I min bransch får man ganska snart lära sig att det inte behöver vara så att man får rätt bara för att man har rätt. Många som vill få rätt väljer ju att försöka få det via domstol. En del får det också den vägen, men andra får det inte. I domstol handlar det ju inte om vad som är rätt eller fel, utan vad som går – eller anses gå – att bevisa. En domare uttryckte saken så, att i domstol skipar man inte rättvisa, där sliter man tvist. Det är en ganska bra beskrivning. Det är inte säkert att det som domstolen producerar är just rättvisa, utan det är resultat av det sätt som rättssystemet fungerar på. Har man således inte några bevis för sin rätt kommer man alltså att möta på betydande hinder om man vill göra den rätten gällande.
Ibland kan parter i en tvist beskriva sin rätt som solklar eller klockren. När jag hör dessa ord får jag små krypningar längs ryggen. Jag vet nämligen att om jag går till domstolen och säger ”herr ordförande, min klients sak är solklar” så kommer jag att mätas av ett småleende eller en himlande blick, beroende på domarens dagsform. För den som hamnat i tvist är det säkert så att saken känns solklar eller klockren. Men att bevisa att det är så, det är en helt annan sak.
Summan av denna kardemumma är alltså att det är riskfyllt att processa även om den egna övertygelsen om sin egen rätt är påfallande.
