Verklighetens Stig, del 2

Igår var jag ånyo i min lokala ICA-affär för att hämta ut ett paket. Den här gången var verklighetens Stig frånvarnade och allt löpte därmed helt smärtfritt. Jag möttes till och med av leenden och god service…

Stanna, språkpolisen

Lika bra att erkänna det på en gång. Det bor en språkpolis i mig. Denne har dock under senare år omplacerats till en mindre framträdande position i min högst privata organisation. Men han finns där, det gör han. Och nu skall han släppas ut för att framföra några tentativa funderingar som har både med språkpolisen och polisens språk att göra.

På morgonnyheterna i morse förkunnades att polishögskolan skulle ha föreslagit att de nuvarande proven i svenska vid antagningen till sagda lärosäte, borde förändras. Provet skulle enligt förkunnelsen vara gammalmodigt och hindra att bl.a. personer med utomsvensk bakgrund antogs till polisutbildningen. Provet borde därmed förändras – vilket jag uppfattade som förenklas – och i stället skulle utbildningen i svenska ingå i själva polisutbildningen.

Vänta nu lite. Att polishögskolan aktivt arbetar för att förbättra polisernas språkhantering är självfallet, i sig, inte ett problem. Tvärt om är utökade språkliga kunskaper lika bra för poliser, som för alla andra. Men att sänka kraven känns mindre genomtänkt. Om målet är att på detta sätt öka andelen utomsvenska poliser genom att samtidigt sänka språkkravet kanske man om några år kan höra, ”ey mannen, du e fan gripen typ”.

Det torde näppeligen framstå som ett problem att svenska poliser är för bra på svenska språket. Jag har läst några förundersökningsprotokoll och ytterligt sällan besvärats av för god språkbehandling. Det motsatta har dock under stundom skett. Skulle tanken då vara att öppna upp för en sänkning av den språkliga nivån på poliserna? Jag lever i den villfarelsen att polisen skall kunna kommunicera med alla de möter. Saken uttryck i ett gammalt talesätt är att tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin. Okey, om svensk polis skall ägna sig åt att jaga personer som inte kan svenska eller som använder ett mycket förenklat språk så torde kanske en illitterat polis vara tillfyllest. Men om tanken även framgent skall vara att svensk polis skall kunna möta alla människor och utreda alla brott så torde det knappast vara för mycket begärt att poliserna faktisk kan svenska ordentligt. I ett radioreportage (länk) ondgör sig en utgallrad sökande till polishögskolan över att provet i svenska innehöll ”ord som inte används”. Inte används av vem då? Varken ”floskler”, ”gytter” eller ”slitna paltor” som togs upp som exempel, är ord som jag uppfattar som obsoleta. När blir ord som ”demokrati” och ”rättssäkerhet” obsoleta då?

Skulle svensk polis sätta sin framtida språkliga riktning nedåt så finns det en dimension till med den faran. Att poliserna skulle tycka att orden var onödiga torde med nödvändighet även innebära att de inte förstår dess innebörd. Att poliserna inte förstår ordens innebörd vore därmed ett tecken på ren okunskap. Ordet ”sekretär” nämndes i det ovan refererade radioreportaget såsom varandes ett onödigt ord. Om nu polispatrullen kommer till en brottsplats där offret knuffats och slagit huvudet i sekretären och anmälningsupptagande polisman inte vet vad en sekretär är kan man fråga sig vad denne skall skriva då? ”Typ skumma byrån” kanske? Och när man väl börjat demontera den svenska polisens bildning finns det säkert flera kunskaper som skulle ses som förment onödiga. Fortfarande enligt samma radioreportage så är det runt 6 000 personer som söker till polishögskolorna varje termin. Det torde således knappast vara några större svårigheter för svensk polis att vaska fram några lämpade polisstudenter som har tämligen goda kunskaper i svenska. Varför vinnlägga sig om en kvalitetssänkning med ett sådant urval som bas?

Från tämligen initierade källor har jag erfarit att den nuvarande polisutbildningen är relativt ineffektiv. Under de fyra terminer som polisstudenterna tillbringar på respektive polishögskola så är mycket av tiden fri från lektioner och studier. Därmed torde det förvisso rent tidsmässigt finnas utrymme att även utbilda polisstudenterna i svenska (något som för övrigt skedde i tidigare polisutbildning). Ur det perspektivet kanske det vore en god idé att återinföra lite utbildning i svenska. Men att ”grundutbilda” blivande poliser i svenska språket först på polishögskolan låter dock, i mina öron, något mindre genomtänkt.

Språkpolisen har talat, nu kan ni åka vidare…

Den lille hemideologen

Häromdagen lyssnade jag på P3-dokumentären om ockupationen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Där intervjuades bl.a. fryshusgeneralen Anders Carlberg. Han gjorde gällande ungefär följande. Idag är ungdomarna högljudda men illa pålästa och inte speciellt breda i sina analyser av omvärlden. Det finns en tendens idag att säga ”såhär tycker jag och det står jag för och om det är rätt eller fel det bestämmer väl jag”. Carlbergs avslutande kommentar var den att idag gäller bland unga den principen att den främsta teoretikern är jag för jag är jag. Fakta är omodernt.

Hans påstående är intressant och jag tror att han har hittat en tråd att dra i. Det finns en framstående vilja idag från ungdomar att vara noga med att påpeka att de alltid säger vad de tycker. Ibland tror jag att en hel generations ledstjärna har blivit bristande impulskontroll. Så fort man får tillstymmelsen till en åsikt måste man torgföra den.

Att ständigt – och mest för sakens egen skull – säga vad man tycker kan möjligen ha någon sorts terapeutisk nytta. Men bättre vore om dessa åsikter också kantades av en smula analys och eftertanke. Men det är klart att den gränslöst uppfostrade MTV-generationen har ju sedan späd ålder skedmatats med att allt skall kunna sägas och göras, och det skall sägas och göras i korta fragment. För denna generation gäller kanske inte längre Andy Warhols gamla devis om 15 minuters fönster av framgång för alla. Denna moderna generation synes ha krympt detta fönster till 15 sekunder. Och med de förutsättningarna är det fullt naturligt att det blir analys och eftertanke som får stryka på foten, och spontanitet och högljuddhet som lyfts fram.

När jag följer en del diskussioner på forum runt om på nätet, läser bloggar och besöker communitys så känner jag att Herr Carlberg har en uppenbar poäng. MTV-generationen är illa mottaglig för argument och återfaller påfallande ofta i just resonemang av typen ”men det är min uppfattning”. Ve den som kommer och komprometterar dessa små hemideologers utfall med fakta. Utvecklingen synes ha gått, från att säga något vettigt till att säga vad man tycker. Skulle jag sedan släppa lös den där lille språkpolisen som alltjämt bor i mig, så skulle vissa synpunkter på språk och språkhantering även kunna lämnas.

Som jag ser det hela så finns det en fara med denna lätt egocentriska argumentationsteknik. Jag tillhör de personer som inbillar sig att vi människor har åstadkommit det vi gjort väsentligen genom vetenskapliga landvinningar. Framgångarna (om det nu är framgångar) har baserats på funna fakta och gjorda rön. För Thomas Edison spelade det säkert mindre roll vad han tyckte om hur glödlampan skulle fungera. Avgörande kom i stället att bli att han faktiskt hittade ett sätt som fick den att lysa. Jag ser MTV-generationens Edison framför mig, skrikandes åt lampan att lysa för att hans uppfattning är att den skall lysa och om den uppfattningen är rätt bestämmer väl han själv. Därtill finns det ett riskfyllt inslag av konfrontation i synsättet. Om jag för mitt och leverne baserat på principen om att jag själv avgör vad som är rätt utan påverkan utifrån, så anar jag att det finns en uppenbar risk att jag kommer att hamna i konfrontationer oftare än om jag baserar min uppfattning på analys och eftertanke. Skulle jag sedan befinna mig i ett sammanhang där även mina kontrahenter nyttjar samma princip, då uppstår i mina ögon en risk för konfrontation. Vad händer om 20 år när ledningen av Sverige och svenska företag och institutioner överlåtits till dessa fragmentariska hemfilosofer?

Grå eminens

TV4:as morgonsoffa – som inte alls var en soffa – hedrades förra veckan av tillfälligt men celebert programledarskap. Liksom under den s.k. politikerveckan i Almedalen så hade morgonprogrammet flyttat ut i verkligheten. Sändningarna kom denna gång från Göteborg och programmen hade Annika Hagström och Jan Guillou som värd. Och det är den senare som dessa rader skall handla om.

Som programledare för morgon-tv skulle jag vilja påstå att Jan Guillou skiljer sig från det stora flertalet. För en traditionell programledare torde förgrunden vara den person som intervjuas. Jan Guillou lyckas dock med att försätta Jan Guillou i förgrunden. Men det är ju just det som är Jan Guillou. Det skall erkännas att jag länge gillat Jan Guillou. Men det skall också erkännas att jag varken läst allt han skrivit eller håller med om allt han säger (eller sättet han gör det på). Han har dock en tillbakalutad arrogans och spetsighet som mer än sällan får mig att le.

Min första närmare konfrontation med Jan Guillous gärningar tog sin början i slutet av 1980-talet när min dåvarande arbetskamrat Gunnar övertygade mig att läsa de då utkomna böckerna om Carl Hamilton. Såvitt jag kan minnas nu så kom jag dock inte att läsa alla tio, men väl åtta av dem. Det måste i sig ses som något sorts personligt rekord eftersom jag är en långsam läsare. Efter att han lärt känna Carl Hamilton lite så tog jag mig även igenom Jan Guillous och Peter Bratts hela artikelserie om IB. Den skilde sig lite från böckerna om Hamilton. Dels genom att det var en reportageserie om förment verkliga förhållanden och dels eftersom det hela var i artikelformat och inte i bokformat. Men mycket av tonen var densamma i Hamilton-böckerna och IB-artiklarna.

Som författare och journalist ser jag flera goda sidor hos den nu 62-årige och alltmer grånande eminensen. Men som morgonsoffegeneral ter sig månne Jan Guillou som något mindre exemplarisk. Eller så är det bara jag som är traditionell när jag tror att det är gästen i soffan som skall vara i centrum och inte morgonsoffegeneralen (fast det kanske borde heta ”morgonsoffeamiral” eftersom mannen i fråga spottat ur sig 12 böcker om en marinofficer). Men det är ju faktiskt lite av hans signum – att hålla sig i centrum av diskussionen. Och jag måste säga att han gör det med mer finess än vissa av hans kollegor. Jag minns för några år sedan när det var en offentlig diskussion mellan Jan Guillou och den åtta år yngre Janne Josefsson. Dessa båda journalister har ju tämligen olika framställning. Allt medan Janne J är en rabiat terrier, är Jan G en tillbakalutad bulldogg. Personligen uppskattar jag den Guillouska bulldoggen mer än den Josefssonska terriern. Men förmodligen skulle även Janne J vara en något mindre exemplarisk morgonsoffeamiral. Dock vore det säkert lika underhållande att se den ena av dem intervjua den andre, som vice versa.

Det sägs ju att när fan blir gammal så blir han religiös. Innebörden av detta uttryck kanske kan sägas vara att med tiden kommer vi alla under stundom till insikt om att det som tedde sig enkelt och självklart i yngre dagar, med åren kanske inte längre framstår som fullt lika enkelt och självklart. Jag får dock en kvardröjande känsla av att Jan Guillou kommer att klara sig ganska väl undan dylik sentida religiositet. Även om han numera till utseende skiljer sig från den 30-åring som låstes in i fängelse för spioneri, så ter han i sig i allt väsentligt som offentlig person, skribent och journalist vara densamme. Och möjligen är det till det han skall hålla sig, och låta televisionens morgonsoffor navigeras av andra.

Anna-Lena Hashmi

Igår var det åtta år sedan Anna-Lena Hashmi dog. Hon var lärare och jag var hennes elev på komvux i Täby i två omgångar, 1989/1990 och 1994. Anna-Lena var en mycket speciell person, som gjort ett bestående intryck på mig.

Allra mest tror jag att Anna-Lena gjorde innebörden av ordet mångfald begriplig för mig. Hon var en mycket beläst och kunnig person, främst inom det litterära området. Det fanns nog inte någon gammal författare som hon inte kände till eller inte hade läst (och kanske hade hon haft synpunkter på just den meningen, som innehöll tre negationer…). Men hennes kunskap var inte snobbig och det fanns inte minsta tillstymmelse till besserwisser -beteende hos henne. Och med denna belästa bakgrund sade hon vid ett tillfälle att ”det är helt okey att läsa Fantomen, så länge man inte bara läser Fantomen”. De orden har jag tänkt ofta på sedan dess. För mig blev det på något vis förklaringen till ordet mångfald. Det handlar om bredd och förmågan att kunna blanda ganska fritt. Trots att det är över 12 år sedan hon yttrade detta, har jag hittills inte kommit på något bra sätt att föra vidare den insikt som hennes uttalande gav. Men det fick i alla fall mig att förstå att bredden kommer av att man inte skall utesluta något, och inte heller begränsa sig till bara en sak. Sen har mångfald blivit ett politiskt korrekt modeord, men för mig kommer det alltjämt att ha den innebörd som Anna-Lena gav det.

Hon sade många kluriga saker. Om barnuppfostran sade hon att ”innan hon fick sitt första barn kunde hon allt om barnuppfostran; nu när hon hade fem barn kunde hon inte längre någonting om det”. Efter att ha träffat några av hennes barn insåg jag ju förståss att det påståendet i sak var helt fel, men jag förstår tanken. Själv brukar jag formulera om Anna-Lenas budskap till ”att vara förälder är det obegripligaste jag vet”. Men det är ju egentligen bara mina ord på hennes tanke.

Om sin relation till män i allmänhet (hon var singel såvitt jag vet), och sina barns pappa i synnerhet, brukade hon säga två saker. Dels skulle hon och några tjejkompisar starta ett kvinnohus. Där kunde de sitta och prata skit om alla karlar på dagarna, och på kvällarna skulle de åka till stan och dansa. Och dels sa hon att ”det var ingen idé byta karl, för det var nåt fel på den nya också”. För mig gav detta budskapet att man kan vara övertygad utan att behöva vara fundamentalist. Och nu ger ju Anna-Lenas allt för tidiga bortgång en annan dimension också. Hon var 45 år när hon dog. Eftersom det bara är ett år äldre än vad jag är nu, gör det onekligen min egen förgänglighet tydlig.

Även om det är omöjligt att förmedla vad mitt möte med Anna-Lena givit mig, är jag i vart fall oändligt tacksam för att jag under tre terminer för länge sedan fick förmånen att vara hennes elev. Snacka om att lära för livet. Tack Anna-Lena!

Anna-Lena Hashmi 1953-03-20 — 1998-08-14

Den dummaste teorin av alla

Att skriva om det som jag ska försöka skriva om nu är svårt. Främst är det svårt därför att det är så urbota korkat att det är lätt för mina fingrar att hänfalla åt att skriva på en språklig nivå som jag helst vill undvika. Men så är det ju. Jag läste en gång följande citat ”Never argue with an idiot. He will drag you down to his level and beat you with experience”. Och så är det. Det är svårt att argumentera mot något som är exempellöst korkat. Men jag avser att försöka.

I över två decennium har svt-medarbetaren Lars Borgnäs vigt sitt liv (om det nu är ett liv) åt att bränna licensmedel på att torgföra sina personliga konspirationsteorier kring mordet på Palme. Ur ett juridiskt perspektiv skulle det möjligen kunna framstå som märkligt att Borgnäs påföljdsfritt fått bruka licensmedel för egna nöjen, när de s.k. Skandiadirektörerna blev åtalade för det. Men låt oss lämna den saken därhän för dagen. Borgnäs har alltså agiterat sig hes kring sina konspirationsteorier. Ett adekvat sätt att sammanfatta dessa teorier och dess framställande skulle väl vara att låna ett ord från den store tänkaren Anton Svensson i Katthult; stolleprov.

Navet i Borgnäs konspirationsteori är ”mystiska män med walkie-talkies”. Och det är just denna teori som är den dummaste av dem alla. Enligt Borgnäs finns det bevis för att det på mordnatten uppehöll sig män med walkie-talkies på Gamla Stans tunnelbanestation och att poliser i radiobilar sågs prata i sina bärbara radioapparater trots att varje radiobil har en stationärt monterad radio. Dessa båda iakttagelser gör således lille Lars övertygad om att någon grandios konspiration låg bakom mordet på statsministern.

Bäste Lars! Nu förhåller det sig på så vis att det redan 1986 fanns tusentals radioamatörer och många av dessa hade redan 1986 bärbara radioapparater. Jag vet av erfarenhet att det är svårt att förklara för vanliga människor vari tjusningen med att prata i radio ligger. Men icke förty förhåller sig det på så vis att vi är ett antal tusen personer i riket som finner tjusning däri. Lägg till detta även det s.k. pr-folket (personer som talar i kommunikationsradio på 27Mhz-bandet, vilket inte kräver – eller i vart fall krävde – samma prövning som för att bli radioamatör), vilka även de var ett antal tusen personer redan 1986. Att helt vanliga personer som inte har ett skvatt med mordet på statsministern att göra må ha traskat runt och pratat i radio är således inte det minsta märkligt. Att Du sedan toppar Ditt redan häpnadsväckande konspirerande med att dessa män på Gamla Stans tunnelbanestation hade walkie-talkies ”med plåtantenner, sådana som spioner använder” ligger tyvärr i den härad som jag beskrev ovan. Denna Din tekniska beskrivning blir därmed svår att bemöta med saklighet. Du kan dock vara övertygad, bäste Lars, om att spioner inte känns igen genom plåtantenner.

1984 fick polisen i Stockholm ett nytt radiosystem, System 80. Jag avser inte lägga ner möda på att göra någon närmare systembeskrivning, men kan i all välmening upplysa Dig om att en av funktionerna i systemet är att poliserna via radio kan ropa upp varandra utan att för den skull störa länskommunikationscentralen. Och innan mobiltelefonernas intåg i den dagliga polisverksamheten var det mycket vanligt att poliserna kommunicerade med varandra genom radio på det sättet. Det kunde gälla allt från tjänsterelaterade samtal till frågor om fikaraster och hamburgerbeställningar. Att en radiobilspolis sitter i sin radiobil och talar i sin bärbara radio med en annan polis i en annan radiobil, är smartare än att de nyttjar bilens stationära radio till det ändamålet. Genom denna lösning riskerar de nämligen inte att missa några tjänsterelaterade anrop från länskommunikationscentralen. Inte heller i denna möjliga iakttagelse ligger det således något som helst konspiratoriskt.

Sådär. Det är ett högst mänskligt drag att väsentligen se det som stöder den uppfattning man redan har. Dock levde jag i villfarelsen att journalistisk verksamhet i någon del var baserad på kritiskt granskande, icke blott av den egna teorin, utan även av den information som framkommer genom det journalistiska arbetet. Den Borgnäska faktahanteringen synes dock vara fri från viss avgörande självkritik. Att dra slutsatsen att alla som håller i en bärbar radio – oaktat vilket material som antennen må vara gjord av – är konspiratörer, är ungefär lika begåvat som att dra slutsatsen att alla som kör röda bilar är kommunister.

Navet i Borgnäs konspirationsteori är således synnerligen undermåligt. Det är egentligen inte någon skillnad i intellektuell standard mellan Borgnäs konspirationsteorier och de s.k. privatspanarnas mer eller mindre uppseendeväckande teorier (såsom familjedrama, självmord etc etc.). Skillnaden är i stället den, att i Borgnäs fall har en svag svt-ledning inte förmått hejda Borgnäs spenderande av licensmedel under drygt två decennier för torgförande av egna konspirationsteorier. Vore jag Borgnäs – vilket jag alltså dessbättre inte är – skulle jag nog kunnat se något konspiratoriskt i detta agerande från svt-ledningens sida…

En lektion i politisk logik

Min första lektion i politisk logik fick jag mig till livs under 1970-talet. Den politiska makten i Stockholm hade uppmärksammat att det uppehöll sig en mängd s.k. a-lagare på sofforna på centralstationen. Gissningsvis hade väl någon blåblodat politruk nedsänkt sig till att åka tåg med folket en dag, och då noterat hur fyllpåsarna låg i, vad som politruken uppfattade som, klasar till men för den civila lydnaden och trevnaden. Den politiska makten kom då till den geniala slutsatsen att a-lagarna självfallet skulle försvinna om man tog bort sofforna där de uppehöll sig. Sagt och gjort. Den politiska makten viftade upprymt med sitt trollspö, och vips var både fyllon och soffor ett minne blott. Till politrukernas ändlösa överraskning så försvann inte fyllpåsarna. Trots att det knappt är begripligt så tog sig inte dessa sorgebarn i hampan, klippte sig, skaffade sig ett jobb och levde nyktert i alla sina dagar. Det var ju förståss väldigt elakt av Erik Harald Olsson och hans kollegor att inte vinnlägga sig om att få denna politiska dröm om ett fyllpåsefritt city att gå i uppfyllelse. Vad som hände var ju förståss i stället att fyllpåsarna omgrupperade till annan plats. Det kunde inte politrukerna inse, men hade någon ställt frågan därom till herrar fyllpåsar själva, hade de säkerligen kunnat upplysa herrar politruker om vad som komma skulle. Men nu skall man ju, som bekant, inte förstöra en bra idé med att kontrollera fakta…

Tiden gick, alltmedan soffor och fyllpåsar sakta återvände till centralstationen. 1980-talet rullade på och mot dess slut fick – förmodligen samma – politruker en ny lika briljant idé. Det kunde konstateras att det fanns en massa sinnesjuka människor inlåsta på Beckomberga och andra liknande vårdinrättningar. Det var ju naturligtvis ovärdigt ett så välutvecklat samhälle som det svenska att ha en massa vårdinrättningar nerlusade med sinnessjuka människor. Det politiska trollspöet fick sig ånyo en kreativ vift. Nu skulle alla sinnesjuka människor göras om till friska fungerande individer, som inte skulle sitta inlåsta på anstalt utan återanpassas till ett fungerande liv ute i samhället. Halleluja. För den politiskt okunnige skulle det möjligen kunna framstå som att det inte, på klassiskt sovjetmanér, räckte att förklara dessa människor för friska. För oss med avsaknad av politiskt begåvning kunde det lätt missförstås i så måtto, att man skulle kunna tro att dessa sinnesjuka människor skulle behöva vårdas friska. Som tur är så räcker det i den politiska världen med ett majoritetsbeslut för att ändra verkligheten till något som mer liknar kartan. Sagt och gjort. Dårarna släpptes ut och förklarades friska. Ännu en politisk framgång såg dagens ljus.

Tiden gick. Några friskförklarade dårar slog ihjäl några vanliga människor som inte hade vett att inse det politiska stordådet. 2000-talet inföll och det nya årtusendet skulle firas med två politiska snilleblixtar. Hand i hand beslutade samma politruker – eller möjligen deras barn – om att bilar och gamla människor utgjorde styggelser i vår uppkopplade värld. Dessa båda smolk i den politiska glädjebägaren skulle kraftfullt och i chimärt demokratisk anda göras till ånga som spreds i den politiska vinden. Halleluja! Självfallet vore det djupt odemokratiskt om de politruker som beslutade om biltullar, själva skulle behöva betala desamma. Nej fy! Den politiska grundkursen från 1930-talets tyskland hade lärt även de moderna demokraterna konsten att inte behöva smutsa ner sina egna händer. Upp med biltullar, så försvann både bilarna och de människor som tog sig till arbete och vänner, lika effektivt som fyllpåsarna på 1970-talets centralstationsbänkar. Med de gamla senila pensionärerna som envetet gnagde på samhällets knappa resurser – vilka på ett skrämmande sätt satte politrukernas representationskonton i fara – var det naturligtvis lika lätt som med 1970-talets fyllpåsar. Stäng ålderdomshem och servicehem. Härom sisten gjordes ett storskaligt och mycket lyckat försök i Borlänge. Där lät man dementa och vårdbehövande bo kvar, medan man viftade till med samma politiska trollspö och personalen försvann. Genialt. De dementa och vårdbehövande bodde kvar, men man kallade det inte längre för vårdhem eller serviceboende. Märkligt nog var de alltjämt lika dementa och lika vårdkrävande, även efter att vårdpersonal övergått till a-kassa. Men det var ju förståss inte ett politiskt problem. Allt som krävdes av bestämmande politruk var att lägga ann sin allra mest förvånade uppsyn när en tv-reporter ställde frågor om det inträffade.

Det är ju trots allt skönt att vissa saker i vårt samhälle är sig lika decennium efter decennium. Den politiska logiken, handlingskraften, och begåvningen, är oförändrad i sin strävan att finna enkla lösningar på komplicerade problem. Halleluja!

Verklighetens Stig

Häromdagen kom det ett postförskott till mig. Eftersom posten ägnar den största delen av sin tid åt att avveckla sig själv, så får jag numera gå till den lokala ICA-butiken för att hämta ut dylika försändelser. Jag skulle därtill kunna hålla en liten utläggning om min inställning till att betala 156 kronor för att få en sak värd 435 kronor skickad till mig. Men jag spar den utläggningen.

Ställd inför faktum begav jag mig alltså till den lokala ICA-butiken, och längst in i densamma. Väl framme i den urgröpning i väggen som den lokale ICA-handlaren låter tjänstgöra som ”Postcenter” fann jag – föga överraskande – att luckan saknade bemanning. Strax till vänster om urgröpningen finns det dock en knapp som är kopplad till en ringklocka. Jag tryckte resolut på knappen och kunde höra en ilsken signal. Fram till dess hade jag knappt tänkt på den ilska klangen i signalen. Att dess ilskenhet inte var helt fjärmad från ICA-handlaren själv, skulle strax visa sig.

Jag lämnade fram min påskrivna avi. ”Det blir 591 kronor” förkunnade ICA-handlaren kort. Jag lämnade fram mitt betalkort i den infantila tron att det ICA-handlaren menade med sin upplysning var att han skulle ta betalt av mig. Utan tillstymmelsen till ett leende – eller ens en trevlig ton – konfronterade han mig med faktumet att jag minsann fick gå till kassan vid butikens utgång för att göra mig skuldfri. Som en okunnig konsument frågade jag honom om det inte vore bättre att ta betalt av kunderna här i postluckan, i stället för att man skulle behöva gå två varv i butiken. Med en påtagligt sur min, och ett tonfall som i vart fall inte var trevligare, förkunnade den koleriske ICA-handlaren att han minsann inte tänkte lägga ut 50 000 kronor på någon sorts kortterminal som han i stället ansåg att posten skulle betala. Jag fick minsann gå till kassan, det var inget problem. Jag upplyste surpuppan om att det faktiskt inte var mitt bekymmer som han ansåg sig ha med posten, men däremot att jag fick går i cirklar i hans butik. Den koleriske ICA-handlaren ansåg tydligen att jag fått den service som hans hjärta förmådde ge sina kunder, eftersom han vände och gick.

Jag har – felaktigt som det framstår – fått för mig att givandet av service innefattar ett vardagligt mått av trevlighet från servicegivaren till sina s.k. kunder. Jag menar inte att jag skall förvänta mig fjäsk i den omfattning som den lismande butiksinnehavaren i Pretty Woman gav Richard Gere och Julia Roberts, när de handlade hela butiken. Men lite vanligt hyfs är väl i vart fall rimligt att förvänta sig. Men den lokale ICA-handlaren har uppenbarligen en annan uppfattning. Vid detta mitt första samtal med honom – vars butik jag nyttjat regelbundet sedan han tog över den – fick jag således en bild som med brist på utrymmet för missförstånd signalerade att han och jag är av olika uppfattningar om hur man uppför sig som verksamhetsbedrivare i en servicenäring.

Den förlåtande kanske nu säger att han bara hade en dålig dag. Kanske, kanske inte. Efter att jag gjort mig skuldfri i kassan tågade jag tillbaka till urgröpningen i väggen för att visa upp kvittot på att jag betalt och förhoppningsvis få min försändelse. Även denna gång var det tomt på insidan, och även denna gång begagnade jag mig av den klocka vars ljud påminde om ICA-handlarens humör. Denna gång var det inte ICA-handlaren, utan en kvinna som dök upp. ”Det var en vresig typ som skickade mig till kassan” sade jag och lämnade över kvittot. ”Det var min chef” upplyste kvinnan. ”Jag tycker att han var otrevlig” replikerade jag. ”Det är inte ovanligt” fick jag veta av kvinnan. ”Han bråkade om nån terminal som han tyckte att posten skulle betala åt honom. Gillar han inte läget så kan ju alltid köra buss i stället” förkunnade jag som min uppfattning. ”Det kanske inte vore så dumt” sade kvinnan, med ett leende som fanns både över hennes mun och i hennes ögon.

Det slog mig att de som körde in en hjullastare i butiken i vintras kanske inte alls var tjuvar som var ute för att själva något. De kanske bara gav igen på ett oproportionerligt sätt efter ha blivit utsatta för ICA-handlarens attityd? Jag lämnade butiken 591 kronor fattigare, en upplevelse rikare, och med insikten att jag tills vidare inte tänker gynna den där surpuppan och hans butik. Så nu har jag alltså fått längre till närmaste användbara affär.

Laga tvång

Om jag vill ingå ett avtal med min granne, men denne inte vill, skulle jag ju kunna hota med att stänga av hans ström, vatten eller kanske spika för hans fönster och regla hans ytterdörr, till dess att han skrev på det avtal som jag föreslog. Efter ett tag skulle han ju få det jobbigt utan el, vatten, ljus och möjligheten att ta sig ut ur sitt hem. Genom detta agerande skulle jag alltså tvinga min granne att ingå det avtal som han i praktiken saknade varje vilja att ingå. Antagas kan också att en ”avtalsförhandling” av nu beskrivet slag skulle rendera i ett avtal vars innehåll vore mer till min fördel, än till min grannes fördel. Om jag nu betedde mig på detta vis skulle två saker dock kunna ske. Dels skulle avtalet som sådant kunna ogiltigförklaras med anledning av betingelserna vid avtalets tillkomst. Och dels skulle jag kanske kunna dömas för ocker, olaga tvång, eller något annat brott med anledning av min ”förhandlingsteknik”.

Att jag inte får bete mig på det sättet mot min granne för att tvinga honom att ingå ett avtal som han inte vill ingå, och som är ofördelaktigt för honom, är ju inte speciellt märkligt. Tvärt om skulle det kännas lite skrämmande om den typen av ”förhandlingsteknik” skulle kunna få rättsväsendets stöd. Skulle ett sådant agerande accepteras i samhället skulle vi kanske se en utveckling där den som besitter dylika möjligheter till påverkan skulle lyckas bygga sig själv stor och stark på den svages bekostnad. Det vore ju ganska lätt för mig att lägga hela grannskapet under mitt lydande om jag körde samma visa mot alla i grannskapet. Men så skulle man alltså inte kunna göra, lagligt.

Jo förresten, det skulle faktiskt gå alldeles utmärkt att göra så; om jag är en fackförening och min motpart en arbetsgivare. Då skulle jag kunna använda precis dessa metoder för att tvinga arbetsgivaren att teckna ett kollektivavtal. Då blev det plötsligt laga tvång.