The Lambertz walk fortsätter

Majec Zaremba och Madeleine Leijonhufvud har nyligen kastat paj på DN:s kultursidor i frågan om rättssäkerhet å ena sidan och professorns egen uppfattning å den andra sidan. Uppträdet är en spinoff på JK:s tidigare observandum att ett antal beviljade resningar med påföljande ogillade åtal, väcker frågan om riktigheten i dömandet i brottmål. Fru Professorn anför följande: ”Efter mer än fyra decenniers studier av svensk straffrättsskipning är det också min uppfattning att rättssäkerheten är väl tillgodosedd för dem som misstänks för övergrepp mot kvinnor och barn”. Så fint då. Fru Professorn är nöjd, så då borde JK och vi andra vara det också.

Det kan omöjligt vara så att det juridiska systemet är i sådant skick att det vore fritt från fel och helt utan förändringsbehov. Det framstår som djupt oroande att Fru Professorn biter sig fast i att allt är i sin ordning i domstolarna. Även om det skulle vara så att inget gick att förbättra i domstolarnas hantering av misstänkta i allmänhet, och sexualbrottsmisstänka i synnerhet, finns det knappast anledning att helt stänga dörren för ens den minsta finputsning av dömandets finess. Det måste således finnas något annat på Fru Professorns agenda som upprör henne.

Alla gör vi ibland fel. Jag vill minnas att jag under 70-talets skolår läste något i en svart bok om att det är mänskligt att fela. Att den dömande makten vore undantagen från denna princip kan jag dock inte minnas att jag läst. I vart fall inte före ovan citat av Fru Professorn.

Det faktum att JK:s agerande under senare tid givit sådana vågor i debatten, uppfattar jag för egen del som att JK kommit åt en öm tå. Det är något med det som JK gjort, som borde ha lämnats ogjort. Men troligen innebär detta faktum i sig att det är just denna för det juridiska etablissemanget så känsliga fråga, som faktiskt bör ställas. Det går säkert att anlägga vetenskapliga synpunkter på den underökning som ligger till grund för det som nu pågår. Dock synes den allmänna debatten (hur det blir med den juridiska får vi väl läsa om Juridik Tidskrift eller Svensk Juristtidning det kommande året) mest handla om huruvida JK skall ägna sig åt det han gör och huruvida han borde avgå. Någon gjorde jämförelsen mellan JK och den lille pojken i H C Andersens ”Kejsarens nya kläder”. Som jag ser det så vore det förödande att göra sig av med pojken till förmån för de som förkunnar att det minsann inte alls är minsta fel på den rådande ordningen. Låt The Lamberts walk fortgå.

Saftglasrättvisa

På dagens DN-debatt ger sig statsvetaren Bo Rothstein ut på ett feministiskt isflak, långt där ute på det propagandistiska ishavets djupa vatten. Låt oss hoppas att Rothstein har flytvästen med sig.

Rothstein allierar sig med feministprofessorn Rosenberg och konstaterar att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministisk projekt. Vilket sött par… Rothsteins teori är att kvinnor är lätt dumma i huvudet och låter sig parkeras hemma i köket, alltmedan deras män beger sig ut på arbetsmarknaden och tjänar pengar. Rothstein när alltså den reaktionära tanken att det vore ”finare” att vara ute och begå karriär, än att sköta ett hem. Rothstein lär oss därtill vilka yrken som är finare i förhållande till andra.

Jag vågar påstå att Rothstein inte har den blekaste aning om vilka överväganden som vanliga svenska familjer – som inte består av professorer och annat fint – gör inför sina familjelogistiska val. Någon borde upplysa Rothstein om faran att låta fikarumspladder på akademiska institutioner förväxlas med verkligheten. Att Rothstein och Rosenberg härvid synes dra liknande slutsatser beror rimligen på att de båda lever i samma akademiska miljö. Hur vanligt folk ute i den svenska vardagen har det, är väl inte tillräckligt akademiskt för att denna intellektuella adel skall ägna dem en tanke.

Nåväl. I sak då? Tydligen är det ett problem att den svenska familjestrukturen ser ut som det gjort under väldigt lång tid. Barns uppfattning om rättvisa är oftast en fråga om att det skall vara lika mycket saft i alla glasen, att lika många kronor delas ut i veckopeng och att glasspaketet inte delas i olika stora bitar. Med en viss förment mognad inser många av oss att rättvisa inte alltid innebär att alla får exakt lika mycket. Och ännu något senare i livet får vissa av oss lära oss finessen med arbetsfördelning. Men Rothstein och Rosenberg sitter tydligen kvar vid sina saftglas och mäter millimetrar.

För oss som lyft blicken ovan saftglasens kant har insikten att män och kvinnor är olika kanske hjälp oss att inse att vi är bra på olika saker. Inte ens 70-talets androgyna väsen velourpappan lärde sig amma sina barn. Mig veterligen är läget detsamma även idag. Och det finns många andra förmågor som är förbehållet vissa, och undantaget andra. Den förmågefördelningen är inte heller självklart könsrelaterad. Det finns säkert något som Rothstein är bra på, som inte jag kan – och vise versa. Men för vissa är jämlikhet i sig av egenintresse. Hur slutresultatet blir, är därmed av underordnat intresse. Några av oss tänker dock annorlunda och förleds tro att man bör göra det man är bra på, och överlåta annat till andra. Men inte Rothstein och Rosenberg. De är kvar i sin saftglasrättvisa. Dessbättre har majoriteten av oss kommit lite längre.

Fredrik Lindström

Igår avslutade statstelevisionen en programserie med den, enligt uppgift, alltjämt tjänstledige doktoranden Fredrik Lindström som frontfigur. Denna gång gav sig Fredrik Lindström i kast med att reflektera över svenskheter av skilda slag. Jag kan inte säga att jag noggrant följt serien, men dock tittat när möjlighet givits. Jag måste erkänna att jag gillar den gode Lindström och hans reflekterande. Under stundom blir han möjligen väl pladdrig, men han sår många intressanta frön som var och en sedan kan fundera vidare på i den egna kammaren. Om detta funderande sedermera leder till att jag håller med honom eller inte, har visat sig variera.

Min första mer ordnade tv-upplevelse av doktorand Lindström var serien Värsta Språket där han på ett underhållande men effektivt sätt fick mig att ifrågasätta ett av mina egna beteenden. Det skulle nämligen visa sig att det bodde en liten språkpolis i mig. Detta blev jag synnerligen medveten om med hjälp av Fredriks språkprogram. Effekten var inte bara insikten om denne tjänstemans existens, utan även att denne interne lille språkpolis kom att ges en mera undanskymd roll. Doktorand Lindströms budskap var väl ungefär det att vad som är ”rätt” språk är en tidsfråga och det faktum att språket används på ett visst rätt gör att den användningen är en del av språket och därmed rätt. Motvillig och kanske även något motsträvigt tvangs jag inse att han faktiskt hade en poäng.

Det är inte alltid jag kan hålla med Herr Lindström i dennes påståenden och slutsatser. I stället för att se honom som svaret ser jag honom nog mer som den där personen som får funderats hjul i rörelse och sedan överlåter till mig själv att hålla det igång i ett passande tempo. Som tv-företeelse ser jag dock Fredrik som något speciell. På något sätt har svårt att föreställa mig hans program i någon annan tv-kanal än statstelevisionens. Trots det verkar han lyckas tämligen väl med att inte falla ner i den där ack så vanliga statstelevisionsfåran som nu hunnit bli ganska djup där ute i svårmodets och pekfingrarnas till synes oändliga träsk.

Det skall bli intressant att se var Fredrik Lindström dyker upp nästa gång. Kanske är det dags för honom att avsluta sin tjänstledighet från doktorerandet och avsluta sin avhandling. Jag läste en gång vad hans forskningsprojekt handlade om, men har nu lyckats glömma bort det. Nu kanske han har kommit så långt från det akademiska livet att det skulle vara svårt för honom att återvända. Men om så skedde och han slutligen blev klar med sin avhandling kanske den skulle komma att bli något så ovanligt som en akademisk avhandling som – även om den inte blir en kioskvältare – röner visst allmänt intresse.

En lektion i konsten att bli lurad

I ett försök att vara en tillmötesgående far köpte jag under hösten ett pc-spel till min son, nämligen World of Warcraft. De införstådda kallar det tydligen för WoW. Inköpet skedde hos butiken GAME i Täby Centrum. Själva spelet var förhållandevis billigt, vilket togs igen genom att det vilade på en princip om att man måste betala en månadsavgift för att kunna spela det. För att det hela skulle rulla på så köpte jag samtidigt ett pre-paid (modern svenska för förutbetalt) kort för två månader. Med i själva spelet fanns en aktiveringskod som krävdes för att kunna få igång spelet över huvud taget. Denna kod knappades in enligt instruktionen och spelet hoppade igång. Efter 10 dagar slutade dock spelet att fungera och krävde aktivering, vilket kunde ske med den medföljande aktiveringskoden. När jag ånyo angav registreringskoden fick jag beskedet att den redan var förbrukad. Att jag hade förskottsbetalat för de två månaderna hade tydligen ingen betydelse. Det spel jag fått fungerade i 10 dagar, no more, no less…

Jag tog med mig spelet och gick tillbaka till butiken. Förenklat uttryckt så upplevde jag att butiken sålt ett spel som inte fungerade. Upplevelsen i butiken var lärorik och intressant, men långt från trevlig. Efter att jag lagt fram det icke fungerande spelet och beskrivit mitt problem upplystes jag om, att eftersom jag redan hade betalat såg man i butiken inte någon anledning att hjälpa mig; ”vi har fått våra pengar” var deras kommentar. Jag fick veta att handla ett spel var som att köpa en trisslott; hade man tur så blev det vinst. Jag försökte argumentera för att det trots allt var butiken i sin roll som kunnig näringsidkare som sålt spelet och att jag i min egenskap av okunnig konsument behövde instruktioner för att det försålda skulle fungera. Tydligen var det något komiskt i det hela eftersom allt som hände var att personalen skrattade åt mig. De sträckte sig dock så långt att de kunde tänka sig att skriva ner ett telefonnummer på lapp. Detta telefonnummer påstods gå till någon support. Jag anade förståss redan där att detta tilltag endast var avsett att få ut mig ur butiken så att de kunde fortsätta att lura andra utan att jag var där och störde deras ordning. Det nummer som skrevs på lappen var självklart fel, eftersom det varken fungerade eller gick till någon support.

Efter lite letande på Nätet kunde jag dock hitta uppgift om en ”billingsupport”, dock inte en som kommunicerade på svenska. Jag hade en tids onyttig mailkorrespondens med denna s.k. support. Föga överraskande hänvisade denna support till den som sålt spelet till mig. Där satt jag således med ett icke fungerande spel, en bedräglig butik och en ointresserad support.

En dag fick jag dock för mig att jag faktiskt ville veta vad själva problemet var. Därför besökte jag en eftermiddag den bedrägliga butikskedjans konkurrent EB Games, denna gång i Kista Galleria. Där påvisade man – i bjärt kontrast med sin konkurrent – både ett trevligt och hjälpsamt sätt. Det tog den hjälpsamme ungefär 10 sekunder att lista ut vad problemet bestod i. Det saknades helt enkelt en akviteringskod till spelet. Till varje spel skall nämligen två koder finas; en tillfällig och en permanent. Den permanenta koden var borta. Detta var tydligen inte helt ovanligt, fick jag veta. Den hjälpsamme konkurrenten menade också att när detta inträffade, ansåg i vart fall den hjälpsamme konkurrenten att man som leverantör fick vara så god och lämna ut ett nytt spel med denna permanenta kod. Med insikten om att GAME låst in mig i en omöjlig situation köpte ett nytt spel av den hjälpsamme konkurrenten EB Games. Den hjälpsamme konkurrenten gav mig – trots att det egentligen inte fanns någon anledning till det – 10 % rabatt på det nya spelet. Väl hemma knappade jag in den permanenta koden som fanns i det sålunda införskaffade spel nummer två. Sedan dess har det fungerat.

Akta er för butikskedjan GAME!

Järnladyn skall göras mänsklig

Det moderata pr-maskineriet har med buller och bång dragit igång sitt senaste projekt, och lyckats med konststycket att erhålla väl tilltaget medialt utrymme. Det är nämligen hög tid att göra Sveriges svar på Margaret Thatcher, Carls Bildts ”lillsyrra”, till en alldeles vanligt person. Halleluja!

Moderaternas Stockholmsgeneral Kristina Axén Olins mediala profil behövde tydligen ändras från hårdför till human. Verktyget för detta är tydligen att hon ”öppenhjärtigt” beskriver hur hon varit ack så nära att gå i den riksbekanta väggen och hur hennes supande tagit olämpliga proportioner. DN:s ledare idag agerar nyttig idiot och passar på att krydda anrättningen med politiskt korrekt könsmaktslära och i falsett påtala att Kristina minsann är kvinna också.

Möjligen minns jag fel, men detta fenomen började väl i Sverige med att Toblerone-Mona nästan grät på en presskonferens i samband med att hennes personliga slarv skulle vändas till mänsklig framgång. Inte skulle det fallit Gunnar Sträng in att plötsligt kliva ner från podiet och bli mänsklig? Därmed inte sagt att heller Gunnar Sträng vore utan alldeles egna demoner någon gång.

Varför denna uppståndelse? Alla paddlar vi då och då våran kanot motströms där ute på livet stora vatten. Att slå politiskt mynt av att även den annars så hårdföra Axén Olin påstås ha känt på detta, upplever i alla fall jag som någon stans mellan osmakligt och patetiskt. Allt detta handlar ju självfallet om politiska poänger, så därmed borde jag väl kanske låta bli att låta mig indigneras. Men icke förty kan jag inte låta bli att störa mig på att prominenta politikers demoner skulle vara särdeles mänskliggörande. Trams!

Extramaterial

Någon som jag är svag för är extramaterial. När jag köper dvd-filmer tittar jag alltid efter som den finns extramaterial. Skulle det falla sig så väl att det råkar finnas en hel extra skiva med bara sådant, är lyckan fullständig. Kvalitén på detta extramaterial är mycket ojämn. Bland det sämre hittills är nog ”dokumentären” som följde med Örnnästet. Men man får väl ha respekt för att det kanske är svårt att hitta gammalt användbart arkivmaterial när det gäller snart 40-åriga filmer. Alternativet kan ju vara att göra som på The Dirty Dozen (som är ett år äldre än Örnnästet), att göra en ny intervjurunda med de inblandade som fortfarande är i livet.

Sen är det ju alltid kul med de där, påfallande ofta halvtimmeslånga, dokumentärerna hur filmen gjordes. Alldeles särskilt när det är spektakulära effekter eller storstilade trix. Ett bra exempel är när Tom Hanks skakar hand med John F Kennedy i Forrest Gump.

Blunders kan vara roliga. Allra roligast i den grenen är nog blunders i tecknade eller datoranimerade filmer. Som i slutet på Toy Story. Ja, det var ju inte extramaterial i ordets rätta bemärkelse eftersom det var klipp som rullade förbi tillsammans med sluttexterna. Men kul var det.

Det är ju säkert så att mycket av detta nu så upphöjda extramaterial är gammal skåpmat som ändå kunde slängas med så att sådana som jag skall ha lättare att komma till ett köpbeslut. Och då är det ju bara att konstatera att det funkar…

The Lambertz Walk

Publicisten Åsa Mattsson gör en Wachenfeldtare när hon trasslar in sig i en påtagligt märklig analys av den senaste offentliga debatten mellan JK Lambertz, Diesen/Leijonhufvud/Nilsson och Axberger (länk).

Publicisten Mattsson försöker styra in den viktiga diskussionen om rättssäkerhetsfrågor, till det som Wachenfeldtarna kallar genusdebatt. Bortsett från att det smakar apartheit i munnen, är det ju nog mest stolligt att försöka göra rättssäkerhet till en könsfråga. Den s.k. Nyström-doktrinen som Högsta Domstolen utvecklade 1991 (NJA 1991 s. 83) skulle förvisso kunna läsas som en könsprincip. Även om jag för egen del förvånas över denna princip, menar jag att den är könsneutral.

Publicisten Mattsons krönika andas demokratiskt underskott när hon – i vart fall mellan raderna – menar att män inte straffas tillräckligt ofta och hårt. I den amerikanska rättsordningen (om det nu är en ordning) förekommer figuren ”guilt by association”. Den figuren innebär något förenklat att det räcker med att vara associerad med den som begått ett brott, för att kunna dömas för brottet. Vem som faktiskt utförde den brottsliga gärningen är därmed av underordnat intresse. Figuren är effektiv i lagföringshänseende, men något bristfällig ur rättssäkerhetsperspektivet. Med de mattssonska glasögonen på skulle mitt ingående i den manliga associationen i sig vara inkriminerande, i vart fall beträffande brott hänföriga till brottsbalkens sjätte kapitel. Tilltaget känns lika demokratiskt främmande som f.d. riksdagskvinnan Schymans förslag om ett särskilt skatteuttag från oss män.

Därtill gör Publicisten Mattsson ett nummer av att JK Lambertz i en debatt kallat straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud vid förnamn. För egen del trodde jag att den s.k. du-reformen redan var genomförd och debatten därom avklingad sedan länge. Jag finner mig tillrättavisad. Vilken tur att jag inte begått misstaget att på dessa rader kalla Publicisten Mattsson vid förnamn.

Rättssäkerhet är inte en könsfråga och samma rättssäkerhet skall självfallet tillfalla mig som Publicisten Mattsson. Allt annat vore ovärdigt rättsstaten. Kanske är det dags att till valet 2010 skapa ett antifeministiskt initiativ?