Konsten att åka kollektivt

I två veckor har jag dagligen åkt till och från innerstan med kollektiva färdmedel, närmare bestämt med roslagsbanan och tunnelbanan. Det var många år sedan jag åkte kollektivt i denna omfattning.

Den nya makten i landstinget, med folkpartisten Maria Wallhager i främsta ledet, vill utsätta de som gör en samhällsinsats och åker med SL, för en prishöjning. Maria Wallhager synes vara av uppfattningen att marknadsekonomiska principer inte bör gälla inom länets kollektiva trafik. Men Wallahager slipper ju konkurrens, så hon kan ju sätta vilka priser hon vill. Parametern vad den av Wallahger tillhandahållna tjänsten faktiskt är värd för de som nyttjar den, synes vara utan betydelse. När priset för en stund på det skakande tåget är 20 kronor kan i vart fall jag tycka att priset börjar närma sig kvalitén på tjänsten. Men Wallahger synes tänka tvärt om; ledstjärnan är sämre och dyrare. Tur för Wallhager att hon är politiker och inte företagare.

Nåväl. Det etnologiska värdet av att resa kollektivt kanske inte heller skall bortses ifrån. Sittandes i bilkö får man ju inte samma kunskapsmaterial om sina medmänniskor, som när man trängs med dem på tåget. På tåget får jag studera mannen som gäspar så stort och indiskret att det är befogat med frågan hur stor en mänsklig mun kan bli. Där får jag studera den blonda kvinnan som spelar sin mp3-spelare så högt i lurarna att dessa lurar är helt utan betydelse för vår övrigas bekvämlighet. Där finns den unga mannan som inte kan motstå att torgföra dotterns senaste sjukdomar. Där finns överklassungarna som diskuterar lägenheter på Rivieran (hade de haft körkort hade de suttit i bilkön istället). Och i denna etnologiska röra sitter jag i min kostym och undrar vad jag gör här.

Väl framme vid tunnelbanan mer eller mindre överfalls jag av utdelare av stadens alla gratistidningar. Genom mina medelålders och fördomsfulla ögon noterar jag att City mest delas ut av färgade gentlemen medan .SE delas ut av huvudsakligen kvinnor som inte ligger allt för nära 25-årssträcket. Metro delas ut av de som blev kvar.

Väl framme på stadens gator och torg får jag handfast lära mig att stadens cyklister alltjämt är av uppfattningen att av riksdagen utfärdade lagar gäller alla medborgare, utom dem. Den relativt nya regeln om fordons väjningsplikt gentemot fotgängare vid övergångsställen gäller uppenbarligen inte dessa tvåhjuliga experter på civil, och annan, olydnad. Efter några uppsättningar däckmönster på mina skor inser jag att en cyklist inte nedlåter sig till att lämna en gående minsta företräde. Gällande lag till trots.

Även om jag sparat några tusenlappar i parkeringskostnader blir jag ändock lite funderande över om det är värt upplevelsen att nyttja de Wallhagerska färdmedlen, och samtidigt behöva betala för upplevelsen.

Turn to stone

Detta, i mitt liv, så märkliga år 1977 inträffade ytterligare en händelse som lever kvar i mitt minne. Kanske är minnet starkare och något mer, än vad själva händelsen var. Men här är i alla fall minnet.

Efter att nära nog bokstavligen har nött ut ”A new world record” med Electric Light Orchestra så hade jag under en tid levt med vetskapen att det var en ny ELO-skiva på ingång. Och detta nya alster skulle minsann vara en dubbel-lp. Jo, detta tilldrog sig på den tiden som det bara var vinyl som gällde. Inköpet av detta nya alster skedde, som de flesta andra av mina vinylinköp under många år, på Åhléns City. På skivavdelningen i tunnelbaneplanet fördrev jag många timmar under den senare delen av 70-talet.

Förmodligen hängde jag väl inte på låset samma dag som skivan släpptes, men jag var nog ändå ganska tidig med att förvärva detta album. ”A new world record” hade ju gjort starkt intryck på mig och det var med både spänning och förväntan som jag traskade hem från skivaffären med min nya egendom i den ack så typiska skivpåsen, av ett snitt som numera är ett minne blott. I påsen låg alltså ett exemplar av ”Out of the blue” som ELO:s nya epos hette. Ur mitt minne letar sig en doft fram, doften av en ny vinylskiva. En ny cd-skiva är inte alls ackompanjerad av samma doftupplevelse som en ny vinylskiva var. Det var väl någon suggestiv blandning av vinyl och nytryckt papp som byggde denna säregna doft – ny skiva.

I konvolutet låg dessutom ett något märkligt och oväntat föremål. När min undran över vad det var i någon mån hade lagt sig så förstod jag att det var någon sorts pappmojäng i andan gör-det-själv. Tingesten blev liggande och det var först långt senare som jag tog mig tid att bygga ihop det hela, och slutligen insåg att det skulle föreställa ett rymdskepp av något slag.

Kvällen kom och jag skulle begå premiär. Rummet var mörkt. Jag satte på mig mina hörlurar, lade pickupen på den snurrande vinylen och väntade på vad som komma skulle. Det första intrycket av det som träffade mina sinnen där i mörkret är svårt att beskriva med ord. Att låtar tonades ner i slutet var ju – och är alltjämt – långt från ovanligt. Men att de tonades upp i början, det var nåt helt annat. Upplevelsen blev väl snarast den att något väsen liksom kom svävande från ett mörkt ingenstans, och liksom svepte över mig. På något sätt så kanske det kändes som att det där rymdskeppet på konvolutet hovrade in över mig, och att jag med skräckblandad förtjusning lät mig fångas av det som gjorde mig liten.

Jeff Lynnes röst förkunnade att “The city streets are empty now” och ännu en milstolpe i mitt liv var satt. Även denna skiva fick kämpa tappert under pickuperna i många år. Och visst var titeln på albumet passande. Skivan var en upplevelse, och den upplevelsen kom verkligen som en överraskning från en klar himmel – out of the blue…

Rostskydd och lackskydd

I veckan var jag utomläns. På väg till hotellet passerade vi ett industriområde. Utanför en av byggnaderna fanns två större banderoller, vilka uppenbarligen hade satts upp av samma näringsidkare. På den ena banderollen stod det ”rostskydd” och på den andra ”lackskydd”. Genast drabbades jag av språkliga grubblerier. Begreppet ”rostskydd” måste vara felformulerat. Rimligen borde bilägare vara mer intresserade av att skydda lacken mot rost, än av att skydda själva rosten? Troligen är begreppet lika felformulerat som det i it-sammanhang förekommande begreppet ”virusskydd”. Likväl som det i datorsammanhang rätteligen borde vara fråga om ”anti-virusskydd”, så borde det i lacksammanhang vara fråga om motsvarande, ”anti-rostskydd”. De båda begreppen torde åsyfta en preventiv åtgärd, mer än en bevarande sådan.

Någon sade till mig att jag hängde upp mig på detaljer eftersom alla ändå förstod vad som avsågs. Möjligen kan det påståendet ges en viss grad av riktighet i detta fall. Generellt kan jag dock se ett problem med att säga något annat än det man egentligen menar och därefter sätta sitt hopp till att mottagaren av budskapet ändock kommer att förstå det som menades, men som faktiskt inte sades eller skrevs. Lika riskabelt vore det att låta munnen gå medan tanken formuleras. Även då finns risk att budskapet går förlorat.

I radiosammanhang finns en grundläggande och god regel som brukar formuleras såsom ”tänk, tryck, tala”. Principen är god. Börja med att analysera och formulera det budskap du vill föra fram. Därefter skapar du ett forum och ett uttryckssätt som är anpassat för budskapet och dess mottagare. Först därefter framför du budskapet. Under denna process finns det då ett visst hopp om att du kanske själv upptäcker otydligheter i budskapet, vilka kan rättas till innan de redan är ”ute på stan”.

Nu förekommer ju begreppskollisioner även i helt andra sammanhang. Men med tiden synes vissa begrepp bli så inarbetade att det inte längre spelar någon roll att de, ställda bredvid varandra, ger en lätt svårförståelig innebör i relation till varandra, Ungefär som med de båda begreppen ”kvinnovåld” och ”damfotboll”, där genuset i det första synes peka på något som vore riktat det emot, medan det senare utövas av genuset självt. Det torde finnas många andra exempel på denna, förmenta eller verkliga, språkliga kollision och bristande logik.

Men om du säger det du menar, så blir det hela mycket lättare att förstå för mottagaren av ditt budskap. Typ…

JM

Så har vi då förärats med en justitieminister som inte är jurist. Kring denna styggelse gjorde jag ett inlägg i ett av nätets otaliga forum, och fick omgående på näbben för mina odemokratiska värderingar att kräva sakkunskap av en s.k. folkvald. Det inträffade kräver en rad, eller flera.

Ett av kriterierna för en demokrati är att medborgarna skall vara valbara. Det innebär följaktligen att både professorer och a-lagare skall kunna väljas till de folkvalda församlingarna. Så långt allt väl, men det är inte folket som väljer statsminister, långt mindre justitieminister. Att vilken medborgare som helst kan väljas till dessa församlingar ser jag inget problem med. Skall man dock inneha rikets högsta befattning i ett sakområde framstår det som rimligt att man besitter kunskaper i sakområdet. Jag vet dock att detta inte är något formellt krav. Det har ju hänt mer än en gång att en minister bytt departement på ett snudd på överraskande sätt.

Mitt demokratiska underskott i detta avseende, skulle enligt mina angripare bestå i att jag förväntade mig särskild kompetens av en justitieminister, bestående i en jur kand. Mina angripare formulerade sig inte så på raderna – men möjligen mellan dem – att det var fullt tillräckligt att en justitieminister hade idéer om lag och ordning som överensstämde med mina angripares, för att denne skulle vara lämplig för ministerposten i fråga. Akademiska kunskaper därom vore merendels överflödiga. Alla har självfallet rätt att framföra sin personliga åsikt.

För egen del har jag svårt att se att åsikter skulle vara mer bärkraftiga än kunskaper, när en person innehar en ledande befattning. Självfallet må jag ha fel. Det går ju med framgång att argumentera att det inte vore tillräckligt med en jur kand för att bli en god justitieminister. Möjligen är juris kandidaten Laila Freivalds ett exempel på detta? Under viss tid föreföll chefstolen på justitiedepartementet snudd på bestå i en utrangerad – men ännu ej desarmerad – katapultstol från flygvapnet.

Hur som. Mina angripare menade också att skulle man kräva juridisk examen av en justitieminister så borde man i logikens anda kräva ekonomisk examen av en finansminister och att försvarsministern var f.d. general. Med detta ville de tydligen manifestera det obegåvade i min uppfattning. Att ge dem en halv poäng i deras resonemang känner jag mig härtill nödd och tvungen. Att en finansminister bör ha ekonomisk utbildning är väl kanske inte överdrivet, dock är jag väl kanske inte helt övertygad att försvarsministern behöver vara (f.d) officer. En intressekonflikt skulle möjligen kunna uppstå. När det gäller försvarsminister är det ju i alla fall bra om han – eller hon – kan gå i takt. Inte ens det synes dock vara ett krav, fick vi lära oss när Anders Björck innehade den befattningen. Och möjligen bör en minister ha en i grunden positiv inställning till sitt sakområde, och inte som Roine Carlsson kalla marinens båtar för ”plåtschabrak”.

Efter visst vridande och vändande på spörsmålet kan jag ändock inte frigöra mig från uppfattningen att landets högsta juridiska befattning rimligen skall innehas av en jurist. Mina angripare tyckte det var fullt tillräckligt med att justitieministern hade bildade medarbetare i departementen. Skeptisk. Så jag sätter mig ner och inväntar övertygande argument att det vore onödigt med en rättsbildad justitieminister. Under tiden vidhåller jag att denne bör vara jur kand, i vart fall fram till att posten innehas av Hans Villius…

Glädjebrott

Företrädarna för den tredje statsmakten talar under stundom om ”hatbrott”. För att ge sig på en försiktig generalisering torde det ligga i sakens natur att ett brott mot en annan person i sig innefattar någon grad av ogillande; kanske därtill hat. Även om det är synnerligen vanligt att gärningsman och offer känner varandra vid vissa våldsbrott, så är väl kanske den relation som råder mellan dem vid brottstillfället inte allom ljus och kärleksfull – utan kanske just det motsatta. Mina förmenta kunskaper räcker inte till att förstå vad det är som utmärker ett hatbrott från de andra brotten, och vad dessa andra brott rätteligen skall etiketteras. Glädjebrott? Kärleksbrott?

Beträffande brott mot person är det lite svårt att spontant se vilka av dessa som inte är kringgärdade av negativa känslor. Näppeligen misshandlar person A person B av det skälet att A är på särdeles gott humör? I mina ögon är termen hatbrott en förenkling bortom obegriplighetens rand. Vilken information är det som ges genom etiketteringen ”hatbrott”, som inte redan finns där vid upplysningen att A har misshandlat B till döds?

Även riksåklagaren har låtit sig ledas in i denna mediala fålla. På riksåklagarens hemsida kan man lära att ett hatbrott är brott som begås mot någon på grund av offrets läggning eller etniska bakgrund. Jaha, då borde väl mellanöstern vara hatbrottets högborg? Jag kan inte låta bli att tycka att begreppet som sådant är lätt töntigt, därför att det på nåt vis skulle ge sken av att dessa gärningsmän vore mer ilskna än övriga. Brott som baseras på starka bakomliggande känslomässiga laddningar är väl varken mer eller mindre allvarliga bara för att det kanske finns en oempatisk samhällsåskådning bakom?

Om A slår ihjäl B på grund av att denne är från en viss bengalisk stam, eller för att sno av honom plånboken, gör väl inte det hela mer eller mindre allvarligt? Jag anar en ojämlik människosyn i den mediala dimman. Det är tydligen värre att slå ihjäl en person därför att denne är homosexuell, än att göra det för att denne är AIK:are? Detta synsätt är obegripligt. Att med uppsåt ta en medmänniska av daga kan inte vara mera allvarligt för att denne har en viss läggning eller bakgrund, än om denne bara är alldeles vanlig. En tämligen grundläggande tanke i den fria världen är att varje människa är värd lika mycket. Vi har tillbringat hundra år för att slutligen komma till punkten att varje människa är född fri och lika mycket värde som varje annan människa. Då upplever jag en viss unkenhet när vissa krafter vill lämna detta synsätt. Då är vi på väg mot ett synsätt som jag trodde – och hoppades – var förpassat till historien, att vissa av oss är värda 1, medan andra av oss bara är värda 0,5.

Hur mycket är du värd?