Jag var 15 år och året var 1977. I mitt rum med blåa väggar stod min rundradiomottagare av märket Sony strategiskt placerad på mitt något märkliga skrivbord. Skrivbordet bestod dels i ett skrivbord, men även i en bokhylla i spånskiva som låg över bordet. Hyllorna – som ju då alltså kom att bli liggande i stället för stående som de borde – bildade liksom gluggar som kunde fyllas med allskönt prylar. Och som kronan på verket stod alltså min Sony. Det fanns en fabriksmonterad yttre antenn som mest såg ut som en svart cigarr, som satt på mottagarens baksida. Men dessbättre fanns det även ett uttag för extern antenn. I det hade jag anslutit en koppartråd med rött platshölje. Koppartråden slingrade sig genom rummet på ett noga utprovat sätt som morsan aldrig förstod. Hon ondgjorde sig mest över att tråden låg i vägen, eller var allmänt förfulande. Slutligen stack ungefär en meter av tråden ut genom mitt fönster. Mottagaren var av den typ som knappast längre existerar – med vridpotentiometer för stationsinställningen. Bandväljaren stod i AM-läge och vridpoten var ack så noga inställd på 1440, efter många kvällars finjustering. Problemet var ju dock det att stationen liksom flyttade sig lite. Vridpoten lät sig ju påverkas av fukt och värme och var långt ifrån lika exakt som dagens pl-styrda mottagare.
Jag har glömt vilket klockslag det började, men några minuter före utsatt tid varje kväll slog jag på Sony-mottagen och Technics-förstärkaren. Rummet fylldes av toner som föga speglade vad som komma skulle. Klockan slog hundra och det drog igång. En jingel tog över etern och jag minns fortfarande orden ”with one million three hundred thousand watts of power – this is the night life of Great Britain-region> – 208 RADIO LUXEMBURG.
Många timmar kom jag att tillbringa i de rester av dryga miljonen watt, som letade sig – tvärs över Europa till Sverige och via min rödhöljda koppartråd in i min radio. På något märkligt vis var det där ljudet både mjuk och varmt, samtidigt som det kunde vara uppblandat med ett ganska kantigt brus. När det sedan var dags att sova kopplade jag i stället in hörlurarna och där, i det karaktäristika AM-bruset, hörde jag många gånger den låt som för mig för alltid kommer att vara förknippad med just de där nätterna med Radio Luxemburg: In your mind you have capacities you know…” Det var något magiskt med Karen Carpenters röst där i mörkret. Och nu, när jag hör den låten med CD-kvalité. Ja då är ju den där AM-magin borta. Men kvar i mig finns ändå lite av känslan kvar…
Publicerat av Nicklas 