Geriatrikflyg, del 2

Så har då HTF valt att ta ut 800 gamla och trötta på SAS i strejk. Om åldersprofilen och attityden hos dessa gamla och trötta har jag skrivit tidigare. I den mediala floden som följt i strejkens kölvatten har jag läst några citat från de gamla och trötta som i allt väsentligt befäst just den uppfattning att de är gamla och trötta. Kanske mest förvånande är att dessa som citerats berättat vilket veritabelt helvete de har haft på jobbet, men att de ändock ägnat sig åt just detta jobb under flera decennier. Jag lever ju alltjämt i den villfarelsen att om man vantrivs med sitt arbete, så byter man.

Av citaten förstår jag också att påhejarna av strejken längtar tillbaka till en tid när konkurrensen i luften var i realiteten obefintlig och när bolaget kunde sätta marknadsvillkoren på egen hand. För de gamla och trötta som är fostrade i denna anda kan jag förstå att konkurrens och kundanpassning kan komma som en kalldusch. Även om bolagsföreträdarens uttalande att de gamla och trötta inte vill jobba när kunderna vill flyga, möjligen torde kunna ses som något tillspetsat, så ligger det ändock troligen i sanningens riktning.

Nu är det ju förståss fullt möjligt att det inte bara är de gamla och trötta på statens flygbolag som ser den egna trivseln framför verksamhetens bedrivande. Denna tendens kan ses även hos andra, som lever – eller har levt – i en mer eller mindre monopolistisk värld. VD:n för de gamla och trötta säger att strejken äventyrar företaget. Det kanske inte enbart är av ondo. Det kanske är dags att låta denna gamla kvarleva från en tid som icke länge äro, att se slutet. Sedan kan, likt Fågel Fenix, något nytt och för tiden mera anpassat se dagens ljus. Fast risken är väl att det blir Särimner av det – samma sak en gång till…

Jag saknar dig

Idag är det fyra år sedan du lämnade oss. Härom dan var jag och hälsade på vid din grav. Det fanns färska rosor hos dig. Jag skulle förmoda att det var någon av dina nära som varit där på din födelsedag förra veckan. Någon skrev att vi inte skall sörja det vi förlorade utan glädjas åt det vi hade. Även om jag gläds åt att ha varit din vän kan jag ändå inte låta bli att under stundom också sakna dig. Det blev tomt utan dig och det är inte sällan som du finns i mina tankar.

Det handlade inte bara om att förlora en vän när du dog. Det blev också en påminnelse om min egen förgänglighet. Livet är inte för evigt och det gäller att göra det bästa av den tid vi faktiskt har. En dag kommer jag att göra dig sällskap där du är. Men till dess gäller det att leva livet. Och livet är inte dagarna som gick, utan dagarna vi minns. Så det gäller att nyttja det som finns kvar av framtiden.

Jag saknar dig Ancha och jag hoppas att du har det bra i Nangijala!

Äkta svensk baksmälla

Se där, ännu en äkta svensk kollektiv baksmälla. Tre Kronor åkte (i praktiken) ut ur VM och The Ark tog den svenska musikeliten till nästa års kvalserie och renderade i bittra citat i kvällspressen. Lika bra att vi alla loggar in på jante.se och jämrar oss i grupp.

Det är ju inte utan att medias sätt att bygga upp förväntningar efter den gamla principen det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta, är lätt underhållande. Och sen när det inte blir som media spått i sina reklamfinansierade kristallkulor så dundras misslyckandet och håglösheten ut med samma kraft som förhoppningarna gjorde dagen innan.

Det plaskar i ankdammen…

Millennium

Igår avslutade jag den s.k. Millennium-trilogin. Författaren Stieg Larsson lyckades avsluta tre böcker om personerna kring tidskriften Millennium, innan hans hjärta stannade. Efter att ha lyssnat på böckerna är det ju inte utan att mitt konspiratoriska sinne ställer frågan om hans död verkligen var naturlig…

Mitt sätt att ta mig igenom trilogin var genom att lyssna på de tre ljudböckerna där Reine Brynolfsson läser. Jag har nog uppfattat Reine med viss skepsis tidigare, men som uppläsare av dessa tre böcker är han utomordentlig. Kvalitén på de tre böckerna är hög och relativt jämn. Kort sagt kan jag rekommendera dem till de som ännu inte läst/hört dem. Huvudsakligen har jag lyssnat i bilen till och från jobbet. Plötsligt har eventuella bilköer blivit en möjlighet i stället för ett störningsmoment. Ibland har det varit nära att jag tagit omvägar bara för att få höra lite till.

Det är ju inte utan att jag funderat på vem som skall spela Lisbeth Salander i den förväntade filmatiseringen av böckerna. Salander är i 25-årsåldern men ser påtagligt yngre ut, är ca 150 cm lång och väger ca 40 kilo. Det lär ju knappast funka med Helena Bergström… Jag har roat mig med att se mig omkring och skannat av hur många jag sett som stämmer in på Salanders signalement. Hittills har det inte varit någon som fullt ut passat in.

Fenomenet ljudbok tycks sprida sig över riket. Den tredje delen i Millennium-trilogin kom dessutom ut på ljudbok innan den kom som vanlig bok. Mina egna erfarenheter av ljudböcker är att det har avgörande betydelse vem som läser. En bra bok kan effektivt avlivas med fel uppläsare. Huruvida det går att rädda en dålig bok med en bra uppläsare vet jag dock inte. Men det är möjligt att rätt uppläsare kan få en viss reparativ verkan på ett mindre fulländat verk.

Den nackdel jag funnit med ljudboken är att den kräver ett annat mått av koncentration är vad den vanliga boken gör. Om jag läser en bok och plötsligt försvinner iväg i tanken till något annat så slutar jag liksom med automatik att läsa. Men om jag lyssnar på en ljudbok rullar den troget på även om mina egna tankar far iväg åt något helt annat hål. Det gäller att lyssna hela tiden.

Nu skall jag ge mig i kast med nästa ljudbok, vilken det nu blir.

Snuskgubbar är vi allihopa

Riksåklagaren Fredrik Wersäll har på Thomas Bodströms uppdrag utrett frågan om s.k. grooming skulle kunna kriminaliseras i Sverige. Hans förslag är att ett nytt brott – kontakt med barn i sexuellt syfte – skall tillskapas. Förenklat skulle detta brott bestå i att ta kontakt med någon under 15 år för att sedermera mot denne begå ett sexualbrott. Konkret skulle en person över 15 år som mailar ”ska vi ha sex” till en person under 15, begår detta brott.

Rent principiellt menar jag att det kriminaliserade området inte skall utvidgas och om det skall utvidgas så skall det ske med stor försiktighet. Det finns redan gott om handlingar som statsmakten kriminaliserat. Varje ytterligare möjlighet som staten vill ge sig själv att lagföra sina undersåtar skall därför ske endast om det är nödvändigt.

Det som känns besvärande i Wersälls tankar är att det skulle råda någon sorts presumtion att vuxna män som kommunicerar med barn inte har något legitimt skäl att göra detta och därmed gör detta enbart för att sedermera begå sexbrott mot barnen. Skulle även rikets domare vara av samma uppfattning som Wersäll så kommer konsekvensen att bli en omvänd bevisbörda för detta nya brott. Kan inte den tilltalade bevisa att han har ett legitimt intresse att kommunicera med barnet så har brott begåtts. Detta måste självfallet vara åklagargodis, men hör inte hemma i ett förment rättssäkert rättsväsende.

Ser vi sedan detta i ljuset av den s.k. Nyström-doktrinen finns skäl till oro. Högsta Domstolen slog i rättsfallet NJA 1991 s. 83 fast att domstol kan döma en tilltalad som misstänks för sexualbrott – vilket detta nya brott per definition skulle bli – även utan bevisning. HD:s logik är enkel; vid brott där bevisning oftast saknas skulle lagföring vara omöjlig om bevisning skulle krävas.

För att använda den sedvanliga rättspolitiska klyschan ”skicka signaler” ställer jag mig frågan vilka signaler som skickas ut i samhället när staten säger att Herr A inte har något legitimt skäl att kommunicera med Fröken B, att den presumerade snuskkonversation från Herr A i detta läge är ett brott, och att bevis för Herr A:s brottslighet inte krävs för att döma honom för brottet?