Matematik

Jag är dålig på matematik. De skulle säkert kunna påstås att jag är mycket dålig på matematik. I mellanstadiet på det dekadenta 70-talet lyckades (?) jag faktiskt med konststycket att ha noll rätt på ett matteprov. Om det är en merit eller ett handikapp vet jag inte. Jag minns dock en tidig föreläsning på juristlinjen när föredragshållaren frågade hur många i salen som gått någon naturvetenskaplig, eller ännu värre teknisk, linje på gymnasiet och ett försvinnande litet fåtal räckte upp osäkra händer. Numer gör jag frekvent gällande att jag lider av dyskalkyli, vilket alltså är den sifferblindes motsvarighet till dyslexi. Därför var det uppfriskande att på tv-nyheterna igår komma till insikt, dels att jag inte är ensam, och dels att det finn de som ligger än sämre till än vad jag gör.

Det talades om lastbilschaufförer som var dåliga på att surra fast sin last. Ja, alltså inte den last som skulle kunna bestå i någon av livets mer dekadenta njutningar, utan den last som de fraktar på sina lastbilar. En lastbilschaufför intervjuades, och plötsligt kände jag mig i den skara i riket som är näst sämst på matematik. Chauffören förkunnade att 99 % av chaufförerna skötte detta med att surra sin last, men att det också fanns några procent som inte skötte det…

Telefonförsäljning

På måndag är det precis en månad sedan det ringde en telefonförsäljare från Den Stora Dagstidningen. Eftersom jag för många år sedan var kund – eller prenumerant som det heter i branschen – hos Den Stora Dagstidningen är de effektivt undantagna från befrielseregistret NIX, som jag självfallet är med i. Innebörden av det nu sagda är att det står Den Stora Dagstidningen fritt att ringa och trakassera mig i jakten på ännu en kund. Intet ont anandes besvarade jag alltså det inkommande samtalet för en månad sedan. Det var Greta eller Ellen eller Stina eller vad hon nu hette som tog sig omaket att ringa just mig för att upplysa om ett sånt där gudfaderskt erbjudande som inte kunde besvaras med annat än ja. Jag fick under samtalet lära mig att minsann kan presentera en kostnad om 700 kronor så att det låter som att det i princip är gratis och att Den Stora Dagstidningen nästan betalar mig pengar för att få distribuera sin trycksak. Mes fascinerad var nog ändå av argumentet att utdelningen faktiskt ingick i priset. Tur det. Annars kunde det bli jobbigt att varje morgon kliva upp i den extremt arla morgonstunden för att göra sig skuldfri till det annars obetalda tidningsbudet.

Generellt är jag en ivrig motståndare till telefonförsäljning. Få saker kan få mig på ögonblickligt dåligt humör med samma effektivitet som just telefonförsäljare. Av det skälet är jag naturligtvis ansluten till befrielseregistret NIX. Det funkar, på det stora hela. De som smiter igenom detta befrielseregister brukar jag, innan de ens hunnit läsa upp sin malltext om just deras skitprodukts förträfflighet (vore den så bra skulle väl inte behöva ringa runt och prostituera sig, skulle man kunna förledas tro), avbryta med upplysningen att deras nästa samtal kommer att rendera i en polisanmälan om misstänkt ofredande. Jag har hittills inte blivit ofredad en andra gång av någon av dessa nasare. Ett alternativ är ju förståss att säga ”nej tack” och när de i ohörsamhetens anda babblar vidare om sina skitprodukter, fråga vilken del av ”nej tack” det var som de inte förstod.

Nåväl. Den unga kvinnan från Den Stora Dagstidningen nådde av hittills outgrundliga skäl framgång i sin baklängesmatematik. Jag sa JA. Den unga kvinnan kontrollerade för säkerhets skull mina adressuppgifter och förkunnade sedan att tidningen skulle börja dyka upp utanför min dörr inom fyra dagar. På måndag är det alltså en månad sedan den unga kvinnan ringde, men någon tidningen har jag inte sett röken av. Hur Den Stora Dagstidningen räknar tid vet jag inte, men tydligen har de någon egen tideräkning. Jag förväntar mig inte längre att det skall komma någon tidningen, och skulle det mot förmodan göra det så skall jag med glädje hålla en kortare utbildningen i distansavtalslagens s.k. ångervillkor, för Den Stora Dagstidningen.

Telefonförsäljningen är således inte bara synnerligen irriterande. Det synes och vara relativt meningslöst.

Den trängande 40-talisten

Häromdagen gjorde jag ett stopp på den stora ICA-butiken för att köpa med mig färdig lunch till jobbet. När jag skulle betala min wok gled det in en kvinna framför mig. ”Men vänta lite” försökte jag i en trots allt vänlig ton. Jag tillhör nämligen de människor som lever i villfarelsen att en kö bygger på en kronologisk princip om att den fylls på i dess slut av den som kommer sist. Denna kvinna tillämpade uppenbarligen en helt annan princip. Möjligen hade jag upplevt en förståelse för hennes köfascism om det hade varit en hel hög med människor bakom mig och att hennes ankomst till kassan därmed skulle påtaligt försena henne, i vad det nu var som var så viktigt. Men kvinnans grund för sitt köfascistiska beteende var något annat eftersom det inte var någon alls efter mig. Det var liksom jag som var kön. ”Jag skall bara betala den här” sade kvinnan – som jag redan vid denna tidpunkt betraktade som en kärring – och lyfte menande upp en kartong. Det var en sån där kartong som bakelser levereras i. Kärringen skulle inte bara fortsätta att vara tjockskallig. Hon avsåg därtill att bli tjock även på andra ställen på kroppen (där hon inte redan var det). ”Jag ska bara betala min mat” kontrade jag med. Detta påpekande var tydligen inte förtjänt någon större respekt eftersom kärringen i stället basunerade ”jag måste härifrån”. Hon vände sig trots allt åt mitt håll och när jag mötte hennes psykotiska blick fann jag det behövligt att reda ut om Pär Nuder trots allt har en poäng. ”Är du 40-talist?” frågade jag kärringen. Jo då, hon bekräftade min misstanke och gav den förväntade vederhäftigheten åt Pär Nuders analys.

Flickan i kassan – som gissningsvis var 80-talist – bad mig dock om ursäkt för det inträffade. Jag replikerade att jag verkligen inte ansåg att det var hennes fel att ”kärringen var dum huvet”. Till min illa dolda glädje hade kärrningen ännu inte lämnat butiken, utan kunde höra min analys om hennes intellektuella kapaciteter.

Vad är det månne som gör dessa 40-talister till dessa ködemokratihotande utväxter på den samhälleliga kroppen? Varför har denna generation så svårt att visa vederbörlig respekt för oss andra? Vad var det som hände i det stora krigets skugga som gjorde dessa kärringar, till just kärringar? Kärring, förresten. Enligt den Svenska Akademiens ordbok förklaras begreppet kärring: numera väl alltid med mer mindre föraktlig nedsättande innebörd (stundom äv. om icke särskilt ålderstigen individ) o. oftast med ett bibegrepp av att personen i fråga är ful, led, ondsint, envis, sladderaktig, lättrogen.

Hur som. Jag lämnade den stora ICA-butiken med ännu en bekräftelse på att människan inte alls blir klokare med åren. Denna klokhet – eller kanske medmänskliga respekt – synes inte vara det minsta åldersrelaterad. Trots det är det förvånande att större delen av en hel generation tycks ha ett beaktansvärt underskott av just denna medmänskliga respekt. Vem har rätt? August Strindberg som gjorde gällande att det är synd om människorna, eller Stikkan Andersson som replikerade att folk minsann inte är så dumma som man kan tro – de är dummare. Ingen av dem var förvisso 40-talist. Men någon av dem kanske hade rätt?

Jämställdhetsoket

På 70-talet, när jag alltjämt var någorlunda formbar, fanns det velourpappor. Denna besynnerliga avart av den mänskliga rasen sades tjäna jämställdhet. Minns jag rätt så var dock uttrycket merendels en förolämpning. Icke förty var velourpappan dåtidens tydligaste framgångstecken på jämställdhet. Velourpappan var nämligen inte en riktig man, utan ett långt gånget androgynt väsen. Androgynt kanske är fel ord. Jämställdhet handlar nämligen inte om att förena två, utan om att utplåna minst ett. Numera heter det ju faktiskt feminism och inte jämställdhet. Och feminism kan ju knappast uppfattas på något annat sätt än att det är det feminina – det kvinnliga – som är det rätta.

Jag fick tidigt lära mig att det var felaktigt att vara man. Det fanns få orättvisor eller styggelser som inte det kvinnosakliga trollspöet kunde klistra fast på oss män. Under större delen av 70-talet var jag förvisso mer en pojke än en man, men i brist på bröd äter man som bekant limpa. Så det gick lika bra att lasta alla förmenta könsorättvisor även på en pojke.

De militanta kvinnosaksfundamentalisterna har missat samma viktiga detalj som alla andra militanta fundamentalister. Retorik av typen ”jag har rätt och du förstår inte” skapar oftare förakt än förståelse. Det är ju förståss helt naturligt eftersom den sortens retorik per definition bygger på principen om förakt för andras åsikter.

Även om velourpapporna synes ha gått ett försmäktande öde tillmötes så är det fortfarande förflyttningen i riktningen mot det kvinnliga som är det sanna i jämställdhetens värld. Män som blir kvinnliga bär stolt jämställdhetsoket i den feministiska rörelsen, medan kvinnor som blir män företrädesvis återfinns inom damfotbollen (en motsättning i sig) eller prideparaden.

Trots en idog kamp från suffragetter, velourpappor, fuskade flataprofessorer och andra kommer jag – om inte lagstiftningen ställer hinder i vägen – att leva resten av mitt liv som man.

Som en propp

Ett av mitt livs små irritationsmoment är människor som proppar igen. I gången i affären kan de där propparna plötsligt stanna upp så där strategiskt så att ingen fullvuxen människa kommer förbi. Något som förbryllar mig är om dessa proppar gör detta beroende på att de inte uppmärksammar sin omgivning eller för att de helt sonika inte bryr sig om sin omgivning. Lite samhällelig anpassning och respekt för sin omgivning underlättar samvaron, tror jag. Men dessa proppars värld slutar väl någon halv millimeter från deras egen kropp och person. Och när jag vill komma förbi denna respektlösa propp så blir det jag som måste be om ursäkt… Utan att ha minsta statistiska belägg för det hela så är det min upplevelse att det är tanter ur fyrtiotalistgenerationen som är föregångare i denna grupp av proppar.

När jag så kommer ut på vägarna är det arbetarna som utgör dessa proppar. De verkar se en konst i att parkera sina fordon och redskap så illa det bara går. Jag tror att det där är en maktyttring. De vill ta plats, synas och få oss andra att tvingas ta omvägar runt dem, just för att de skall känna lite betydelse. Vi ska köra omvägar runt dem, men de skulle ju aldrig komma på tanken att underlätta för oss. Som igår. Då kunde jag notera hur en grävskopegubbe och en lastbilsgubbe valt att skopa bort snöhögar utanför den lokala skolan. Så långt allt väl. Men av nyss nämnda skäl så valde de att göra detta mitt i värsta morgonrusningen när skolans 500 elever skulle börja. Många av dessa elever kommer till skolan i bil. Dessa två proppar hade alltså kunna senare- eller tidigarelägga sitt skopande med dryga halvtimmen för att skapa lite samhällelig anpassning. Men ack! Just för att synas och märkas valde allra sämsta tänkbara tidpunkt.

Ge propparna en propp…