Kunskapens pris

Det pågick filminspelning i stan. Plötsligt slutade en av filmkamerorna att fungera. Lätt panik uppstod bland personal och skådespelare eftersom all verksamhet gick i stå med anledning av den fallerande kameran. När den mest akuta förvirringen lagt sig kom någon på att det fanns en kille utanför stan som var särdeles kunnig på just denna kamera. Efter några nervösa telefonsamtal upprättades till slut kontakt med den särskilt kunnige och han utlovade att han skulle komma till undsättning. Någon timme senare dök den särskilt kunnige upp. Han tittade och lyssnade på den fallerande kameran. Sen tog han upp en liten skruvmejsel och satte den mot en punkt på kamerans sida där ingen skruv fanns. Ögonbryn höjdes. Den särskilt kunnige tog upp en skruvmejsel till, som var något större än den första skruvmejseln. Med den något större skruvmejseln knackade han på bakändan på den mindre skruvmejseln, vars spets hölls mot en plats på kameran där ingen skruv fanns.

Den särskilt kunnige lade tillbaka sina två verktyg i sina fickor, och kunde starta upp kameran igen. Ett litet knack på rätt ställe hade alltså avhjälp vad felet nu var. Häpna blickar och spontana applåder kunde höras på inspelningsplatsen. Den särskilt kunnige tackade för sig och återvände hem igen.

Kort därefter sände den särskilt kunnige en faktura till filmbolaget för sitt arbete. Fakturan var på 50 000 kronor. Beloppet fick befattningshavare på filmbolaget att ställa sig undrande till beloppets storlek i förhållande till den särskilt kunniges arbetsinsats. Någon uppsatt person på filmbolaget ringde därför till den särskilt kunnige och bad om en specifikation över nedlagt arbete, till förklaring av beloppet. Javisst, utlovade den särskilt kunnige och satte sig omedelbart efter samtalet att upprätta en specifikation över sitt arbete. Möjligen trodde den uppsatte på filmbolaget att denna specifikation skulle komma att rendera i en justering nedåt av det fakturerade priset.

Den särskilt kunnige skrev sin specifikation och sände den till den uppsatte på filmbolaget. Den uppsatte öppnade kuvertet och kunde på specifikationen läsa:
1. Resa till och från inspelningsplats samt knackat på kamera: 1 000 kronor
2. Veta var jag skulle knacka: 49 000 kronor

Filmbolaget betalade därefter fakturan utan knot. Den särskilt kunnige hade inte bara tillförskansat sig särskilda kunskaper inom sitt ämnesområde. Han hade därtill tillförskansat sig förmågan att på ett pedagogiskt sätt förklara för sin kund vad kunskap kan vara värd.

Jag ringde till polisen

Häromdagen avsåg jag att komma i kontakt med polisinspektören C. C arbetar på en polismyndighet i ett län utanför mitt hemlän. Bara den lilla omständigheten skulle visa sig skapa både mig och minst en person till merarbete. Jag inledde mitt sökande genom att i de webbaserade telefonkatalogerna söka efter ett telefonnummer till polismyndigheten i fråga. Det skulle visa sig svårt. Allt jag fann var det nya ”nationella” numret till polisen, 11414. Ett besök på polisens hemsida kanske kunde lösa mitt lilla predikament? Icke. Där var man också noga med att inte lämna ut några vanliga telefonnummer, utan ville man komma i kontakt med ordningsmakten var man minsann hänvisad till detta nationella nummer.

Därtill nödd och tvungen lyfte jag min ip-telefon och slog 11414. Då förkunnade en merendels automatiserad kvinna att numret i fråga inte fanns. Där satt jag alltså med en myndighet som vägrade uppger ett vanligt telefonnummer och en teleoperatör som gjorde gällande att det enda nummer som numer finns till svensk polis inte existerade. Intressant situation. Min mobilteleoperatör hade dock anammat svensk polis moderniteter. Från mobilen gick det utmärkt att slå 11414. Efter de numer sedvanliga valen med telefonens knappar hade jag efter bara ett par minuter en levande människa i luren. Jag förkunnade att min önskan var att komma i kontakt med C och på vilken länsmyndighet som C tjänstgjorde. Telefonissan upplyste mig i sedvanligt myndighetstonfall att jag kommit till polismyndigheten i Stockholm. Jag upplyste att jag minsann försökt hitta ett nummer till den aktuella polismyndigheten, men att jag stupat i mitt uppsåt. Telefonissan berättade – utan att ändra tonfall – att det minsann var praktiskt med bara ett nummer till polisen för då behövde man inte veta var man befann sig om man behövde komma i kontakt med polisen. Mitt försök att sälja in tanken att man kanske hade andra problem om man inte visste var man befann sig, bemöttes med upplysningen att jag nu kopplades till aktuell polismyndighet. Att jag nyss knappat mig fram till alternativet ”tala med en levande människa” visade sig få mindre betydelse. När jag ånyo genomfört samma knapptryckningar kom jag även denna gång till denna förment levande människa (vars grad av engagemang lätt skulle kunna förleda den uppringande att tro att rigor mortis var i antågande). Signaler gick fram och strax svarade en mansperson.

”Jag söker C” erkände jag omgående. ”C är inte här” fick jag till svar. ”Har jag blivit kopplad fel” undrade jag. Mansrösten förkunnade att jag inte blivit kopplad fel men att C inte tjänstgjorde för tillfället. Med snudd på samma engagemang som hos telefonist nummer två förkunnade mansrösten att det var sex personer som delade på en och samma telefon. Ordet ”resursbrist” han flaxa förbi mitt medvetande innan mansrösten förklarade att det var sex personer som jobbade i skift med denna befattning och att C var en av dem. Min spontana tro att polisens sparbeting tvingade dem att dela på en telefonautomat i korridoren kunde därmed jagas på flykten. Det blev tyst i luren och jag bibringades en uppfattning om att mansrösten tyckte sig ha gjort sitt. ”Om jag nu skulle vilja veta när jag kan få tag i C, hur gör jag då?” undrade jag. ”Är det något speciellt?” blev motfrågan från mansrösten. Efter ytterligare en stunds resultatlöst samtal kunde jag dock inhämta från mansrösten att han inte visste – eller i vart fall inte avsåg att ta reda på – när C var åter i tjänst. Jag fick väl återkomma då och då, och kanske en vacker dag – före min och/eller C:s pension – kanske ha lyckan att få kontakt.

I svaga ögonblick kan jag få för mig att myndigheterna är till för oss medborgare. Men efter kontakt med myndighet tas jag snabbt ur denna villfarelse. Att myndigheterna uppfattar oss medborgare som kunder föreligger det uppenbarligen en blott försumbar risk för. Myndigheterna trivs bättre om vi medborgare håller oss på vår kant och inte besvärar dessa kungliga sändebud med våra vardagliga trivialiteter utan låter dem genomföra fikapaus och tillfälligt ute resten av budgetåret i fred. Hur jag som enkel medborgare skall kunna komma i kontakt med polisinspektören C är alltjämt höljt i ett till synes ogenomträngligt dunkel.

Vem ska betala?

På tv-nyheterna igår resonerades kring frågan om vem som skall bära de polisiära kostnaderna som uppkommer i samband med huliganism. Några röster förespråkade att fotbollsklubbarna skall betala, medan andra tyckte att det var polisen som skulle betala. Själv undrar jag varför man skall begränsa sig till de polisiära kostnaderna.

En potentat från en av huvudstadens fotbollsklubbar argumenterade att det minsann vore polisen själva som skulle stå för dessa kostnader eftersom huliganismen (möjligen var det sporten som förekommer i anslutning till huliganismen han syftade på) skapar arbetstillfällen. Sant. Poliser, ordningsvakter, glasmästare och försäkringsbolag hålls sysselsatta. Huruvida denna sysselsättning är av samhällsnytta torde det kunna gå att finna olika synpunkter på. Denne potentat synes då anse att någon annan skall betala för hans nöjen. I ljuset av Skandia-affärer och annat skulle det möjligen kunna sägas att det vore modernt att försöka låta någon annan betala för sina egna nöjen.

För mig framstår det som självfallet att det är fotbollsklubbarna som skall bära kostnaderna av sin verksamhet. Jag kan dock hålla med om att det blir knepigt om man tar steget till att nyttjandet av polisen i allmänhet skulle vara avgiftsbelagt. Om det vore så att det kostade att vända sig till polisen så fanns det en risk för att en mindre bra utveckling, skulle jag kunna tänka mig. Dock finns det någon stans en gräns mellan att enskilda personer ringer och gör anmälan till polisen, och att flera hundra poliser tas i anspråk en hel kväll beroende på att 22 herrar envisas med att jaga samma boll i stället för att ta med varsin.

Nu finns det ju lite – om något – som talar för att fler brott skulle utredas eller att samhället skulle bli generellt tryggare bara för att dessa kompanier av poliser gjorde annat än tittade på fotboll med ryggen mot planen. Men att fotbollsklubbarna kostnadsfritt skall kunna fortsätta att rycka på axlarna åt huliganismen och dess följder kan rimligen inte vara av samhällsnytta. Om klubbarna fick betala för konsekvenserna av huliganismen skulle de förmodligen engagera sig i att stoppa huliganismen, eller lägga ner verksamheten för att den blev för dyr. Att klubbarna skall låta oss andra betala för deras nöje vore dock den sämsta lösningen.

Räddare

Efter en liten obetydlig incident i den tidigare omtalade ICA-butiken häromdagen, har jag kommit fram till att jag är en räddare. Ja, det är alltså inte fråga om det som David Hasselhoff och hans flickor ägnar sig åt.

Det finns en kategori människor som kryssar fram genom livet med hjälp av oss räddare. Det innebär väl liksom att det inte är de själva som kryssar, utan vi gör liksom kryssandet åt dem. Ett tydligt ställe där detta fenomen framträder är i trafiken. Jag har tappat räkningen på hur många kollisioner jag undkommit genom att jag gjort manövrar som det rätteligen ankom på en mottrafikant att göra. Ett exempel. För en tid sedan kom jag åkandes mot en av de lokala rondellerna. Det är en sådan där rondell med tre avfarter. Jag kom åkandes på det vi skulle kunna kalla för mittenavfarten. Från vänster i bild kom det en rullande friggebod av japansk snitt. Bakom ratten satt en kvinna på ca 30 år. Varningssignalerna ringde direkt. När hon kom åkande mot rondellen blinkade hon höger. Själv kom jag ju på den avfart till vilken hon – enligt sitt blinkande – var på väg till. Vi skulle således aldrig komma att mötas i rondellen och jag kunde glatt gasa på för att göra min egen vänstersväng (och då fortsätta på den väg varifrån damen i den japanska friggeboden kom). Eftersom mitt interna varningssystem och hennes blinkande gav motstridiga signaler så blev jag stående stilla i stället för att köra in i rondellen. Och tur var det efter kvinnan i den japanska friggeboden uppenbarligen jämställde höger med rakt fram. Hade jag litat på hennes signal hade hon alltså kört rätt in i mig och vi hade krockat mitt i rondellen. I ett fatalt försök att uppmana någon sorts pedagogisk effekt med det blygsamma målet att hon skulle komma till insikt att det är olämpligt att blinka åt ett håll och samtidigt köra åt ett annat håll, så tutade jag så ilsket det bara gick. Poängen gick henne uppenbarligen förbi, med beaktande av hennes helt oförstående ansiktsuttryck och fortsatta blinkande till höger emedan hon körde rakt fram.

Denna incident är att bra exempel. Kvinnan var fullständigt oduglig på bilkörning och en uppenbar trafikfara, men kommer aldrig själv att inse detta faktum så länge vi andra räddar henne undan olyckor. Hon har sannolikt inte ens lärt sig att man inte skall blinka åt ett, men köra åt ett annat, håll. Men vår del av mänskligheten – räddarna alltså – har ett medfött beteende som innebär att vi liksom bara inte kan låta dessa personer köra på oss. Denna vår empati är dessvärre opedagogisk eftersom den gör att dessa människor aldrig lär sig.

Snäppet värre än väl dock de människor som agerar på samma sätt, fast inte på grund av okunskap eller obegåvning, utan med vilje. Här kommer jag osökt till den lilla ICA-incidenten härom dagen. Mannen före mig i kön till kassan höll på och packa upp innehållet i sin korg på varubandet. Det föll sig dock så att han inte fick upp alla varor på bandet, så han ställde några saker bredvid bandet. Den okunnige – det vill säga jag som stod efter – förleddes att tro att han sedermera avsåg att förflytta varorna till bandet för vidare transport till kassörskan. Så skedde inte utan mannan gick i stället till andra änden av kassan och börja plocka ner sina övriga saker i kassar. Kvar stod så dessa varor bredvid bandet. ”Har du lust att ställa ner dem på bandet” sa flickan i kassan. Det hade jag självfallet inte, men ställd inför vad som skulle kunna bli en allt för brant pedagogisk uppförsbacke gjorde jag detta till torts. Jag ville ju hellre komma hemåt inom kort, än försöka få mannen före – som bara stod och tittade på vad som skedde – att ta eget ansvar för sina varor.

Den kvällen gick åt till att fundera lite över vad det är för sorts människor som bara står och glor och förväntar sig att vi andra ska göra deras jobb. Vad var det för fel på mannan före mig på ICA som gjorde att han tyckte att det var mitt ansvar att förflytta hans varor på bandet åt honom? I vilket luftlager lever kvinnan med den japanska friggeboden, som inte ens bemödar sig om att lära sig köra bil utan låta oss andra rädda henne undan olyckor? Och något säger mig att vår uppgift att väcka dessa människor bara blir svårare ju längre vi sköter om deras kryssande genom livet åt dem.

Pladder

Den store tänkaren Harry Callahan yttrade “opinions are like assholes, everybody’s got one”. Därtill har jag ett svagt minne av att jag under min skolgång fick lära mig att alla människor har lika värde. Om man skulle koka ner dessa båda sentenser i samma bunke skulle resultatet kunna bli att alla vore berättigade till sin åsikt, och därtill kanske även rättigheten att uttrycka den. Det kanske är gammalmodigt att resonera så, men jag tror ändock att tankegången kan ha sin poäng.

Jag har tidigare berört fenomenet Jan Guillou. Sagda fenomen har nu yttrat att jag och mina likar ägnar oss åt meningslöst pladder (länk). Alldeles oaktat att han kanske har rätt känns det spontant lite överraskande att en gammal vänsterkille och journalist (som förment borde värna det fria ordet) angriper det fria ordet. Men visst har Jan i vissa delar en poäng. Jag har själv sett bloggar som knappt når upp till nivån klotter på offentliga toaletter. Möjligen har det något att göra med det som Jans gamle vänsterpolare Anders Carlberg sagt (se tidigare inlägget ”Den lille hemideologen”). Själv har jag i alla fall ambitionen att passera sagda nivå. Huruvida jag lyckas i mitt uppsåt torde lämpligen andra avgöra. Månne vore Jan en passande domare?

Filosofen Descartes gjorde gällande ”jag tänker, alltså finns jag”. Som variation på det temat, och med bruk av den guillouska nomenklaturan tar jag mig friheten att utbrista ”jag pladdrar, alltså finns jag”.

Melinda Wrede

Jag gillar inte hiphop. Hösten 2000 dök det dock upp en låt som redan första gången jag hörde den på något vis gav en annan känsla än det vanliga ”blä” som jag brukar känna när jag möter denna kulturyttring. Den här gången var det en tjej som rappade, hon gjorde det på svenska och alltså på ett sätt som inte omedelbart gav mig den sedvanliga känslan. Hm… Hennes text var också annorlunda. Hiphopens texter verkar – i mina öron – allt som oftast vara ”jag-har-växt-upp-i-gettot-och-nu-ska-jag-säga-nåt-klokt”. Hittills har jag inte hört någon sådan text som inte blivit patetisk, platt fall, eller både och. Detta förståss under förutsättning att det alls gått att höra vad exekutören framför. Men Melindas låt Relationsteorin avvek alltså från denna min fördom om hiphop. Hon försökte inte bara höras, hon försökte också säga något. Det är svårt att sätta något finger på vad det var hon sade eller hur hon sade det, men jag fick mig alltså ett budskap till livs (en annan fråga är ju dock vilka eventuella diskrepanser det råder mellan det hon faktiskt sade, och det som ja uppfattade).

Titeln Relationsteorin beskriver ganska väl vad låten handlar om. Kören frågar ”vad vill du ha” och Melinda ger sitt svar på den frågan. Jag kan ana av texten att hennes relationer med killar inte varit helt okomplicerade. Min personliga uppfattning är att låten håller alltjämt sex år senare. Relationer är inte enklare nu, än då. Inte kvinnor heller. Om inte annat gav Melinda mig den tankeställaren att det kanske inte är alldeles förnuftigt att döma en blond tjej med stora tuttar och ett sedvanligt MTV-utseende efter hennes utseende. Det kan möjligen låta självklart att inte hunden skall dömas efter håren, men tyvärr är det ju ofta så att även självklarheter måste sägas – och ibland dessutom förklaras.

Dessvärre anar jag att de pojkar som allra mest borde tillgodogöra sig Melindas budskap i Relationsteorin, inte gjorde det (var jag en av dem?). Någon sade att pojkar (och män) uppnår sin mognadsgrad vid 17 års ålder, och att det inte blir bättre sen. Möjligen är den analysen väl pessimistisk, men det ligger onekligen en liten poäng i det. Därför kanske det inte är så lätt för Melinda att så ett frö av tanke och insikt i den magra jordmån som den manliga mognaden erbjuder.

I vintras hamnade jag en lördag i biomörkret och såg då en ny svensk film med namnet ”Min frus förste älskare”. Där dök Melina oväntat upp i en av rollerna. Det fick mig att fundera över ”var hon tagit vägen”. Det kom ju liksom aldrig någon uppföljare till Relationsteorin, som jag märkte. Med de välsignade sökmotorernas hjälp fann jag att hon våren 2006 gick sista terminen på Dramatiska Institutets radioutbildning. Och ganska nyligen snubblade jag över en dokumentär på Sveriges Radios hemsida, av och om Melinda Wrede. Dokumentären hette ”Prinsessa i svärd”. Hm.. Om jag förstod poängen i dokumentären, och om jag läst några andra tidningsartiklar rätt, så har Melinda ”kommit ut”.

Vad Melinda säger kan det självfallet has olika uppfattningar om. Men det jag hör henne säga är nog en tankfull mix av det faktum att man bara lever en gång och att det inte fungerar att begå våld på sig själv och den man faktiskt är. Hon är den hon är, jag är den jag är och du är den du är. Varje människa mår bäst av att leva sitt liv som sig själv. Men – som Melinda också verkar påpeka – det kan ta ett tag och en del vingligt sökande innan vi hittar det där som är jaget. Men att hitta sig själv och sedan följa sitt hjärta kan vara svårt. Många av oss människor fyller sina liv med måsten och förväntningar – både egna och andras – och under stundom kanske vi glömmer bort att fundera över den alldeles egna resan som kallas livet. Det gäller både att lyssna och att acceptera det man hör från inre röst, även om det budskapet kanske kan vara svårt att höra och/eller förstå. Och kanske är också detta en del av Melindas budskap. I P1-dokumentären visar hon upp en bild av en tjej som flitigt försökte vara ”som man ska vara” men mer och mer hör den inre röst som säger henne saker som hon först inte vill höra. När jag hör Melindas dokumentär om sig själv känns det inte som att hon drabbats av det som Magnus Uggla skaldade om 1997, när han tog upp det faktum att det nästan gått mode i att bli gay och att det gav både politiska poäng och kommersiella fördelar. Jag upplever Melindas resa som äkta, nästan lite motsträvig, men slutligen accepterande för vad den där inre rösten faktiskt säger.

Efter att ha läst Paulo Coelhos Alkemisten och lyssnat på Melindas Relationsteori och Prinsessa i Svärd, inser jag än mer att det är både svårt och viktigt att lyssna till sitt hjärta. Tack Melinda!

Adonisgate

Om svenska politiker hade någon oskuld så blev de av med den i samband med det som nu kallas för valrörelse. Möjligen skulle man kunna fråga sig vad denna valrörelse är för en sorts rörelse.

För sisådär 32 år sedan så avgick en amerikansk president – Richard Nixon – som en följd av lite fuffens i det politiska livet. Det svenska etablissemanget har ju under långt tid varit noga med att slå sig för bröstet för att vara det som i Ankeborg benämns hedersknyfflar. För den som eventuellt förletts tro att svenska politiker skulle vara dessa hedersknyfflar, kanske övertygelsen under de senaste dagarna fått sig en liten repa i lacken.

Vad följderna blir, och vilken dom historien kommer att fälla över det som skett, får vi se. Kanske har vi i den lilla blågula ankdammen fått vår lilla egna motsvarighet till Richard Nixons Watergate. Mer eller mindre explicit på presidentens order gjorde några herrar inbrott i motståndarnas näste i en byggnad benämnd Watergate. Socialdemokraternas högkvarter – som nu utsatts för ett litet e-angrepp från konkurrenterna i den liberala fållan – ligger i kvarteret Adonis 7. Låt oss därför kalla det nu avslöjade för Adonisgate…

Karaoke

Jag verkar ha skaffat mig en vana. Eller är det kanske en ovana. Låt dig nu inte luras av rubriken. Jag har inte börjat sjunga karaoke. Ännu. Men det har hänt under den senaste tiden att jag besökt ett av ställena här hemma i kommunen, som bedriver sådan verksamhet. Stället i fråga är ett sådant där ställe där det är gratis inträde och där ölen från kranen är billig. Och möjligen är profilen på gästerna därefter.

Om lördagarna bedrivs där alltså denna folkliga kulturyttring karaoke. Den känns på något vis som en populariserad variant av den gamla OS-idén om att det viktiga icke äro att vinna, utan att deltaga. Annorlunda uttryckt skulle det kunna formuleras såsom att de som sjunger karaoke gör det hellre än bra. Det ligger ju tämligen långt från det som Winston Churchill påstås ha sagt en gång; ”Sometimes it’s not enough to do your best. Sometimes you’ll have to do what’s required”. Alla – förutom Kristina Lugn – som skulle få för sig att utöva denna kulturyttring från sin egen balkong, skulle troligen bli föremål både för rättsväsendets och för de sociala myndigheternas omsorg. Men utövandet på lokal med tillstånd att servera alkohol är tydligen legio. Jag slogs av det som John Lennon och Paul McCartney skaldade en gång; ”What would you do if I sang out of key, would you stand up and walk out on me?”. Oaktat hur illa det under stundom lät så var det ingen som synes lämna lokalen av den anledningen i alla fall.

Där fanns Thomas som konstant låg efter i texten och aldrig träffade en ton rätt. Det var faktiskt så att den kvinnliga karaokeföreståndaren under stundom skadade på huvudet. Sen kom snygga Linda. Hon kunde väl förvisso sjunga, men använde en volym som knappt överröstade ljudet från pissrännan borta på urinoaren. Därefter kom Seriösa Kicki som hade en mycket bra och klangfull röst, men som kanske missat att detta inte var det mest ultimata forumet för skönsång. Lite anmärkningsvärt upplevde jag även de par som sjöng smäktande kärleksduetter ståendes tio meter ifrån varandra.

Men alla sjöng inte. Det fanns även andra gäster. Ett par strax över 20 som kanske försökte övertyga både varandra och oss runt om över deras kärlek till varandra. På något sätt så kändes det som att var noga med att kontrollera att det verkligen var någon som såg hur hett och ömt de kysste varandra. I vimlet dök också upp två buggande flator med sitt mörka hår i hårda hästsvansar och flaxande händer till Elvis ”Teddy Bear”. Sick-sack mellan dessa for en kanske 20-årig nyanställd bartjej med tomglas, flaskor och vettextrasa. En annan tjej som höll sig borta från mikrofonen var hon den mörkhåriga som kom till stället, klängandes på en ny kille varje gång. Och så var det de tre coola brudarna. I vart fall i deras egna ögon kunde man få en känsla av att de lätt svävande över på rad, uppenbart övertygade om sin egen oemotståndlighet. Eller var det bara en charad för att hålla den adolesenta osäkerheten stången?

Och när jag vid mitt senaste besök kommit till den punkten att jag erhållit erforderlig dos av denna folkliga kulturyttring tågade jag hemåt. En liten bit utanför etablissemanget i fråga kom en herre med finsk brytning, polisonger och mörkblåa gabardinbyxor fram till mig och frågade om jag kunde tänka mig att utan ersättning lämna över en cigarett till honom. Jag upplyste mannen vänligen om att jag inte hade några möjligheter att efterkomma hans önskan av det mycket enkla skälet att jag inte röker och därför – fullt naturligt kan det tyckas för en okunnig – inte innehade några cigaretter. Den polisongklädde mannen med finsk brytning och mörkblå gabardinbyxor, antingen inte förstod eller högaktningsfullt gav fan i mitt besked. Han ställde nämligen om samma fråga, varpå jag ånyo upplyste honom om att det inte fanns några möjligheter för mig att efterkomma hans önskan, av det enkla skäl att jag alltså varken var rökare eller innehade några cigaretter. Nu är jag inte närmare bekant med de etniska grunderna för den folkgrupp som mannen tillhör. Av det skälet upplevde jag det både överraskande och otrevligt när han efter min upplysning gav mig en snyting på armen. Dessbättre dök det snabbt upp en annan manlig företrädare för hans folkslag och ledde iväg våldsverkaren i fråga. Ordet ”integration” dök upp i mina tankar, men jag jagade det resolut på flykten.

Väl hemma satte jag mig ner och funderade over mina upplevelser, och tecknade dessa rader. Det är en märklig, men intressant, värld vi lever i. Se så, sjung med i refrängen nu.

Gaphalsar

Häromdagen var jag i den stora skivaffären i Täby Centrum. Samtidigt var vi kanske tio kunder i butiken. Det rådde således inte något som kan kallas trängsel. Bland de övriga kunderna fanns även ett par runt 30. De tillämpade en kommunikationsteknik som jag för egen del finner lätt märklig. Om jag skall kommunicera med en medmänniska i en butik, eller någon annan mera offentlig plats, så brukar jag göra så att jag talar med den personen när jag och denne befinner oss i närheten av varandra. Detta par tillämpade dock en annan metod. Mannen och kvinnan föreföll vara intresserade av olika produkter i butiken, och befann sig av detta skäl en god bit från varandra. Kvinnan sonderade utbudet i avdelningen för lågpris-DVD, medan mannan betraktade en hylla fylld med samlings-cd. Men skulle kunna säga att de befann sig i olika hörs av butiken, så långt ifrån varandra som de kunde komma.

Utan att för den skull göra sig omaket att dra sig till varandra så diskuterade mannen och kvinnan, dels om något skulle inhandlas i butiken och i så fall vad, och dels huruvida de skulle äta sushi till middag eller inte. För att de skulle kunna höra varandra, och varandras uppfattningar i de båda sakfrågorna, krävdes av naturliga skäl att de tillämpade höga röster. En konsekvens av detta blev naturligt nog den att även alla andra i butiken kunde höra det samtal som parter förde. Att vi andra fanns där och lev någon sorts passiv del av denna konversation, framstod i vart fall inte som ett problem för detta par. Hur intressant tror detta par att det är för oss andra?

Vad är det som styr människor att gapa på det viset och fläka ut sin smak när det gäller kultur och funderingar över dagens middag, högt och ljudligt i en skivbutik? Det som förbryllar mig är varför detta par kände ett sådant behov av att torgföra sig och sina liv på detta vis. Förvisso lever vi väl i Big Brothers tidsålder, där det mesta synes böra ske i offentlighetens ljus. Men jag kan detta till trots inte låta bli att undra vad som driver dessa människor och spela upp sina liv inför allmänt påseende på detta vis. Sökte de till Big Brother, fick inte vara med, och tar sin hämnd på detta vis? Okey, det skräniga samtalet rörde väl möjligen förment triviala ting såsom kultur och mat. Men som princip, tänker jag mest.

En annan fundering som slog mig var en undran om var det är som driver dessa människor att vara så fria från hänsyn. Vi som gick till butiken för att köpa skivor och högaktningsfullt skiter i om detta par avser att äta sushi eller pannkaka till middag borde väl rimligen slippa utsättas för deras gapande? Först slogs jag av en vilja att ställa just den frågan till mannen, som var den av de båda som råkade befinna sig ganska nära mig. Dessbättre blev det min tur i kassan. Därmed befriades jag från risken att hamna i en infantil diskussion, och dels ökade mina chanser att snabbare komma undan innan de övergick till eventuell efterrätt och kanske trätor om vilket tv-program som skulle betittas på kvällen.