1977

Så har det då gått 30 år sedan det där märkliga året 1977. Jag har ju redan vid några tidigare tillfällen berört saker som hände det året, och som jag har haft med mig sedan dess. Jag minns att morsan har pratat om 1956 på ungefär samma sätt. Kanske är det så att vi alla har ett särskilt år, ett år då det hänt saker som framstod som mer eller mindre stora när de skedde, men som i den egna historieskrivningen sedermera upplevs få en ännu större betydelse. För mig är detta år alltså 1977.

Nu var det väl inte så världsliga ting som att kronprinsessan Victoria föds, att Thorbjörn Fälldin var statsminister och att Norbert Kröcher försökte kidnappa Anna-Greta Leijon som gjorde året till vad det i backspegeln är. Det var nog snarare det som jag redan berättat om, och att Elvis dog, och att jag var på Grönan och upplevde Eagles, och att se och höra Queen på Hovet när de bl.a. spelade We are the champions, och annat bestående i personliga upplevelser.

En upplevelse som sannolikt framstod som närmast bagatellartad när den skedde, men som i min högst privata version av minnenas television framstår som något speciellt, var följande. Jag gick i åttan i Rålis (lokalt slang för Rålambshovsskolan). Jag hade ett lite konfliktorienterat förhållande till ABBA. I de kretsar jag levde mitt lilla liv då var väl ABBA inte alldeles accepterade. Förenklat gjordes det gällande att ABBA var kommersiellt och fult. Det var finare att vara motsatsen, icke-kommersiell. Obegripligheten i detta resonemang blir bara större med åren. Hur som. ABBA var stora och detta år kom de med The Album. I någon klass under mig – om jag nu minns rätt – gick två tjejer som var tvillingar. Tidens gång har raderat bort deras namn från mitt minne dock. Vad jag i alla fall minns är ett uppträdande som de gjorde i skolans aula, mimandes till just ABBA och låten The name of the game. Vad var då det märkvärdiga med detta? Jo, jag kan nämligen minnas deras klädsel och frisyrer relativt väl. Och när jag nu ser tjejer på stan som har precis likadana kläder och frisyrer så inser jag med påtaglig tydlighet att tiden förvisso gått men att vissa saker är sig lika (eller bara upprepbar sig). Och varje gång jag hör The name of the game tänker jag förståss numera på de där tvillingarna (och lite på hur gammal jag känner mig). Fast det är ju klart. Även dessa tvillingar är ju mycket äldre nu…

På filmfronten var det två filmer från 1977 som fastnat i mitt minne och fått lite intern kultstatus är Smokey and the bandit och Telefon. Det här året fick jag förmodligen även mitt första möte med Carly Simons suggestiva röst när hon framförde ledmotivet till årets Bond-film, Älskade spion. Allt medan Roger Moore fortsatte som stand-in för Den Riktigt Bond, Sean Connery, dök den senare detta år upp i mastodontfilmen En Bro För Mycket. Filmhistoriskt torde väl dock premiären av den första Star Wars-filmen vara årets höjdpunkt.

Det kom också en skiva med ett lite märkligt namn, med en särdeles gapig och obstinat 23-åring. Magnus Ugglas ”Va ska man ta livet av sig för om man inte får höra snacket efteråt”. Sedan dess har Varning på stan blivit kult och Uggla ett begrepp.

Men allt har ett slut. Och det magiska året slutade med att Sveriges genom tidernas mest spektakulära biograf hade sin sista förställning. Vinterpalatsen som låg vid Norra Bantorget och som hittills varit Sveriges enda bio med äkta wide-screen stängdes, revs sedermera och gav plats åt ett fackligt ägt kontorskomplex.

Färdigtänkt

I en akademisk och synnerligen intressant diskussion nyligen med en av mina intelligentare vänner, hamnade vi i ett resonemang kring moderna hjälpmedels eventuella inverkan på tänkandet.

Vännen anförde sammanfattningsvis tesen att det skrivna ordet numera riskerade att inte blir färdigtänkt, innan det sätts på pränt. Med ordbehandlingsprogrammens korståg är det för lätt att skriva utan att tänka, för att senare redigera den halva tanke som blivit text. Tesens andra led vore att på skrivmaskinens tid var skribenten mera tvungen att tänka sin tanke färdig, innan den skulle föras över från huvud till text.

Själv invände jag att lättheten i att föra över även halvtänkta tankar till text borde leda till att flera frön till goda ord sås i textens mylla. När en halvtänkt tanke sedan bearbetas av skribenten så kan det bli en god produkt i slutet även av den. På skrivmaskinens tid fanns då kanske en risk att denna halvtänka tanke självdog i skribentens tankeverkstad och aldrig fick se dagens ljus och modelleras till något färdigt.

Min invändning kanske har fått sin tillkomst från Sean Connerys replik i Finding Forrester; ”tänkt inte – skriv”.

När jag skrev min uppsats på juristlinjen hade jag en tämligen produktiv skribent som handledare. Han gav mig ett råd som jag särskilt har lagt på minnet. Rådet var att inte vara rädd för att radera. Delete-knappen är författarens bäste vän. Nåja, fullt så tillspetsat uttryckte han sig förvisso inte, men det var ungefär i den riktningen som hans tanke pekade. Jag tog rådet till mig och har allt sedan den dagen varit tämligen orädd inför att radera och börja om. Kanske står denna min handledares ord någonstans mitt emellan min och min intelligente väns tes.

Eller så har Arne Anka rätt när han påstår att tänka innan man talar är som at torka sig i baken innan man skitit…

Geriatrikflyg

Att påstå att jag vore särdeles berest vore en uppenbar överdrift. Några vändor med flyg inom riket, och några närbelägna länder, har det dock hunnit bli. Vid resor inom riket har det dessutom hänt att jag åkt med ett flygbolag till destinationen, och ett annat hem. Då blir vissa skillnader mellan de båda bolagen relativt tydliga. Exempelvis har jag flera gånger åkt med det finska lågprisalternativet till Umeå och med det statliga flygbolaget – eller geriatrikflyg, som jag brukar kalla det – hem. En mycket tydlig skillnad är profilen på kabinpersonalen. Det märks tydligt att det statliga flygbolaget är ett offer för arbetslagstiftningen. För några år sedan gick det ju mycket dåligt för dem och de gjorde sig av med horder av personal. Kvar blev ju då – helt i enlighet med gällande rätt – de som jobbat längst. En oundviklig logik är då den att de som jobbat längst också är äldst.

Kabinpersonalen på det statliga flygbolaget visar påfallande ofta upp en letargisk attityd som för tankarna till vilken statlig inrättning som helst. Fler än en gång har jag varit med om att de helt sonika kört förbi de som inte viftat och mer eller mindre högljutt yrkat på service. Många av dem synes även nyttja försäljningsvagnarna som rullatorer. På det finska lågprisalternativet är dock stämningen god, åldersprofilen en helt annan och servicen i nivå med höjdmätaren. Vid ett par tillfällen har jag även fått uppleva det stortyska alternativet. Särskilt minns jag en värdinna vars strama blick och uppträde snarare ledde tankarna till exercisövningar, än kundhantering. Achtung!

För en tid sedan läste jag ett försvarstal där en representant från kabinpersonalen på geriatrikflyg försvarare sig, i förhållande till de s.k. lågprisbolagen. Semantiken var enkel; höga priser hög säkerhet, låga priser låg säkerhet. Själv är jag inte lika förvissad om att de som blev kvar efter att de unga och ambitiösa slutade, är säkrare och bättre.

Påskkärringar

Jodå, även i år ringde det på min dörr på skärtorsdagen. Utanför stod en kvarts pluton färglagda ungar, bräkte fram ”glad påsk” och var helt sonika på väg in i min bostad oaktat att någon inbjudan därom inte lämnats. Resolut motade jag förståss ut dem från min borg, muttrade ”ja ja, glad påsk på er också” och drog igen dörren.

Under ganska många år har jag irriterat mig på dessa horder av tiggande ungar med kladdiga små lappar i händerna, på korståg över nejden i jakt på gratis snask. Jag diskuterade saken med en nära vän och han tyckte att jag skulle låta bli att vara bitter. Han förstod dock plötsligt min poäng när jag jämförde dessa tilltag med de snarlika telefonförsäljarna som objudna tränger sig in i våra liv för att ”bara störa någon minut”.

Gårdagens anfallsstyrka var därtill flankerade av en fältmarskalk, vilken troligen var förälder till något av de utspökade barnen. Det var alltså inte fråga om något plötsligt och eget initiativ från de små, utan även vederbörligen sanktionerat av en härförande vårdnadshavare. Var är välden på väg?

Vad är då problemet? Jo, problemet är att jag störs av att jag förväntas ta emot dessa godistiggande horder av okända ungar med ett leende, och acceptera deras obskyra ”påsklappar” i utbyte mot vederlagsfritt utlämnande av snask. Detta bettleri hör en svunnen tid till. Jag minns en tid när det på stadens portar fanns små skyltar som deklarerade att bettleri undanbedes. Dessa skyltar synes vara på utdöende och bettleristerna tar ny mark. Kanske skall skylten på brevlådan denna vecka kompletteras och lyda ”reklam och påskkärringar, nej tack”.

Hur hade Örjan Lax hanterat påskkärringar tro?

Konsten att blinka rakt fram

Att köra i rondell – eller cirkulationsplats som besserwissrarna säger – är en konst. Det blir i alla fall min slutsats, eftersom det mer och mer synes främja sig från det som är vetenskapligt och förnuftsmässigt grundat.

På 1980-talet när jag tog körkort fick jag lära mig att en rondell skall betraktas som en korsning. Det synsättet kanske inte är helt tokigt, med anledning av att det ju faktiskt brukar vara flera vägar som möts i rondellen. En slutsats av detta betraktelsesätt vore att om man kör in i rondellen för att sedermera köra ut ur den på den väg som i en vanlig korsning vore att betrakta som till vänster om den väg man kom på, så blinkar man till vänster. Likaledes, om jag skall till det som en korsning vore att jämställa med till höger, så blinkar jag höger. Och skall jag rakt fram så blinkar jag inte alls.

Men icke!

Numer blinkar man när, och hur, man vill. Den härskande principen synes vara den att det är viktigare att man blinkar, än hur man blinkar. Möjligen är jag lätt omodern, eftersom jag inte riktigt kan se det kloka i detta revolutionära blinkande. Viss förvåning väcks hos mig när den som skall till vänster enligt ovan beskrivning, plötsligt hänger sig åt att blinka höger. Men allra mest fascinerande är nog ändock de personer som behärskar konsten att blinka rakt fram. Allt oftare ser jag personer som skall rakt fram i rondellen blinka – åt det som jag med mitt reaktionära synsätt uppfattar åt höger – rakt fram. Så får de väl ändock förstås när de blinkar med de blinkers som sitter monterade på fordonets högra sida, alltmedan de för sitt fordon till den väg som i en korsning skulle vara rakt fram. Mer än en gång har jag förletts att tro att dessa människor skall åt det håll de blinkar. Min begåvning räcker nämligen inte längre än till att tro att höger är höger. Allt mer börjar jag dock inse att höger lika väl kan vara både rakt fram och vänster.

Det dröjer väl inte länge förrän rikets bilister slår på sina varningsblinkers vid rondellkörning. Poängen med det vore ju i alla fall den att ingen visste var övriga var på väg, vilket väl må vara något mer tydligt än att den som blinkar höger kör, antingen rakt fram eller till vänster.

Comeback

Så förkunnade då Aftonbladet och TV4 den kanske inte helt överraskande nyheten att herrarna Borgström och Bodström – advokaterna i förskingringen – skall återgå till sina gamla näringar och starta byrå ihop.

Claes Borgström är en betydande faktor för mitt nuvarande yrkesval. Historien bakom detta baseras på en mycket tragisk händelse i Sundbyberg 1991, när en pappa dödade sitt några månader gamla barn. Claes Borgström var pappans offentlige försvarare och jag närvarade vid en del av huvudförhandlingen i Solna tingsrätt. Det som fångade mig var ett förhör som Claes Borgström höll med en rättsläkare, där han lyckades med konststycket att demontera tillförlitligheten i läkarens utsaga, utan att göra det hela plumpt. På något sätt gav han de tragiska omständigheterna deras rätta respekt, men med förmågan att ändå vara skarp i sak. Imponerande. Detta sådde väl ett frö och jag slog in på den yrkesbana jag nu är på. Det fanns andra frön som också ledde mig hit, men mer om dem någon annan gång.

Thomas Bodström har jag inte någon som helst relation till, mer än att vi råkar vara födda samma år. Men efter att ha sett honom i TV3:s insider förra veckan, känns det lite märkligt att han skall återgå till advokatgärningen. Ett och annat lite uttalande under hans tid som JM spär väl på denna känsla av märlighet. Att han skulle återkomma till yrket är väl dock, detta till trots, kanske inte någon större överraskning. Thomas Bodström sade när han tillträdde som JM att när (eller möjligen sa han, om) han skulle återgå till advokatyrket kunde han säga ”Detta var lagstiftarens mening, jag vet för det var nämligen jag som skrev lagen…” S.k. juristhumor.

Så framåt hösten är det alltså meningen att dessa båda herrars gemensamma verksamhet skall se dagens ljus. Nyheten kom igår, så den är väl därmed inte något aprilskämt…