Miljösatanisterna

Det finns en gammal princip som under modern tid försökt berättiga de värsta av stolligheter; ändamålet helgar medlen. Men när jag läst en kort artikel på aftonbladet.se (länk) undrar jag ändå om inte det stora vansinnet lyckats slå rot.

Miljösatanisterna har nämligen lyckats få polisen att avsätta en del av sina påstått bristfälliga årsanslag på ca 14 miljarder för att jaga den som skall ha lagt en gammal Kalle Anka-tidningen på förment felaktig plats. Som vanligt undrar jag vilka mindre allvarliga brott som läggs åt sidan till förmån för denna samhällsfarliga verksamhet. Under året läste jag även några artiklar om en gammal kvinna som blev släpad till domstol av rabiata sopspioner och dito åklagare, för att kvinnan lämnat en gammal stekpanna på fel plats. Domstolen var dock så nykter att den hade förmågan att frikänna kvinnan.

Det finns självfallet en poäng i att inte slita ut vår stackars jord i förtid. Men trovärdigheten i miljöarbetet får sig ju allvarliga skador när samhället tillåter att miljösatanisterna få detta oberättigade utrymme. Bortsett från att det kunde vara etnologiskt intressant att veta vilka personligheter som väljer att bli sopspioner, förbryllar det mig lätt hur de som med seriösa medel arbetar för en hållbar ekologisk utveckling, tillåter detta trams. Enligt uppgift lär de s.k. sopspionerna numera övergått från denna repressiva verksamhet, till att i stället agera förebyggande. Det är onekligen ett steg i rätt riktning. Jag kan dock inte låta bli att undra vilken skada denna verksamhet redan vållat synsättet på det seriösa och behövliga miljöarbetet.

Oskyldigt dömda?

JK Göran Lamberts får en bredsida av tre andra jurister, på DN:s debattsida idag den 20 december 2006. Eftersom jag länge haft den allra största respekt för Christian Diesen (som är en av författarna bakom debattartikeln), men inte riktigt kan ansluta mig till kritiken, ställs jag inför en mindre intressekonflikt.

Förenklat gör Christian Diesen och hans medförfattare gällande att JK Lambertz ger svenska domstolar oförtjänt kritik när han basunerar ut att det finns (gott om) oskyldigt dömda i svenska fängelser. Att ett antal personer blivit friade efter resning viftar debattörerna bort med att det beror på att nya omständigheter tillkommit som medfört att den dömdes skuld till det brott som åtalet avsåg inte längre kan anses vara ställd utom rimligt tvivel. Rimligen borde oskyldigt dömd innebära att man döms för ett brott som man faktiskt inte begått. Oskyldigt dömd kan näppeligen vara ett betyg åt en av domstol utförd bevisvärdering. I så fall torde det snarare handla om felaktigt dömda.

När den offentliga makten lyckas döma en person för ett brott som denne inte begått så är denne oskyldigt dömd, alldeles oavsett om domstolen gjort en fullständigt exemplarisk bevisvärdering av det material som domstolen givits tillgång till. Exempelvis skulle en sådan utgång kunna bero på att åklagaren valt att inte föra fram bevis och omständigheter som talar för den tilltalades oskuld. Ett sådant agerande strider – i vart fall under förundersökningen – mot objektivitetsprincipen, men är icke förty effektivt ur lagföringsperspektivet. Att det sedermera framkommer att åklagaren varit mer initiativrik än omdömesgill, och en annan domstol prövar målet på ett annat material förändrar ju inte att personen varit oskyldigt dömd.

Att domstol inte skipar rättvisa, utan endast väger olika åberopade bevis och omständigheter mot varandra, är känt (se mitt allra första blogginlägg här, kring det spörsmålet). Enligt min mening går det inte att lasta domstolen för en felaktig dom, om den baseras på att domstolen givits ett undermåligt beslutsunderlag. Skulle det dock handla om att domstolen gjort en felaktig bedömning av det föreliggande materialet så är det ju fråga om ett felaktigt dömande (som kan leda till en oskyldigt dömd). Att en person döms oskyldig är dock lika illa, alldeles oavsett om det beror på dåliga bedömningar eller bristfälligt underlag.

Ur mitt perspektiv blir det alltså svårt att ansluta till synsättet att en person inte kan betraktas som oskyldigt dömd om denne dömdes på ett – ur senare perspektiv – undermåligt underlag. Avgörande måste ju rimligen vara huruvida personen faktiskt begått gärningen i fråga. Christian Diesen kanske bara råkade hamna i dåligt sällskap, eller hade en formsvacka, när debattartikeln skrevs. Han är säkert tillbaka i gammal god form snart igen.

Stanna Anna

Just nu rasar media över att Anna Sjödin inte avgår som ordförande för de socialistiska påläggkalvarna. Jag tycker att Anna skall stanna.

I min reaktionära värld skall man ha en förlåtande inställning till sina medmänniskor. Alla gör vi misstag. I min bransch finns det en gammal räv vid namn Bertil Södermark. Han har sammanfattat misslyckandets väsen på ett mycket förtjänstfullt sätt. Han har sagt att när man kommit dithän att man bara begår ett misstag om dagen så skall man vara nöjd. Det tycker jag är, både en klok och en ödmjuk inställning.

Anna är dömd för att ha uppfört sig som ett arsle på fyllan. Okey, låt det vara med det då. Den offentliga makten har utdelat sina repressalier över Annas agerande den där natten på sunkhaket Crazy Horse (vad är det för fel på en läkare som jobbar extra i dörren på ett sunkhak?). Låt det vara bra med det då. Även de som gör bort sig måste vara berättigad till en chans och en väg tillbaka. Eller som det står i den där tjocka svarta boken; den som är utan synd kastar den första stenen. Ge Anna lite svängrum, precis som att även vi andra kan behöva lite svängrum från tid till annan. Synsättet att man skall kryssa (jag kanske har umgåtts för mycket med Windows) människor bara för att de ramlar utanför ramen en gång, har jag svårt att förlika mig med. Ha lite överseende.

En gång fick jag lära mig att beviset på att man är en idiot är att man begår samma misstag två gånger. Det kanske är lite hårt, men visst är det skillnad att sätta foten i klaveret en gång, jämfört med att mer eller mindre ständigt ha den ena foten i något klaveraktigt. Om Anna klappar Babak – eller någon av hans lika – på truten en gång till är det säkerligen dags att ge henne en enkel biljett tillbaka till Umeå och rugbylaget. Men att köra i diket – och även någorlunda rejält – en gång, är inte hela världen.

Ett annat sätt att reflektera över frågan är om Anna är ”sämre” än politiker i allmänhet. Det känns inte så. Monas Toblerone och Geijers (påstådda) fnask sätter väl inte Anna i den politiska skamvrån mer än någon annan ”folkvald”?

Ge Anna en andra chans. Tar hon inte den så kan hon ta flyget hem till Umeå…

Är det skillnad på vem man lurar?

Efter att ha läst en artikel om försäkringskassans jakt på bidragsfuskare kom mina funderingar igång. Företrädaren för kassan som intervjuades i artikeln anförde att lura till sig pengar från kassa inte alls lurade någon som var stor och rik utan i stället lurade den som inget bidrag fick. Den ansvarige formulerade sig inte så, men syntes mena att kassan hade en kasse kosing att dela ut och när den var slut blev det inga fler bidrag. Hur det förhöll sig med behovet hos den som ansökte för sent skulle därmed inte ha med saken att skaffa. Det begåvade i det resonemanget kanske det finns skäl att ägna en stunds tanke, men det var inte där mitt funderande slog till.

I stället kom jag att fundera över om det är olika hemskt att bedra en person, än vad det är att bedra en annan person. Finns det en ”Robin Hood-mentalitet” i det svenska samhället? Är det värre att lura av någon dennes sista krona, än att lura av någon dennes första krona? Det är ju möjligt att den rent objektiva skadan kan ses som mindre om jag lurar av Ingvar Kamprad en tusenlapp, än om jag lyckas lura av en medellös socialbidragstagare samma summa. Effekten skulle kunna uppfattas som större hos den medellöse. Men min ”vinst” blir ju densamma. Ja, om det nu är det pekuniära värdet jag är ute eter, och inte en politisk manifestation.

Nåväl. Denne företrädare för kassan hade gått en snabbkurs i propaganda och motiverade statens kontroll av de bidragsfående med att det var andra bidragsfående som skulle bli utan om någon lurade till sig bidrag orättmätigt. Jag kan köpa att de bidragsfående kontrolleras både när de söker ett bidrag och även när de får det. Dock kan jag uppleva en viss undran när det visar sig att förhållandevis enkla trick synes kunna lura kassan. Att kompensera en dålig initial kontroll med en hård och obönhörlig efterkontroll känns för mig lite obalanserat. Jag kan tycka att tyngdpunkten borde ha legat på den initiala kontrollen.

Det propagandistiska tricket som företrädaren fått lära sig byggde dock på presumtionen att det vore värre att lura den som var liten och svag, än den som var stor och stark. Eftersom staten merendels framställs som stor och stark, så var hans idiom att ge en bild av att lura kassan vore att lura den svage. Det hela känns lätt tramsigt och jag undrar hur många som fått avslag på ett bidrag från kassan med motivationen att pengarna tagit slut…

Rymdfeber

Lika bra att erkänna det, jag har drabbats av rymdfebern. Jag knappade in väckning okristligt tidigt i fredags morse för att se uppskjutningen som inte blev av. Och inatt häll jag mig vaken för att se när det faktiskt blev av. Under den tidiga fredagsmorgonen, och även seden sen eftermiddag samma dag, har NASA:s webb-tv lega uppe här på min skärm. För att spä på rymdfebern avnjöt jag dessutom igår filen Space Cowboys.

Hur det nu kommer sig att jag drabbats av denna rymdfeber vet jag inte. Jag har väl alltid tyckt att det där med raketer och rymden varit spännande. Jag minns faktiskt flimriga bilder på tv när Niel Armstrong satte ner foten på månen. Och då känns det ju lite spännande att även en representant från lilla Sverige får bli en del av sökandet där ute. Dessutom är det ju faktiskt riktigt trevligt att en person för en gång skull uppmärksammas för en prestation. Under senare år har det inte varit helt lätt att hitta medialt utrymme för dessa människor som åstadkommer saker. I stället har utrymmet ägnats åt en inte sinande rad BigBroter-Gretor, frulösa bönder och andra kvasikändisar. Dessa personer är ju inte uppmärksammade för att de åstadkommit något, utan enbart som en rörlig kuliss i den där märkliga mediala symbiosen mellan förnedrings-tv och press. Mer om denna företeelse kan med fördel läsas i Mats Hamnströms läsvärda textsamlig; www.skymningslandet.se.

Ur denna mediala erbarmlighet stiger så Christer Fuglesang fram och ger ett visst hopp. Och möjligen är det också detta som bidrar till den rymdfeber som verkar råda, inte bara hos mig. Visst ser det lite larvigt ut när han står där utanför rymdfärjans dörr och håller upp en lapp med texten ”Heja Sverige”, men trots det sänder det små puffar av samhörighet med den stora världen där ute, och det som finns bortom den. Okey, det han gör kanske inte är så särdeles märkvärdigt i det stora hela, eftersom det är ca 400 personer som hittills varit i rymden. Men detta till trots kan jag inte låta bli att dras med. NASA:s webb-tv lär stå på här fram till de landar igen.

En lektion i jämställdhet

Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna har givit oss en ny lektion i det allmännas syn på jämställdhet. Enligt SVT har följande hänt. Under flera år har grabbarna (ett lätt nedlåtande uttryck för män med en attityd som må uppfattas som egen överlägsenhet i förhållande till sin, i synnerhet kvinnliga, omgivning) på något idrottsprogram framträtt i skolkatalogen endast iklädda handduk och med inoljade överkroppar. Detta synes ha skett med den kirunaska etablissemangets acceptans. Nyligen föll det en klass på estetprogrammet in att göra motsvarande. De iklädde sig hockeymundering på underkroppen, medan de förblev nakna – och inoljande – på överkroppen. Hela klassen korsade sina armar i lite olika varianter och lät sig i detta skick fotograferas för skolkatalogen. Innan publicering hann ske satte dock den rättrådige rektorn stopp för esteternas bild. Esteterna är nämligen kvinnor.

Det allmänna har satt ner foten och förkunnat att det minsann inte kan accepteras att en klass tjejer på ett svenskt gymnasium agerar på ett manligt accepterat sätt. Det allmänna vet nämligen dessa stackars värnlösas kvinnors eget bästa, långt bättre än kvinnorna själva. Dessa reaktionära kvinnors närmande till den manliga kulturen är ju något som med kraft måste stävjas. Men det kanske är det perdurerande argumentet att kvinnor som ”låter sig utnyttjas” är genom övergrepp trasiga offer som inte själva förstår sin belägenhet. Detta är väl ett utmärkt sätt att förkunna evangeliet att kvinnan är för evigt underlägsen mannen, och måste tas omhand. Eller? Claes Borgström, hjälp mig att förstå detta!

Första advent

Så har det då blivit första advent även i år och jag ställs inför ännu en konfrontation med det som jag förmodligen ogillar allra mest av det som kallas traditioner; julen.

Förarbetet för denna min grovt negativa relation till julen, var långt och noggrant. För att göra en lång och ointressant historia kvällstidningskort kan jag säga att mina 15 första jular handlade om att låtsas att det var trevligt, trots att det var förjävligt. Detta satte sina spår. Häromdagen fick jag ett mail från en kvinnlig bekant som frågade om jag inte kommit över det där ännu. Det har jag inte.

Hennes poäng var väl egentligen ganska god. Det är nog dags att lägga skiten bakom sig och se framåt, se möjligheterna. I de allra flesta fall tror jag mig besitta just den förmågan, dvs att se framåt och inte fastna i problemet. Men med julen är det annorlunda.

För en sådan som mig är filmen ”Tomten är far till alla barnen” en underbar upplevelse. Den visar på ett underhållande sätt hur förväntningarna allt som oftast står i bjärt kontrast med upplevelsen. På julen skall varenda unge vara glad, som det heter i visan. Jag brukar kalla detta fenomen för ”idyll på kommando”. Jag kan se detta dyka upp även vid andra tillfällen än just julen, men julen är trots allt detta beteendes främsta högtid.

För att göra min negativa relation (någon kallade det för attityd) till julen något obegriplig så måste jag erkänna att jag gillar julmusik. Att traska genom exempelvis ett köpcentrum och höra Dean Martin sjunga ”let it snow” gör mig på gott humör. Hur detta är möjligt, när själva crescendot i slutet av den s.k. julhandeln är bland det allra värsta jag vet, är en bra fråga. Det hela skulle väl kanske kunna beskrivas som motsägelsefullt.

Och denna motsägelse skall idag näras ytterligare genom att jag nyss köpt ett nytt exemplar av Absolute Christmas och jag efter publiceringen av denna text skall montera upp det begränsade s.k. julpynt jag innehar. Allt detta toppat med lussebullar på eftermiddagen.

Sen skall jag vänta 22 dar på att skiten är över för denna gång.

En dag på sushi-haket

Så tog jag mig då till det där suhi-haket som öppnat nere i centrum för en tid sedan. Jag hade hört både plus och minus om dem, men ville förstås skaffa mig en egen uppfattning.

Noteras kunde att den s.k. personalen därstädes inte log i onödan. Vi beställde och när jag skulle betala blev jag varse att de minsann inte tog kort, varför det fick bli en liten promenad till en av de närbelägna bankomaterna. När vi satte oss ner och väntade på vår mat kom vi på att vår måltid behövde kompletteras med dryck.

”Vad har du för dricka” frågade jag eftersom jag inte omedelbart fann något utbud av drycker i lokalen.
”Det kostal extla” blev jag upplyst, trots att jag räknat ut den detaljen alldeles själv.
”Jo jag förstår det” sa jag samtidigt som jag såg en kyl i ett hörn i vilken det fanns en Ramlösa.
”Är det där vad som finns?” frågade jag.
”Ja, vi hal ingen dlicka” blev jag upplyst om.

På något sätt kändes det som att det kanske vore mer centralt att omedelbart upplysa mig om att det inte fanns någon dricka. Genom att så var fallet blev ju liksom frågan om att dryck inte ingick i priset av mer akademisk natur. Den s.k. service på haket kändes därmed lätt bristfällig.

Själva maten var okey. Den utmärkte sig varken åt det ena eller det andra hållet. Den samlade bilden av stället var väl dock sådan att jag förmodligen inte kommer att gå dit igen.