ABBA-pedofili

Jag känner mig riktigt nöjd med min rubriksättning. Den är ju av bästa kvällstidningskaraktär.

När jag borstade tänderna i morse så dök det upp en fråga i mitt nyvakna huvud. Skulle det fungera idag att göra en hit och en musikvideo om en (förment) skolflicka som gjorde ett sexuellt närmande till sin (äldre) lärare, och dessutom på ett exhibitionistiskt och utagerande sätt inför hela klassen? Vore inte ett sådant yttrande inom populärmusiken flagrant politiskt okorrekt idag? Jag har i alla fall svårt att se att den som skulle göra en hit om en flicka som slängde sig för sin lärare, och dessutom visade upp det i en musikvideo, skulle göra det ostraffat. Då kom bokstavskombinationer, förhör med pappan och mammans nya kille i en ström tillsammans med Wachenfeldtares fabliska liknelser. Allt ackompanjerat av protestlistor på aftonbladet.se om hårdare tag. I det feodala samhället var det av vikt att kampen mellan klasserna skulle näras och hållas blomstrande. Idag är det kampen mellan åldergrupperna som på samma sätt skall värnas. Inget umgänge över åldersgränserna. Ett sådant beteende är i sig ett överväldigande bevis på perversion och suspekthet och skall slås ner med samma beslutsamhet som upproren om almarna i Kungsträdgården.

Men alldeles bortsett från det så var det i alla fall en bra låt. When I kissed the teacher.

TV-helvetet

Det är hårda tider för oss som är ointresserade av sport. Television, tidningar och nyhetssajter är fulla med sport av alla olika slag. Och då är det inte bara de där sporterna som även till vardags fyller dessa medier. Nu passas det på att lägga ut texten om mer eller mindre obskyra sportsliga utövningar som annars aldrig når fram till nyheterna. För mig som inte är intresserad av sport (med undantag för ishockey) blir det mer zappande än vanligt för att undvika backhoppning, curling och alla dessa förunderliga sätt som man numer kan ta sig ner för en backe med ett avlångt föremål under fötterna. Och när det månne förhålla sig så att tv-kanalen för ögonblicket inte har något dagsfärskt nonsens att visa, går det tydligen lika bara att göra ett magplask i arkivet och trötta ut licensbetalarna (och andra) med ”minnen”. När jag, i akt och mening att finna en stunds förströelse, slår på min tv och finner sagda utövande på tre kanaler samtidigt känner jag irritation. Den där djupa förståelsen för att världen kommit att bli så ond som den är inträder dock när en av lågpriskanalerna måste hävda sig med att samtidigt med rodel och isdans visa fotboll. Och övriga kanaler ”konkurrerar” med denna kanonad av sport vi glömt, genom att visa någon ny soppa på spiken förnedrings-tv. Det är då jag kommer att tänka på vad den brittiske tv-mannen David Frost lär ha sagt en gång; Jag föreställer mig helvetet som en plats där språket är holländska, poliserna tyskar, kockarna engelsmän och svenskarna står för tv-programmen.

Serviceanda

Häromdagen när jag var i min lokala ICA-butik och handlade såg jag prov på något som jag tycker är dålig service. Det stod tre kunder och väntade på att någon från personalen skulle dyka upp i postluckan som finns längst bak i butiken. Jag kunde höra hur kunderna ringde på den klocka som finns bredvid luckan för att påkalla personalens uppmärksamhet. Som jag uppfattade det så var det inte första gången de ringde på klockan. Ut från lagret kom en kille ur personalen. Jag har sett honom förut och hans jobb är att packa upp varor. Och det ansåg han tydligen vara också allt han skulle göra. Kunderna frågade honom om posthjälp. Men han berättade bara att han inte visste om det var någon på gång till luckan. Allt han kunde förmå sig till var att uppmana kunderna att ringa på klockan igen.

Vad är det som gör att människor som arbetar med kunder har så svårt att ge service? Jag tycker ofta jag märker att det är populärare att bara hänvisa till ”någon annan” än att ta sig ann kundens problem och försöka komma med en lösning. Jag menar, hur svårt hade det varit för kille på ICA och säga ”vänta så ska jag se till så att ni får hjälp”, och sen leta upp någon som hade kompetens för postluckan? Nej, i stället rullar han sin pallvagn vidare så att kunderna måste flytta på sig och bli stående kvar utan hjälp. Hur länge kunderna fick vänta på servicen i postluckan vet jag inte. Det kom i alla fall inte någon så länge jag kunde se.

Solklart & Klockrent

I min bransch får man ganska snart lära sig att det inte behöver vara så att man får rätt bara för att man har rätt. Många som vill få rätt väljer ju att försöka få det via domstol. En del får det också den vägen, men andra får det inte. I domstol handlar det ju inte om vad som är rätt eller fel, utan vad som går – eller anses gå – att bevisa. En domare uttryckte saken så, att i domstol skipar man inte rättvisa, där sliter man tvist. Det är en ganska bra beskrivning. Det är inte säkert att det som domstolen producerar är just rättvisa, utan det är resultat av det sätt som rättssystemet fungerar på. Har man således inte några bevis för sin rätt kommer man alltså att möta på betydande hinder om man vill göra den rätten gällande.

Ibland kan parter i en tvist beskriva sin rätt som solklar eller klockren. När jag hör dessa ord får jag små krypningar längs ryggen. Jag vet nämligen att om jag går till domstolen och säger ”herr ordförande, min klients sak är solklar” så kommer jag att mätas av ett småleende eller en himlande blick, beroende på domarens dagsform. För den som hamnat i tvist är det säkert så att saken känns solklar eller klockren. Men att bevisa att det är så, det är en helt annan sak.

Summan av denna kardemumma är alltså att det är riskfyllt att processa även om den egna övertygelsen om sin egen rätt är påfallande.