 15 år efter dylikt flakbeteende, känns frågan allt mer befogad.

Möjligen bottnar min undran i det faktum att jag inte själv upplevt detta påfund ”ta studenten”. Jag lyckades nämligen undvika det s.k. ungdomsgymnasiet och gick i stället direkt till det som i melodifestivalsammanhang kallas för andra chansen; komvux. När jag i 1970-talets solnedgång var en omotiverad slashas med skraltiga betyg, kändes inte gymnasiet som ett alternativ. I stället gav jag mig ut på en arbetsmarknad som faktiskt tog emot 16-åringa slashasar med skraltiga grundskolebetyg. Så lär det visst inte vara längre. Jag har dock upplevt andra avslut.

Men vad är det dessa horder av adolescenta varelser firar? När jag ställer mig denna fråga kommer jag att tänka på en kärv arbetsmarknad och möjliga år kvar av universitets- eller högskolestudier. Att ge sig ut på det slagfält som arbetsmarkanden synes vara i vår tid, eller slå dank över sommaren för att sedan valsas ytterligare kanske fem i högskolans värld, är väl inget att fira?

Månne är jag bara avundsjuk att jag inte längre har kvar förmågan att tro mig ha svaret på allt och veta allt. Möjligen är det frukten av att jag vid tio års ålder trodde mig förstå allt, att jag vid 20 års ålder trodde mig kunna allt, medan jag vid 30 års ålder trodde mig ha alla svar, och nu knappt förstå frågan.

Men att stå där på ett flak och tro sig veta allt samtidigt som man inte har en aning om vad som väntar, är svårt för en grinig gammal gubbe att förstå poängen med. Men det kanske är så enkelt att det är just därför som jag inte förstått; för att jag är en grinig gammal gubbe och inte länge en omnipotent ung man.

Fast jag är tämligen säker på att om 30 år sitter även dessa då anmärkningsvärt äldre personer och undrar varför 2037 års ungar ägnar sig åt motsvarande beteende. Men då kanske de inser sin överilade glädje över det som aldrig skulle bli som de trodde.

Inget nytt under solen…

Alla sjöng med

Gårdagen bestod i säsongens första besök på Gröna Lund. Anstiftare var dock inte jag själv, utan en förväntansfull dotter som äntligen passerat 140 centimeter i höjd över marken och därmed äntligen skulle få åka Fritt Fall för första gången. Väl framme på det gamla tivolit besannades farhågan om att antalet besökare var väl tilltaget en solig lördag. Om det var en bidragande orsak till folkmängden vet jag inte, men TV4 skulle sända underhållningsprogram från stora scenen på kvällen och på dagen pågick repetitionerna för fullt. Bl.a. skulle Arvingarna (är det ett dansband eller rockband eller nåt annat?) framträda.

Både under repetitionerna och direktsändningen spelade Arvingarna sitt melodifestivalbidrag från 1993, Eloise. Den låten förefaller i sig utgöra ett intressant etnologiskt experiment. I horderna av besökare fanns självfallet ett antal olika stilar och åldrar representerade. Det skulle vara ett allt för grannlaga åtagande att åstadkomma en uttömmande upprökning, men jag kunde i alla fall se representanter från grupperna bratsgrabbar, fjortisbrudar, raggargäng, kostymgubbar, medelålders damsällskap och en svårplacerad extremt svartklädd tjej i 25-årsåldern. Alla sjöng med.

Det må vara banalt, men jag kunde inte låta bli att gilla det faktum att det faktiskt fanns något som föreföll binda samman dessa så förment olika personer.

Facklig retorik

Min relation till facket fick sin start i början på 1980-talet. Jag hade precis fått ett nytt jobb och två företrädare från ett LO-förbund kom och besökte oss nyanställda. Med sig hade de ansökningsblanketter för medlemskap, vilka de delade ut till oss nyanställda. Eftersom jag befann mig i min obstinata ungdom så ifrågasatte jag medlemskap. Den ordväxling som då uppstod har alltsedan dess följt mig och givit en färg över dessa sammanslutningar som i dagarna bättrats på.

De båda herrarna från LO-förbundet var inte subtilare än att de rakt ut hotade mig med att de minsann både kunde och skulle se till att jag skulle få sparken om jag inte gick med i facket. Det var naturligtvis en kontraproduktiv argumentation från deras sida. Jag gick inte med, och jag fick inte sparken. Men det var i vilket fall en handfast lektion maktfullkomlighet. Dessa båda despoter är möjligen döda nu – de var rätt ålderstigna redan då – men deras anda synes frodas.

En av deras ideologiska bröder har fört traditionen vidare genom att förkunna att de som inte är med i dessa sammanslutningar är parasiter. På aftonbladet.se kan vi läsa om detta. Jag kan inte låta bli att förvånas över att denna dröm om annektering lever vidare i vår tid. Det är något med tvångsanslutning som känns så förlegat och tillhörande en svunnen tid. Men alltjämt lever dessa ideologier kvar i vissa kretsar. Intressant är också att den lokala presidenten inte frånfaller sitt uttalande i sak, utan endast sträcker sig till att det var en mindre lyckad formulering. Det är ju långt från det som media under stundom kallar för ”avbön”.

Under många år gjorde 80-talsincidenten mig upprörd och förbannad på facket men denna upprördhet har sedan länge klinga av. Numera är jag bara förundrad över deras återväxt.