Dialekter

Under den senaste tioårsperioden har en dialektal farsot svept fram över svensk tv. Fler och fler programledare och reportrar låter sitt lokala ursprung skina igenom i sitt tal. Dels blir de som talar dialekter flera, och dels blir deras dialekter mer och mer framtonande. Dessa slutsatser är självfallet helt ovetenskapliga, och endast frukten av min egen upplevelse. Icke förty! De som flytt regionerna för att medverka i televisionen blir flera och flera.

För mig som talar normalsvenska (eller rikssvenska som det hette tidigare) är denna utveckling en styggelse. Att spår av dialekter förekommer har jag inte något problem med. Jag menar således inte att den svenska televisionen skall vara fri från språkliga variationer. Tendensen är dock den att de som utövar sin dialekt professionellt i televisionen alltså fördjupar sin dialekt. Det är alltså inte fråga om att man kan ana att reportern kommer från exempelvis Skåne, utan det är fråga om att reportern bräker så skånskt det bara går. Värst av alla är nog TV4:as Åsa Stibner. TV4 borde texta när hon pratar. För mig som bara kan normalsvenska är det på gränsen till omöjligt att höra vad hon säger med sina gutturala utstötningar.

Ett trevligt exempel är SVT:s Veronica Gardell som tidigare kunde ses i programmet ”Sverige nu” på 24an. Hennes godländska tendenser var alldeles utmärkt balanserade så att det satte lite färg på hennes språk men inte försköt henne ut i obegriplighetens mörker. Var tog hon vägen?

För de som nu känner ett okontrollerat behov av att brett och högt exekvera sin dialekt i tv skulle jag rekommendera någon lokal tv-station, i stället för att utöva sitt ursprung i rikstelevisionen.

Minnet

Jag har dåligt minne. I alla fall på något konstigt sätt. Mycket som jag upplevt saknas i mitt minne. Min alldeles egna lilla amatörmässiga analys om orsaken till det förhållandet att jag har selektivt dåligt minne, är att jag inte ville komma ihåg och sen har det på något sätt blivit en vana, eller en ovana. Konstateras kan dock att minnet är en märklig apparat. Vad är det som gör att jag fortfarande – efter 23 år – kommer ihåg telefonnumret till telefonautomaten på luckan när jag gjorde lumpen, men kan åka till ICA för att köpa mjölk; komma hem med två kassar men ingen mjölk?

Något tillspetsat känns det ibland som att mitt minne är bättre på att lagra onödig information, än nödvändig information. Det vore bra om det gick att rensa den egna hårddisken från en massa gammalt skräp och lämna plats åt sådant som är något att ha. Men hittills har jag inte hört talas om att någon sådan liten rensfunktion finns.

En gång hörde jag talas om att vi aldrig glömmer något. All information finns kvar i vårt minne. Flaskhalsen är i stället själva filhanteringen. Det är hanteringen av, och sökandet efter, information som slirar lite. Med det synsättet skulle det ju inte vara fråga om att förbättra själva minnet, utan i stället att förbättra filhanteringen – själva strukturen på hur informationen lagras och sedan eftersökts.

Dessutom lär det finnas nåt piller man ta för att få bättre minne, men jag har glömt vad det pillret heter…

Storspion blev vänsterpartist

Häromdagen förkunnades det att storspionen Stig Svante Eugen Sydholt – mer känd som Stig Bergling – gått med i vänsterpartiet. Den som blev förvånad kan ju räcka upp en orgel.

Stickan var ju trots allt spion för Sovjet, och då ligger väl inte den enda parlamentariska leninistiska spillran så långt från allfarvägen? För egen del hade jag nog blivit något mer tenderad att höja ett ögonbryn om han gått med i folkpartiet (trots att Lars Ohly varit folkpartist en gång i tiden). Huruvida vänsterpartiets valrörelse blir lättare eller svårare med Stickan i båten återstår att se.

Stickan som fenomen är ju dock ganska intressant. Det kanske säger något om den svenska säkerhets- och underrättelsetjänsten när en försupen sturlputte som Stickan kan åtnjuta både de militära och civila (läs SÄPO) säkerhetstjänsternas förtroende intill dess att israelerna avslöjade honom som spion. Just det. Jan Guillou brukar ju säga att SÄPO aldrig fångat någon spion. Nu är ju min personliga insikt i SÄPO:s verksamhet lätt begränsad, men jag är ändock benägen att falla in i guilloska fåran. Hade inte städerskan Rosén och Moussad gjort sitt så hade varken Wennerström eller Bergling avslöjats. Och när Berglig återfördes till kriminalvården efter sin obeviljade permission (som för övrigt ”bevakades” av SÄPO) så var det ju helt på Stickans eget bevåg. Klåpare.

Nå väl. Nu har den f.d. storspionen tagit klivet in på den parlamentariska arenan och tydligen tänkt sig bli en pusselbit i höstens demokratiexperiment. Att den f.d. narkomanen Alice Åström ställer sig tveksam till att Stickan skulle få någon mer formellt framträdande roll i partiet kanske inte heller det väcker någon större förvåning. Låt Stickan utöva sin demokratiska rättighet, även om uppmärksamheten däröver kanske mest beror på den årliga nyhetstorkan.

Svensk

Media har rapporterat om svenskar som befunnit sig i Libanon och haft lite problem med att komma hem till Sverige under ordnade former. Några av dessa svenskar har intervjuats i tv-nyheterna. Av de svenskar som jag sett blivit intervjuade har alla haft avsevärt mer exotiska namn än Jansson eller Lundin. Det fick mig att fundera lite över begreppet ”svensk”.

I ordboken talas det, när ordet svensk berörs som adjektiv, om ursprung. Hm. När jag går till ICA och handlar kött så lär visst det s.k. ursprunget som anges ha att göra med det land där köttet slaktats (vilket ju alltså inte alls behöver vara det samma som där kossan är uppfödd). Hur som. Att bli titulerad som svensk behöver således inte innebära att man har ett alldeles i grunden svenskt klingande namn. Då kommer jag osökt att tänka på en kille som jobbade i tunnelbanan när även jag gjorde det i 1980-talets gryning. Han hette Kalle Bengtsson, men var ursprungligen från Indien och både såg ut och lät som en tvättäkta indier. Men han hette Kalle Bengtsson. På nåt vis upplevde jag en motsägelse i det.

När uppnår man då stadiet ”svensk”? Är det när man heter Kalle Bengtsson eller erhåller svensk medborgarskap även om man heter Rajiv Gandhi? Om jag slänger ett litet och hastigt öga västerut så tycks man mycket väl kunna vara amerikan alldeles oavsett om man heter Johnsson eller Gonzales eller Gandhi. Då kanske man kan vara ack så svensk även om man heter Putin?

Man kanske ska vända på frågan. Är det självklart att man är svensk bara för att man heter Nils Karlsson? Det hela kanske allra mest handlar om var man har sin känslomässiga hemvist? Det kanske är med begreppet ”svensk” som med begreppet ”hemma”. Jag brukar nämligen säga: ”home, is a state of mind”.

Det allmänna rättsmedvetandet

I kvällspressen målas det upp en bild av att de svenska domstolarnas dömande i brottmål inte överensstämmer med ”det allmänna rättsmedvetandet”. Om jag förstått denna debatt rätt så menar denna kvällspress att ”det allmänna rättsmedvetandet” anser att för få döms och att många av de som döms för brott, döms allt för lindrigt.

Innan jag ägnar några ord åt ”det allmänna rättsmedvetandet” vill jag reda ut en annan sak. Det är viktigt att hålla i minnet att innebörden av att ett åtal ogillas inte är den att domstolen därmed säger att den tilltalades agerande är acceptabelt. Ofta sker en sammanblandning av frågor om vilka beteenden som är brottsliga, och vilka brott som kan bevisas.

Principen om ”det allmänna rättsmedvetandet” synes bygga på två grunder. Dels på grunden att brott skall straffas, och dels på grunden att påföljden skall utgöra en adekvat hämnd. När det gäller den första av dessa grunder framstår rättsäkerhet och bevisning som hinder för en effektiv lagföring. Eftersom varje brott skall få sitt straff så vore varje omständighet som hindrar en sådan ordning både ineffektiv och orättfärdig. Det kanske ska sägas att denna princip – inget brott utan straff – var en straffprocessuell princip som de tyska nazisternas tog fasta på. Den andra grunden skulle något förenklat kunna sammanfattas som att gärningsmannen skall lida lika mycket lika länge som offret. Och när det gäller många brott mot liv och hälsa blir alldeles säkert spåren hos offret livsvariga. Därmed vore alltså saken enkel. Lås in varje gärningsman lika länge som offret lider, så har ”det allmänna rättsmedvetandet” segrat.

I den nu beskrivna ordningen skulle alltså ”det allmänna rättsmedvetandet” vara unisont med effektivitet och hämnd. De båda parametrarna ”vård” och ”prevention” kan därmed lämnas därhän. Skulle man dock för en stund ägna ”vård” en tanke torde kanske en lämplig påföljd i förhållande till brottet och gärningsmannen vara mer ändamålsenligt? Beträffande prevention kanske det kan ifrågasättas om den dömande verksamheten över huvud taget skapar någon prevention. Skulle tanken om prevention fungera skulle ju, dels endast en person ha dömts för varje brott, och dels ingen återfalla i brott.

Skall man lyssna på kvällspressen så innebär alltså ”det allmänna rättsmedvetandet” att fler skall dömas hårdare. Men vem är det som har – eller har tagit sig – mandatet att formulera vad ”det allmänna rättsmedvetandet” är, och innebär? För att kort återvända till de tyska nazisterna så använde de sig av begreppet ”folksjälen” (volks geist) för att legitimera grymheter. De argumenterade att den tyska folksjälen krävde ditt eller datt, och att det var den lagstiftande och dömande maktens uppgift att rätta sig efter denna folksjäl. Graden av vetenskaplighet i denna argumentation kanske kan ifrågasättas. Men var finns då graden av vetenskaplighet i ”det allmänna rättsmedvetandet”? Vilka undersökningar finns det om vad allmänheten faktiskt har för uppfattning i frågor om brott och straff?

Den tidigare omnämnda kvällspressen piskar under stundom även upp lite moraliskt damm genom att starta ”protestlistor” mot ”felaktiga domar”. Det är naturligtvis bra att den lagstiftande och dömande makten får små hintar om när deras verksamhet är helt upp åt väggarna i förhållande till samhälleliga värderingar och normer i allmänhet. Vederhäftigheten av dessa ”protestlistor” kan dock på goda grunder ifrågasättas. Av de som fyller i sina namn på dessa listor är det förmodligen bara promillen som verkligen läst de domar som de protesterar emot. De som protesterar kanske väsentligen gör det baserat på produkten av dessa kvällstidningar sätt att referera innebörden av domen.

Sammanfattningsvis vore det särdeles intressant att får en förklaring i vad detta ”det allmänna rättsmedvetandet” faktiskt är och innebär. Om det nu finns något sådan förståss.

Utlandsresa

Det ligger mycket i vad Lasse Åberg anförde i Sällskapsresan. Svenskarna reser inte till något, de reser från något.

I min lilla värld är Sverige som bäst på sommaren. Det är väl kanske inte bara Sverige, utan liksom hela livet på något vis. Ljuset och värmen gör ju underverk, precis som att kylan och mörkret kan göra den mest prutthurtige dyster under stundom. Så, om det nu är som några säger, att Sverige är fantastiskt, så är det i så fall på sommaren. Vår och höst kan ju ha sina företräden de också. Men vintern är ett elände. Eftersom jag nu har den nu redovisade inställningen så har jag lite svårt att förstå att det är så populärt att åka utomlands på sommaren. Folk åker till Turkiet och Thailand och andra ställen där solen är ännu soligare och värmen ännu varmare.

De gånger som jag åkt till solen, har varit på vintern, eftersom jag kan tycka att det är bättre att åka från kylan till värmen, i stället för att åka från värmen till ännu mera värme. Allt detta bygger ju förståss på att det är någorlunda sommar (som det råkar vara nu) och att det inte är något annat än värmen som folk åker till. Åker man till Alanya för att uppleva kulturen (eller nåt annat lokalt fenomen som inte finns i Sverige) spelar ju inte årstiden någon roll. Men eftersom jag besitter fördomen att folk åker till ”semesterorter” för just sol, sommar och semester och inte för lokala kulturupplevelser, så framstår det hela som en felsatsning att lämna det svenska klimatet när det faktiskt är någorlunda anständigt.

Vrida det sista ur trasan

Under förra veckan sändes de båda morgonsoffaprogrammen från Visby. Med anledning av den s.k. politikerveckan i Almedalen fick vi stå ut med taskigt ljussatta programledare och gäster i motljus, blåst ,nedfallande löv och grenar. Ett skolexempel på dålig tv, igen. För den oinvigde skulle det kunna kännas som att det i denna magiska digitala tv-ålder, inte borde vara något problem med att fixa till bilden så att den blev anständig. Men icke. I stället påminde de båda kanalernas bildarbete om de sämsta av semesterfilmer.

Och om innehållet kan man kanske också ha synpunkter. Faktum är dock att denna symbios mellan politikerna och media snarare minner om förbrödring än om granskning.

Då kunde man ju lätt förledas att tro att det faktum att den s.k. politikerveckan gått till ända, också skulle leda till att ämnet var färdigbehandlat i morgonsofforna. Icke. Här gäller det att under den nyhetstorkande sommarsolen vrida det allra sista ut trasan. Således ägnades delar av dagens morgonsoffa åt rekapitulation och ”eftersnack”. Dramaturgin känns som hämtad ur en ordinär amerikansk retorikbok; ”först ska man berätta vad man skall berätta. Sen skall man berätta det. Därefter skall man berätta vad man har berättat.”

TV4-moral

Jag irriterar mig på moralpaniken på TV4. Deras norska väderbrutta har ju visat delar av sina små tuttar i en kolorerad tidning, och av det skälet blivigt ”avstängd”. Och häromdagen lade man det där typiskt amerikanska pipet över en reporters uppenbara svordom. Trams! För 16 år sen när TV4 gjorde intåg på den svenska tv-scenen var de allmänt uppkäftiga och med en tanke om att vara nyskapande och ”uppstickare” som skulle ge etablissemanget en knäpp på nästan. Men vad händer med fan när han blir gammal? Som bekant blir han religiös. Samma öde synes TV4 gå till mötes, och inrättar sig nu i den moraliska väktarkårens led. Eller så är det bara fråga om vanligt standardiserad dubbelmoral. Det går tydligen bra med förnedrings-tv, typ dokusåpa, och både svenska och utländska sexinstruktionsprogram. Men en halv norsk tutte är för mycket. Trams!