You take my breath away

Den första vårsolen gjorde ett tappert försök att smälta lite av all den snö som vintern tyngt vårt land och våra sinnen med. Längs den grusiga gatan kom en liten röd, och tämligen smutsig, bil rullande. Bilen åkte så sakta och framfördes så försiktigt, att allt som hördes av bilen var dess dubbdäck som knastrade mot gruset på asfalten.

Jag stod på bilens vänstra sida när den sakta gled förbi mig. Jag kände omedelbart igen föraren. Jag kunde inte se om det satt någon på passagerarsidan, vilket jag inte ägnade någon större uppmärksamhet heller. Mina sinnen nöjde sig med att flyktigt konstatera dessa intryck. Det var ju trots allt bara en liten smutsig bil som gled förbi. Bilen stannade kanske 15 meter bort och efter en kort stund klev föraren ur. Då slog det mig att jag kunde ana vem som satt på passagerarsidan, om det nu satt någon där.

Det gick en stund. Det kanske rörde sig om sekunder, men förväntan om vem som skulle kunna kliva ur bilden fick det att kännas som minuter. Egentligen kunde jag ju alltså inte ha någon välgrundad uppfattning om tiden, bara om hur mina förväntningar rullade förbi. Men tid gick och efter denna tid klev hon ut ur bilen på passagerarsidan.

Hennes hår var mörkt, något som jag nog aldrig sett förut. På huvudet hade hon en keps i kamouflagefärgat tyg. Kepsen var nerdragen så långt att det bara gick att ana hennes ansikte, men inte längre än att jag träffades av hennes leende. Jag höll andan och hennes leende slog mig med kraft och styrka. Hon gick inte, hon liksom skred fram. Hur hennes jacka såg ut registrerade inte mitt minne, men hennes ridbyxor och deras ljust beiga färg fastnade i mitt minne. Den crèmigt beiga färgen låg tätt intill henne. Solen sken plötsligt starkare och det mesta av solljuset fokuserades på henne när hon, med sitt förödande leende och sin sagolika framtoning fick mitt förnuft att stanna av och bara njuta av det jag upplevde.

“Miss Shaw, you take my breath away.”

Skylla sig själv

Enligt aftonbladet.se har en rektor i Borås ventilerat frågeställningen om tjejer som är sexuellt utmanade har något eget ansvar för omgivningens reaktioner. Frågan är inte helt okomplicerad. Samtidigt som det kan argumenteras för att killarna borde kunna besinna sig så är det ju trots allt så att vissa killar inte kan besinna sig. Bristande impulskontroll visar sig ju även i andra sammanhang, men låt oss uppehålla oss vid just detta sammanhang en stund.

Att en tjej som är utmanade är just utmanande torde ligga i sakens natur. Vad skall då denna utmanande tjej behöva tåla, med anledning av sitt utmanande? Innan man funderar över svaret på den frågan kanske det finns skäl att undra varför hon är utmanande. Möjligen skulle det kunna ha två orsaker; dels för att manifestera sig i sin egen grupp (”jag är snyggare och ballare än vad du är”) och dels för att spela mot killarna (”kolla på mig, grabben”).

Det skulle kunna förhålla sig så att tjejen är ute efter att få bekräftelse; att synas. När detta mål är uppnått så har hon kommit till vägs ände. För killen kan dock denna begäran om bekräftelse uppfattas som en invit till något som komma skall. Här ligger i så fall tjejen och killen i ofas när det gäller vad som är slutet och vad som är början.

I artikeln tillskrivs en anonym förälder uttalandet att eleverna minsann skulle få gå nakna till skolan och inte behöva utså något trots det. Att kalla den inställningen för naiv vore rimligen en förskönande omskrivning. Och det är möjligen dylik bristande insikt som gör situationen svårlöst.

För egen del kan jag inte låta bli att tänka på uttrycket, som man ropar får man svar. Ett nyansproblem kan vara att om man framför ett sådant synsätt så misstolkas det ibland till att blir frågan om man påstår att det handlar om att skylla sig själv. Så enkelt är det dock inte. Denna interaktion har två aktörer och det går lika lite att skylla allt på den ena, som att skylla allt på den andra. Det går ju inte att säga att banken får skylla sig själv som blir rånad, lika lite som att säga att banken inte skall göra vad den kan för inte bli rånad. Jag kan uppleva en tendens att motsvarande synsätt inte är accepterat när det gäller killar som reagerar på tjejers utmaningar. Den som väljer att vältra över hela problemägandet på killarna gör det dock allt för lätt för sig, och torde sakna viss insikt om tingens faktiska förhållande.

Faktum är att i den värld vi lever måste tjejerna faktiskt tänka på vilka signaler de skickar genom sitt agerande (i vilket klädseln ingår), samtidigt som killarna måste bemöta tjejerna med värdighet och respekt även om det rycker i bagetten…

Sundell vs Odenberg

När jag tog mig igenom juristlinjen var en av de i särklass intressantaste föreläsningarna som jag gick på den som Jan-Olof Sundell höll i kursen rättshistoria. Sundell talade om hur nazisterna i 30-talets tyskland bl.a. genomförde ett antal lagändringar som i sig var formellt helt korrekt genomförda, men vars innehåll med fog kunde ifrågasättas ur ett allmänt rättviseperspektiv och som historien sedermera har kommit med sin hårda dom över. Det Sundell menade – eller det jag uppfattade i alla fall – var att en god jurist måste höja blicken ibland och faktiskt reflektera över var man är på väg och inte bara på att på formell grund förkunna att allt är i sin ordning. Jag kom osökt att tänka på detta ämne när jag på håll och utan detaljkunskap följt medias uppmärksamhet kring regeringens förslag på ny lagstiftning till förmån för en utökad elektronisk underrättelseverksamhet i Sverige.

Under 1950-talet ägnade den amerikanske politikern Joseph McCarthy sin tid och själ åt att jaga kommunister runt om i USA. Just kommunister var nämligen det värsta som fanns under denna tid. Ja, i vilket fall om man lyssnade till McCarthy. Tekniken att bedriva verksamhet på det sättet som McCarthy gjorde, bygger på två beståndsdelar. Dels behövs det hittas en samhällelig fara, och dels behövs det hittas personer som kan personifiera denna fara. Den s.k. McCarthy-eran är väl numera en i det närmaste klassik uppvisning i s.k. häxjakt. Alltså en jakt som både överskattar det jagade fenomenet i sig och som pekar ut misstänkta som skyldiga, och därtill på vanligen lösa grunder.

Det är säkert lätt att fångas i tidens andas jakt på det som för dagen framstår som ett hot mot samhället. Dock finns det kanske skäl att under stundom stanna upp och ställa sig frågan om det som för dagen framstår som ett ack så grovt samhälleligt hot, verkligen är det, och verkligen är det i den omfattningen som det presenteras av vissa. Och det är väl här som själva förmågan till analys ställs i fokus. När den politiska makten ”hittar” ett hot att medelst lagstiftning och statsapparat gå lös på, är det ju viktigt att detta hot faktiskt är ett hot, och inte bara en avvikande uppfattning i förhållande till den härskande uppfattningen.

I en tv-intervju kring sin film Syriana sade George Clooney att dagens jakt på terrorister har vissa gemensamma drag med McCarthys dåtida jakt på kommunister. Han kanske har en poäng. Jag undrar om George Clooney också har lyssnat på Jan-Olov Sundell. Något säger mig i alla fall att Mikael Odenberg inte har gjort det…

Facksallad

Det legaliserade tvånget – den s.k. svenska modellen – har vunnit ännu en seger och ännu en företagare har tryckts långt ner i skoskaften.

I ett tidigare inlägg har jag förklarat mekanismerna kring den makt som de folkvalda i konungariket Sverige valt att ge till facket. Nu synes den de facto ha utövats igen. Denna gång genom att hotell- och restaurangfacket skrämde bort salladsbarsägaren Sofia Appelgren från arbetsmarkanden. Hennes lilla salladsbar på baksidan utgjorde nämligen ett hot mot den svenska arbetsrätten, varför hon med kraft skulle tämjas. Alla rikets anställda skulle nämligen gå en otrygg framtid till mötes om Sofia fick sälja sallad och kaffe utan kollektivavtal. Jag har följd dylika attacker så pass många gånger nu att jag lärt mig att det inte har det minsta med arbetsplatsen anställdas villkor att göra, utan enbart om att facken vill få in så många arbetsgivare i fållan som möjligt. Björn Rosengrens syftningsfel om vad som är den sista sovjetstaten ter sig mer och mer uppenbart.

Redan på tidigt 80-tal fick jag personlig erfarenhet över den attityd och maktfullkomlighet som råder i den svenska fackföreningsrörelsen. Detta skedde genom att jag som nyanställt blev upplyst av två fackliga företrädare att de skulle se till att jag fick sparken om jag inte gick med i facket. Jag gick självfallet inte med i facket och de två demagogerna misslyckades lika självfallet i sitt uppsåt. Sedan dess har jag sett prov på denna attityd och hybris för många gånger för att avfärda det hela som tillfälligheter och enskilda företrädares snedsteg. Det handlar om makt, så enkelt är det.

Så i framtiden får göteborgarna äta fackligt godkänd sallad. Den är inte lika god som den fria, men vad har kvalitet med makt att göra?