James Bond

Den eviga diskussionen om vem som är den rätte James Bond fick lite ny luft under vingarna av Aftonbladet nyligen. Själv är jag alltjämt övertygad om att det är Sean Connery som är den rätte James Bond.

Den första Bond-film jag såg var förvisso Mannen med den gyllene pistolen, i vilken Roger Moore gestaltade titelfiguren. Sedan dess har jag nog avverkat alla Bond-filmer, utom två. De två som jag inte sett råkar dessutom ha samma namn. Nu görs det ju gällande att den äldre av dessa två inte är en riktigt Bond-film (vilket vissa även gör gällande beträffande Never say never again). Och min slutsats är alltså den att det är Sean Connery som är den riktige James Bond. Under ganska många år har jag tyckt att det vore passande att Sean Connery dök upp igen i en Bond-film, fast som M.

En annan sak är, att för mig som är jämnårig med den första Bond-filmen känns det märkligt att den man som numer gestaltar denna figur är yngre än vad jag är.

Se upp för dårarna

Häromdagen gjorde jag ett besök på en närbelägen bio och såg just Se upp för dårarna. Filmen är väl främst en dos okomplicerad underhållning i 1 timme och 43 minuter. Men den innehåller även en och annan god tanke. Min skolkamrat från det svunna 1970-talet, Denize Karabuda, som skrivit manus till filmen, har förmodligen läst Alkemisten. Sensmoralen i filmen synes vara den att man skall lyssna till sitt hjärta och förverkliga sina drömmar, vilket ju väsentligen är sensmoralen även i Alkemisten. Nu är det väl inte bara i Alkemisten som den sensmoralen dyker upp. Hursom så låter den sensmoralen klok i mina öron.

Uppmaningen som sådan är ju inte heller så tokig. Det finns ju gott om dårar (jag träffade en så sent som härom dagen) och det är lämpligt att se upp för dem. Enligt Svenska Akademiens ordbok är en dåre en person som tänker, talar och handlar enfaldigt, oöverlagt, tanklöst och vars ord och gärningar vittnar om bristande förstånd och eftertanke. Ser du en sådan, så se upp.

Men jag gillar sensmoralen som på engelska under stundom formuleras ”be all that you can be”. Vissa drömmar och mål måste jagas, mer eller mindre utstuderat, för att nås. De båda kvinnorna i filmen hade ett gemensamt mål. Denize Karabudas val av mål är samtidigt enkelt och dramaturgiskt genialt därför att kvinnornas mål kräver lätt beskrivna ansträngningar. Blod, svett och tårar måste de investera i sin dröm; bokstavligt talat. Det hela kanske bara är en variation på temat att man måste vara sitt eget livs pilot och att livet inte skall vara det som rinner förbi alltmedan du planerar för framtiden. Eller som en bekant uttryckte saken; ”man måste sortera”. Det ligger något i det. Det gäller att sortera bort det som rätteligen bör sorteras bort och sedan göra något av det som blev kvar.

Så, fånga din dröm (och läs Alkemisten).

Upp till glasskamp

Att GB valt att återinföra klassikern TopHat har i det mediala bruset kommit i skymundan, till förmån för s.k. debatt om den nya glassen ”girle”.

Först vill jag gratulera GB till det synnerligen effektiva marknadsföringsjippot att lansera en produkt som inte behöver trängas i annonssektionerna av pressen, utan som får gratis artikelutrymme i stället. TV4 gick i morse miste om runda summor i reklamintäkter i utbyte mot att morgonsoffans programledare i stället smaskade på GB:s produkter mitt i direktsändning. Att GB förmår journalister att vara GB:s nyttiga idioter förtjänar respekt. När såg vi en dylik reklamkupp senast?

I sak då? Har nu inte slutligen det ultimata vansinnet även nått till glassdebatten? Jag vet att agitatorer under stundom talar i termer om att ”skicka signaler” men har det ändå inte gått till överdrift när könsmaktsordningens hundhuvud skall bära av en rosa glass med glittrig pinne? Rent objektivt är det svårt att se vilken inverkan en glass av en viss färg, och med ett visst innehållen i pinnen, i någon beaktansvärd omfattning skall kunna få på framtida generationers förhållanden mellan könen.

Därtill känns det paternalistiska inslaget i agitationen lätt unket. Det finns tydligen en glasselit som förstår mer än vad vi vanliga gör. Det kanske är dags att instifta en glassmyndighet som har till uppgift att förhindra ditt och datt i den svenska glassindustrin. Saken behöver säkert tas till EU också, så vi här uppe i den moraliskt högtstående nord kan slippa hemsk import av varje produkt som glassmyndigheten finner icke värdig oss. Eller borde det kanske ropas på folkomröstning? Eller är det FN:s generalförsamling som skall ta tag i saken?

Det måste finnas minst en sak som är viktigare att engagera sig i, än i en rosa glass med glitter i pinnen. Eller gör det inte det?

24 år senare

Givakt!

Idag har det passerat 24 år sedan en långhårig och obstinat ung man traskade in genom Kungliga Svea Livgardes grindar för första gången. Minnet av denna tid är ju förståss en av anledningarna till att jag valt just denna domän för denna hemsida. Det finns en anledning till. Jag har ett visst ursprung från den plats som numera utgör Livgardets övningsfält, närmare bestämt runt Västra Ryds kyrka. Runt 1620 bodde där en kille som hette Anders Danielsson. Denne man fick dock för sig att han ville ha ett mera lokalorienterat namn, varför han bytte ut Danielsson till Rydberg. Och på den vägen är det.

Tiden mellan den 21 mars och 4 november 1983 är säkerligen föremål för minnets förskönande. Den tiden har hur som helst alltjämt en speciell plats i mitt minne. Av någon anledning så minns även min dåvarande plutonchef mig. Det har hänt under åren att jag ställt mig fråga om det är bra eller dåligt att bli ihågkommen av sin plutch dryga 20 år efter att man gjorde lumpen. Något svar har jag dock inte på denna fråga.

Manöver!

Mats Sjöstrand har något att dölja

Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand ogillar öppenhet och informationsfrihet. Det är självfallet hans fulla rätt. Dock bemästrar han inte att hålla isär sina egna åsikter om ofrihet, från sitt uppdrag som främsta företrädare för en svensk myndighet. I en artikel i dagens SvD förkunnar generaldirektören att informationsfrihet är av ondo och att han skall använda sin makt för att förhindra densamma. Det är ett häpnadsväckande synsätt hen redogör för, enligt min uppfattning.

Vad saken handlar om är att de företag som publicerar uppgifter ur mantals- och skatteregistren på Internet skall bekämpas och förmås hindras i denna gärning. Enligt generaldirektören utgör nämligen denna informationsfrihet ett hot mot den personliga integriteten. Spännande tanke. Generaldirektören och hans myndighet skall fritt få granska medborgarna, men medborgarna skall hindras i sin möjlighet att fritt granska herr generaldirektören och hans underhuggare. Herr generaldirektören säger att det måste gallras bort ”känsliga uppgifter” på Nätet.

För mig framstår det som svårförståeligt att det vore känsligt att veta vad herr generaldirektören månne har i lön. Vari ligger problemet? Vad är det som är ”känsligt” med den informationen? Vad är det som är ”känsligt” med att enskilda personers adresser görs tillgängliga på Nätet?

Herr generaldirektörens bruk av ordet ”känslig” är tendentiöst och det framgår inte med tillräcklig tydlighet vad han menar. Eller menar han kanske att det är upp till hans skönsmässiga bedömning vad som är känsligt?

Nej, det hela luktar demokratiskt underskott. Herr generaldirektören skulle gå en lysande framtid till mötes i någon kinesisk informationsmyndighet. Men i en (förment) demokratiskt rättsstat hör inte dylikt mörkläggande hemlighetsmakeri och sovjetfasoner hemma.

Eller är det bara så enkelt att Mats Sjöstrand själv har något att dölja?

Fel låt vann

Det känns skönt att kunna fälla denna ack så klassiska kommentar såhär i melodifestivaltider. En tanke går till Sillstryparens svartvita klassiker från ett progressivt 1970-tal. Nu har det väl inte någon större betydelse vilken låt som skall ”representera Sverige” i Helsingfors, men det kan ju kännas lite passande att Ola Salo kontrar Lordi. Konst – som min farsa brukar säga – är nåt man inte begriper sig på, för det man kan är ju ingen konst.

Hur det nu än förhåller sig med vinnarlåtens rätthet så har Ola Salo tillskrivits ett synnerligen begåvat uttalande: ”Om priset för att vara sig själv är att kallas för idiot, så är det värt det”.

Till Fruängen, tag plats…

Idag är det den andra halvan av mänsklighetens dag. Det må väl vara okey att de får en dag, bara vi får behålla de andra 364. Tage Danielsson skaldade ju i sången Var Blev Ni av om hur alla tåg går till lyckans land på första maj. Idag går väl alla tåg till Fruängen får man förmoda. Kanske ackompanjerat av Helena Bergströms senaste filmtitel, Se Upp För Dårarna.

Den 17 september 2006 gick det 4,3 sverigedemokrater på varje feminist. Okey, det där var väl något som kanske främst påminner om en kvällstidningsrubrik. Men i sak var det faktiskt helt korrekt och det kändes passande att basunera ut detta just idag. Sverigedemokraterna fick nämligen 162463 röster, medan feministiskt initiativ skrapade ihop 37954 röster. Efter att ha sett i statstelevisionen att feministerna tryckte upp nio miljoner valsedlar kan man fundera över var de överblivna 8 962 046 sedlarna blev av.

Efter arbetsdagens slut återstår väl så bara att zappa runt bland alla kanalerna i jakt på en repris av 1980-talets mesta kultserie Solstollarna som en värdig avslutning på dagen.

Nu lämnar jag er till ert öde för att fundera på om jag har skrivit detta inlägg på allvar eller bara på skoj.

Ge Brita en chans

Rubriken är förståss en travesti på John Lennons överdos i politisk korrekthet, Give Peace A Chanse. Men dessa rader ska varken handla om John Lennon eller nyttan av att vara politiskt korrekt. I stället skall jag ventilera några tankar om Britney Jean Spears.

Brita har gjort sin egen version av den gamla uppmaningen ”klipp dig och skaffa ett jobb”. Hittills kanske hon inte har skaffat ett jobb, men hon har i alla fall klippt sig. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantastisk värld vi lever i när det kan bli en världsnyhet att en popstjärna rakat skallen. Visst, jag blir en del av denna underlighet när jag själv tar plats på Nätet i samma ärende.

Hypotesen som kablats ut i media är att Brita blivit mer eller mindre skvatt galen. Om så vore fallet, kanske det har sina orsaker. Hon har ju levt sitt lilla liv i hetluften ett tag och alla vill ju ha en bit av henne. Krydda detta hektiska med två barn relativt nära varandra och skilsmässa med buller och bång. Allt detta inför världens alla ögon. Att hon då månne känner sig påfrestad är väl inte så märkligt.

Utan att ha några mera djupgående kunskaper i psykologi misstänker jag att det knappast är särdeles lätt för henne att återhämta sig med den mediala blåslampan rakt i ansiktet. Kanske vore hon mer betjänt av lite lugn och ro? Det är ju inte utan att jag – ännu en gång – ställer mig frågan om hur det står till med empatin i mediavärlden. Som jag ser det så är det dags att ge Brita en chans till återhämtning.

Lina Perned

Tidig vår 1992 – om mitt minne inte sviker – hade filmen ”Ha ett underbart liv” premiär på biografen Spegeln på Birger Jarlsgatan i Kungliga Hufvudstaden. Filmens konstnärliga nivå har jag av naturliga skäl inte någon uppfattning om, eftersom jag inte har sett den. Och det är ju inte filmen som har en plats i mitt minne, utan en av skådespelarna (vilket torde ha framgått av detta inläggs rubrik), den då 18-åriga Lina Lee Perned.

Själv fördrev jag 1990-talets gryning med att hasa mig igenom polishögskolan. Och just denna tidiga vår hade jag blivit utslängd på praktik på narkotikaroteln på dåvarande Solnapolisen (RIP), som hade hand om utredningen. Vi tillbringade många dagar och nätter under några veckor med att försöka hitta fröken Perned. Dock utan framgång. Vi sprang i trappuppgångar på Södermalm och i Vasastan, kröp i buskar i Nacka och for runt i bilar kors och tvärs. Ingen Lina… Hon höll sig framgångsrikt undan. Men premiären på hennes genombrottsfilm kunde hon ju inte missa. Och när hon kom ut på gatan för att röka en cigarett poppade det upp spanare från alla möjliga håll och vips så satt hon i baksätet på en polisbil på väg mot häktet…

Tiden gick och härom dan så snubblade jag över ett inslag på Aftonbladets tv-kanal TV7. Det var en reporter som tydligen roar sig med att leta upp ”kändisar som försvunnit”. Och i det sju minuter långa inslag jag såg så var det Lina som var förmånen för sökandet. Ett kanske aningen mer oskyldigt spanande än då för 15 år sedan. Reportern hittade Lina och det blev en lätt tramsig intervju med den nu 33-åriga kvinnan om vad hon gör nu.

Det är två saker som uppehållit sig i mina tankar om Lina, omständigheter och återkomst.

Beträffande omständigheter så var det väl så, att då för 15 år sedan så hamnade hon i fel umgänge och en dåvarande s.k. pojkvän (kallad Pinnen) fick henne att transportera vissa olämpliga varor över gränsen till Sverige. Därmed hamnade hon alltså i den där utredningen och sedermera i polisbilens baksäte och en tid under kriminalvårdens omsorg. Men behöver alltså inte ha ett kriminellt sinne utan det kan vara fullt tillräckligt med att omges av personer och omständigheter som tar en med på en resa som kanske slutar där man inte förväntade sig eller där den inte borde.

Beträffande återkomst så har jag fått för mig att det i mångas ögon är så att är man en gång dömd så är man kriminell livet ut. Visst är det så att det finns personer som även efter avtjänat straff blir kvar i ett liv och leverne som håller dem kvar i, eller i närheten av, kriminalitet. Men har man ”betalat sin skuld till samhället” så är man i mina ögon värd en ny chans utan att för evigt tyngas ner av det som en gång varit. Eller annorlunda formulerat; Lina och alla andra har rätt till en ny chans och att bli bedömd efter det man gör och inte bara efter det man gjort. Och på något sätt så har Lina Perned blivit en symbol för återkomst för mig. Huruvida hon lever sitt liv vitt som snö numera har jag har ju dock inte någon kunskap om, men detta till trots har hon på något viss fått detta symbolvärde.

Heja Lina!