Vad är det för fel på kärringar med barnvagn?

För någon helg sedan så var jag och barnen på Den Gula Bokstaven i Täby Centrum. När vi satt där i all vår oskuldsfullhet så kom det en kvinna körandes barnvagn. Hennes mål var att passera det bord där vi satt. Hennes grad av finess var dock inte så hög att hon nöjde sig med att köra förbi oss med sin truck, utan hon valde i stället att köra sagda fordon över min högra fot. ”Aj”, utbrast jag, eftersom hennes tilltag faktiskt orsakade smärta i min nedre kroppsdel. ”Förlåt” kom från hennes mun och arrogans kom ur hennes ögon, varför jag föreslog att det vore bättre att hon såg sig för. Då small kärringen igång och skällde på mig att hon minsann hade bett om ursäkt. Jag bara glodde på henne, eftersom det inte fanns något att säga som låg utanför det straffbara området i 5 kap. 3 § brottsbalken.

Både före och efter denna incident har jag kunna notera att kvinnor med barnvagnar tenderar att ha ett märkligt beteende. En kvinna med barnvagn anser vanligen att vi andra skall vika hädan när hon kommer där på sitt kejserliga uppdrag. För den händelse det gångbara utrymmet näppeligen räcker till både mig och den kvinna med barnvagn som jag där möter, skulle det aldrig falla henne in att väja. Det blir i stället jag – och övriga utan detta gudomliga fordon – som får tränga upp oss mot väggar och annat.

Något annat som dessa kvinnor verkar se som en självklarhet är att vi andra skall hjälpa dem på bussar och tåg med deras fordon. Detta finner jag märkligt. Ingen av dessa kvinnor drar sig för att fråga helt okända människor om vi kan hjälpa dem med vagnen. Dessutom gör de oftast det med ett tonfall och en min som säger att vi bereds en möjlighet att göra en samhällelig insats genom detta oergonomiska lyft. Om jag vill bära någon annans lass så anmäler jag mig frivilligt. Det skulle inte falla mig in att kasta mig över okända människor och be dem bära min packning. Därtill har jag missat den lagstiftning som stadgar att det skulle ingå i den allmänna värnplikten, eller någon annan plikt, att stå till dessa barnvagnsterroristers förfogande.

Intressant är att killar med barnvagn inte uppvisar samma attityd. Här verkar det således som jämställdheten inte slagit igenom. Frågan är då om jämställdhet i detta avseende betyder att männen skall närma sig kvinnorna, eller – vilket synes vara ett vanligt argument i jämställdhetsdebatten – om kvinnorna skall närma sig männen…

Jag ringde till polisen, 2

För den nyfikne kan jag berätta att jag nu fått kontakt med C. Detta skedde genom att jag idag av en ren händelse sprang ihop med C i Kista Galleria.

Ba

Ibland tycker jag att det borde inrättas en särskild fjortismyndighet. På den myndigheten skulle det finnas ett kansli med ansvar för språkfrågor. Fjortisar kommunicerar nämligen på någon egen variant av svenska som vi andra inte riktigt har full tillgång till. Sen kanske Horace och hans pluton skulle skapa en särskild ordbok för just detta språk, men vederbörliga översättingar till den något mer traditionella svenska som ”min generation” använder. Kanske skulle den heta Encyclopedia Fjorticus?

Särskild uppmärksamhet kanske då skulle ges ordet ”ba”, om det nu är ett ord. Detta förmenta ord nyttjas dock synnerligen flitigt av yngre medborgare, månne ymnigast av flickorna. Uttryckets innebörd framstår ibland som lätt dunkel. Min första analys är att uttrycket är en förkortning av ordet ”bara”. Den typiska frasen ”å han ba” ger dock sken av att uttrycket kanske inte enkom används med betydelsen bara. Skulle experimentmeningen – om det nu är en hel mening – översättas till något mer traditionell svenska skulle den i så fall kanske bli ”Och han bara”. Därigenom bibringas jag uppfattningen att mening är ofullständig. Om han nu ägnade sig åt endast en verksamhet, torde krävas att den verksamheten också angavs för att meningen skall bli någorlunda fullständig och förståelig, och för att det eventuella budskapet skall gå fram. Betyder experimentmeningen i stället att han oväntat, ja rent av plötsligt, gjorde något så blir även då slutsatsen att meningen är ofullständig. Enär experimentmeningen dock påfallande ofta används fristående blir slutsatsen att den i dessa fjortisars värd har en egen och självständig betydelse. Vilken denna betydelse då är, förblir dessvärre för min del svårförståeligt.

Under stundom följs experimentmeningen av den efterföljande meningen ”å vi ba”. Synbart är att det som han gjorde – vad det nu är – har lett till en egen reaktion från den som nu yttrat de båda meningarna. Vilken reaktion det blev, och vad det reagerades på, är dock hitintills okänt. Sammantaget framträder nu en bild av ett kommunikationssätt som har så tydliga blottor är det föreligger risk för det eventuella budskap som avsändaren har, helt går den åhörande församlingen förbi. Möjligt är förvisso dock att det för dessa personer som besitter tillräckliga kunskaper i detta språk, framgår vad som avses med dessa båda meningar.

I jakten på insikt om ordets innebörd frågade jag min 13-årige son vad det betyder. Rimligen borde han ha bättre tillgång till detta mystiska ord och dess betydelse i det unga språket. Svaret han gav var entydigt och utan utrymme för missförstånd, ordet har inte någon betydelse. Huruvida jag blev upplyst eller mer förvirrad vet jag inte. Min följdfråga till honom blev förståss varför då detta ord brukades så ymnigt när det saknar betydelse. Något lika entydigt besked i den delen hade han inte att meddela.

Jakten på insikt om detta nya ords betydelse lämnade mig således med kunskapen att det saknar betydelse. Ordet har dock tydligen en funktion, eftersom det används och används flitigt. Vilken denna funktion är har jag dock hittills inte kommit till insikt om. Hjälp mig, Horace!

Den fängslade pappan

I somras besökte jag ett fängelse och fick då bevittna en händelse som säkert inte är ovanligt, men som hängde sig kvar. Det pågick besökstid. När besökstiden närmade sig sitt slut vandrade de intagna och deras besökare mot anstaltens grindar. Bl.a. var där en man, strax över 30 kanske, som hade besök av några som föreföll vara hans familj, en kvinna och en liten pojke som kanske var fem år. När de väl kom fram till grindarna var det så dags för mannen att ta farväl av de sina. Avskedet med kvinnan kan jag inte ens minnas att jag noterade, men avskedet mellan mannen och hans son var desto starkare. Den lille pojken blev oerhört ledsen av att behöva skiljas från sin pappa. Pojken grät ymnigt, ville inte alls skiljas från sin pappa och sträckte sina armar mot pappan, som gjorde vad han kunde för att lugna det ledsna barnet.

Om jag vore moderat skulle jag förmodligen säga att den fängslade mannen får skylla sig själv och borde ha tänkt på detta innan han begick sitt brott – vilket jag inte har den blekaste aning om vad det var. Nu är jag inte moderat och jag har därför en mer empatisk inställning.

Av någon anledning kom jag att tänka på Elvis Presleys gamla dänga ”in the ghetto” när vi åkte därifrån, främst textraden ”he’ll grow to be an angry you man someday”. Den lille pojken kan naturligtvis inte lastas för att han har en pappa som sitter i fängelse och det finns knappast nåt skäl att låta föräldrar dömas till andra påföljder enkom av det skäl att de är just föräldrar. Men någon stans i detta system kanske det är en del små viktiga detaljer som liksom glöms bort eller bara försvinner in i administrationen. Vad kommer denne lille pojke, när han sedan växer upp och kanske blir en sådan som Elvis sjöng om, att bära med sig för minne av det jag såg? Vad är det som kommer att finnas kvar i denna pojkes känslominne av denna händelse, och vad kommer detta att göra honom till för ung man?

Samtidigt var det liksom något varmt med det som spelades upp framför mig. Den lille pojkens relation till sin pappa var god och kärleksfull alldeles oavsett att pappan var en dömd brottsligt. Den fanns något där mellan denna pappa och detta barn, som tyvärr fattas allt för ofta i relationer mellan barn och föräldrar som inte sitter i fängelse. Så det kanske inte är något problem. Den lille pojken kanske inte alls växer upp till en arg ung man en dag, utan till en harmonisk och empatisk ung man, baserat på en god relation till sin pappa alldeles oavsett om pappan satt i fängelse eller inte.

Allt detta är ju förståss spekulationer, men kvar finns ett mycket starkt minne av en stark episod. Ett känslofyllt avsked mellan en liten pojke och han pappa.

Leif Gustav Willy

TV4:as Kalla Fakta har åstadkommit ett lågvattenmärke. Från det faktiskt ganska stora ”avslöjandet” om den iögonfallande fångtransporten från Bromma som CIA tilläts göra, har nivån på journalistiken fallit som en fermentaaktie, till veckans bottennotering.

Fram till i veckan hade jag faktiskt relativt höga tankar om Trond Sefastsson. Han var något så ovanligt som journalist med lite – i mina ögon – riktig skolning; han är nämligen jurist också. Men nu har den gode Trond dagtingat med sin trovärdighet som gjort att han kommer att få jobba hårt ett tag för att återfå mitt förtroende, i alla fall.

Bakgrunden är att några stackars traumatiserade människor i Örebro har kommit att tro att Leif GW Perssons senaste roman ”Linda – som i Lindamordet” är ett plagiat av mordet på det traumatiserade människornas egen dotter för runt tio år sedan. Att dessa två människor upplevt det förmodligen värsta man kan vara med om, är ett faktum. Att Trond slår mynt av detta och dessutom rotar fram en syndabock, är inte bara dålig journalistik. Det är rent osmakligt.

Med någon sorts kirurgisk prägel försöker Trond visa att det finns så många likheter mellan mordet på Sara och det som sker i boken, att det bara måste vara så att boken egentligen handlar om mordet på Sara. Därmed är Leif GW Persson en skitstövel i kollosalformat som skott sig på dessa stackars människor. Leif GW Persson nekar till det påstådda och invänder att det som anges i boken är normalhändelser kring sexmord. Att vissa händelser därmed sammanfaller med mordet på Sara vore således naturligt.

Varför skulle Leif GW Persson ljuga? Han har ju knappast gjort sig ett namn på att vara särdeles politiskt korrekt eller inställsam. Vad skulle plötsligt ha drabbat Leif GW så att han skulle ljuga för att framstå i bättre dager? Hela den tanken ter sig liksom främmande, snarast absurd. Om Leif GW säger att boken inte är en beskrivning av mordet på Sara är jag benägen att tro honom. Därtill kunde man i reportaget faktiskt se hur Trond svikligen undvek att förklara för Leif GW under en intervju med honom, vad syftet med intervjun faktiskt var. I stället upprepar Trond (och andra i programmet) att Leif GW vägrat medverka. Jag kommer att tänka på Goebbels, som lärde oss knepet att upprepa en lögn tillräckligt många gånger, för att den tills slut skulle framstå som en sanning.

Men Trond har bestämt sig. Leif GW skall hängas upp offentligt och ges ett journalistiskt kok stryk. Trond faller in den lägre formen åklagarretorik som pläderar att ett nekande är det bästa beviset för skuld. Så långt är Tronds agerande mest korkat. Osmakligt blir det när han låter de traumatiserade föräldrarna intervjuas i televisionen. Trond skulle säkert försvara sig med att föräldrarna själva ville vara med i TV. Nu krävs det inte några examina i psykologi för att ha tillgodogjort sig kunskapen att människor gör konstiga saker när de är i chock. Att man mycket väl kan befinna sig chock tio år efter att ens barn mördats, finner jag inte för otroligt. Detta till trots intervjuades föräldrarna och filmades gåendes till dotterns grav. Tronds agerande kan bara leda till två saker. Ökad försäljning av boken och exponering av föräldrarna i deras sorg. Men det är klart. Journalister har hittills inte gjort sig kända för att undvika att göra mos av enskilda offentligt, bara för att sälja ett lösnummer till eller uppleva känslan av ett scoop. Osmakligt.

Efter programmet genomfördes en offentlig chatt där Trond (och hans bisittare Gustav Fridolin) var noga med att inte ta något ansvar för följderna för sitt reportage, utan bara upprepa att de väckte en fråga och att andra fick ta varje form av konsekvens och ansvar. Ännu mera osmakligt.

Nej du Trond, det är dags satt du slänger ut den där 23-årige besserwissern från redaktionen och återgår till den nivå som du visat prov på tidigare. Alla kan begå ett misstag, och detta är ditt. Gör det inte till en vana. För övrigt skall det bli mycket intressant att se vilken eventuell moteld som Leif GW kommer att ange mot det som Trond nu gjort, och som endast kan beskrivas med ett uttryck från den store tänkaren Anton Svensson i Katthult; stolleprov.