Det televiserade vansinnet

När jag skolades in som tv-konsument på 70-talet var David Frosts tidlösa analys alltjämt ganska ny. Han lär nämligen ha yttrar att han föreställde sig helvetet som en plats där poliserna var tyskar, kockarna engelsmän, språket var holländska och svenskarna stod för tv-programmen. På den tiden var den svenska tv-konsumentens vardag ju den att det fanns två kanaler att välja mellan. Det blev väl då kanske också fråga om ett val. Idag förefaller det nästa som att det är någon sorts tombola som leder fram till vilken kanal jag ser på. Jag har inte räknat så noga, men jag har väl runt 20 kanaler att förvilla mig bland. Och även om det skall medges att jag konsumerar ganska mycket tv, så slår mig Bruce Springsteens rad mer ofta än sällan; ”57 channels and nothing’s on”.

Nåväl. Bland dessa mina tillgängliga kanaler finns det naturligtvis sådant som jag upplever som bra television. Men av någon anledning så känns det som att det som i mina ögon är dålig television, liksom överröstar det som känns bra. Det är ju en mycket ovetenskaplig analys förståss, och baseras enbart på mina alldeles egna tyckanden. Men jag upplever det hela som att det liksom bara blir värre och värre och att de olika kanalerna försöker överrösta varandra med vansinne. Nu skall allt vara så överstyrt att även Frank Zappa framstår som en svärmorsdröm. Finns förresten ordet svärmorsdröm kvar i SAOL? I så fall är det väl på väg ut till nästa version. Låt mig ta Big Brother som ett exempel. Hela konceptet förefaller vara ämnat att passera sina egna gränser. Hur många timmar tar det innan deltagarna (inte alla kanske, men i alla fall två) har sex med varandra? Hur impulskontrollbefriade personer går det att hitta, och visa upp i tv? Hur många scener kan provoceras fram, som är så extrema att de leder till kvällstidningsrubriker eller polisanmälan eller både och? Hur ska vi slå våra egna vansinnesrekord denna säsong?

Kanske är det en generationsfråga också. När en bekant för något år sedan frågade mig om jag brukade titta på High Chaparall så var mitt spontana svar att jag missat att den serien gick i repris. Efter några förvirrade minuter fick personen mig att förstå att vi inte talade om samma High Chaparall. Det fanns nämligen ett nytt program som med lånta fjädrar från en svunnen tid, underhöll med något helt annat än indianer och cowboys. Underhöll förresten. Eftersom jag i grunden är en person som gillar förändringar så gav jag denna nya High Chaparall förståss en chans. Jag stod ut i ungefär 10 minuter. Sedermera har jag förstått att de två herrarna som presenterade detta program rönt relativt stor framgång. Hur det kan komma sig är för mig fullständigt obegripligt. Även dessa två är i mina ögon överstyrda och företrädare för det televiserade vansinnet, vars främsta syfte synes vara att bräcka allt annat redan televiserat vansinne. Även statstelevisionen hänger förståss med i denna ”utveckling”. Ända in i den sista bastionen – debattprogrammen – har denna sjuka spridit sig. Där rullas det in personer som skall ha så diametralts olika åsikter om saker så att ”debatten” får ett brinnande hönshus att framstå som rena meditationen.

Var tog lugnet, eftertanken och reflektionen vägen? Och kanske mest oroande av allt; vad blir nästa steg i denna ”utveckling”? Vad i framtiden kommer att dyka upp, som får oss att tycka att dagens televiserade vansinne inte var så illa? Var tar detta televiserade vansinne slut?

Privatsamtal och service

Förra veckan var jag och en kamrat på Seven-Eleven på Valhallavägen. Skälet till detta var att vi blivit akut sugna på kaffe och avsåg råda bot på våran belägenhet på just detta etablissemang. Bakom disken stod en representant för den nya generation serviceleverantörer, nämligen en tjej förmodligen strax över 20. Hon var mest av allt upptagen med att prata i telefon. Av den halva av samtalet som vi kunde höra framgick att det inte var relaterat till hennes tjänst bakom disken på Seven-Eleven, utan av helt privat karaktär. Nu bör det väl kanske påpekas att jag inte är fullt så reaktionär att jag är motståndare till privata telefonsamtal på arbetstid. Dock är jag så reaktionär att jag, i motsats till kvinnan bakom disken, anser att kunder och privatsamtal torde ha den prioriteringen att kunderna borde få företräde framför privatsamtalen. Men i den moderna servicenäringen, dit väl Seven-Eleven bör räknas, råder en annan ordning än den som föredras av mitt 60-talistiska tänkande.

Kvinnan bakom disken släpade sig motvilligt till mig och min kamrat, själsligen alltjämt intimt inlindad i sitt privatsamtal. Att avsluta samtalet för att ägna sin uppmärksamhet åt oss kunder var ett allt för omodernt agerande för att det skulle falla kvinnan i tanken. Hon bemödade sig dock med att ta våran beställning på två stora kaffe med mjölk. Min kamrat försökte dessutom på ett subtilt sätt uppmärksamma kvinnan på att hennes priotitering för oss framstod som något märklig. Han yttrade nämligen ”ursäkta att vi stör i samtalet”. För den omoderna kunde nu månne tanken uppstå att detta lilla påpekande från min kamrat skulle få kvinnan att avsluta sitt privatsamtal. Icke. Med luren i örat och munnen igång levererade hon våra två stora kaffe, tog betalt och gav en menande vink med ena handen när hon – förmodligen till oss, men i samma tonfall och mening som hennes privatsamtal – förkunnade att ”mjölken finns där borta”.

Vi tog våra kaffe, serverade oss själva mjölken och lämnade butiken. Kvinnan fortsatte obehindrat sitt privatsamtal.

I min värld finns en förväntan om att den som har till sin uppgift att lämna service gör sig omaket att ge kunden en viss uppmärksamhet. Det kanske är gammaldags och inte allt i linje med den moderna serviceinrättning som Seven-Eleven är. Men för mig känns det fel att den som skall ge mig service – och dessutom ta betalt för det – ägnar sin uppmärksamhet åt något helt annat än det hon – eller möjligen han – har till uppgift att göra. Är det jag som är gammalmodig? Är det modernt att göra som kvinnan på Seven-Eleven gjorde? Skall man betrakta kunden som någon som kommer och stör i ett privatsamtal, eller skall man betrakta privatsamtalet som något som stör i arbetet? Kvinnan på Seven-Eleven och jag har tydligen olika uppfattningar om den saken.